Trodde aldrig att jag redan, i det här forumet, skulle ge ord för mitt absoluta innersta. Den smärta och sorg som alltid finns där djupt inom mig. Som jag lärt mig att kontrollera, att kväva, hålla tillbaka och inte visa. Men den finns alltid där, och måste naturligtvis få välla fram, skölja över mig, få sitt utlopp,

När jag vaknade i morse kom tankarna, känslorna, smärtan och allt bara vällde upp inom mig. Det är i stunder som den här, när jag är ensam och trygg som jag släpper allt fritt när känslorna kommer. Jag måste, jag behöver det, det läker min själ.

Tårarna flödar, känslorna stormar. Smärtan, sorgen, vreden och känslan av orättvisa i att födas i en kropp som inte är min.

När tårarna stillat sig något, händer det som får mig att skriva det här nu. Jag tar min telefon, öppnar fb och ser en hälsning från en vän. En värmande hälsning med omtanke, som landade i en känslostorm, på en kudde fuktig av tårar.

Något som du Sofie, min kära vän naturligtvis inte kunde ana eller förutse. En värmande hälsning, omtanke som helt plötsligt fick helt andra proportioner. Något vi alla kan ta till oss. Hur en omtanke, ett vänligt ord kan betyda så mycket för en annan människa utan att vi har en aning om det eller ens får veta det.

Tårarna och känslorna finns naturligtvis kvar, rinner i skrivande stund, men en ny händelse, en hälsning finns med mig, värmer mig.