En liten gullig händelse som hände mig våren 2012. Som visar på små barns oskyldiga nyfikenhet, ännu inte påverkade av en trångsynt verklighet.

Jag hade precis kommit ut på gården hemma, när jag möter Tova 5 år och hennes storasyster. Hon säger hej och stannar upp. Tittar fundersamt på mig, uppifrån och ner ett antal gånger. Sen kommer första frågan.

Är du tjej eller kille? Jag svarar att jag är en tjej i en killes kropp. Tystnad, nya blickar, sen nästa fråga.

Har du snopp? Ja det har jag, svarar jag. Ny tystnad, nya blickar och uppenbart funderande över mina svar.

Sen kommer nästa fråga. Ska du ta bort den? Ja, svarar jag. Nya blickar och funderingar.

Efter en stund kommer det som jag tycker är så underbart.

När jag fyllde år, då……. och en beskrivning av presenter mm.

Hon frågade och fick sina svar och var nöjd med det.

Jag har hamnat i liknade situationer senare med, och slagits av hur lätt det kan bli fel. Föräldrar som önskar att de kunde sjunka genom marken, barn som blixtsnabbt uppfattar sina föräldrars signaler.

Och mitt sätt att svara på barnens naturliga nyfikenhet är minst lika viktigt.