Så var dagen “ta av bandaget” äntligen här. Som jag längtat. Att vara sängliggande hela tiden från operationen i måndags, flytande kost och ett stort bandage som inte visar mycket alls. Mer än att det inte finns något i vägen därnere längre.

Spelar det någon roll kanske någon undrar? Ja det gör det definitivt. Enkla saker som att ensam besöka något ställe där det ska väljas omklädningsrum har varit helt omöjligt för mig. Att ha en kropp som motsäger min identitet. 

Men nu har jag min kropp, mitt hela liv. Lyckan fullständig kan jag säga. Försöker att inte titta så ofta, men många gånger har det blivit. Och kissat har jag gjort första gången också. Svälld, blå och öm. Men sååå vacker i mina ögon. Ett underliv som är jag. Att älska istället för att hata det som fanns där tidigare. Ett enormt stort steg.

Från sängliggande till livet! Vandrat fram och tillbaka i korridoren bara för att jag kan. Fortfarande i ett sånt där operationslinne. Ska bytas när droppet tas bort igen. Och då åker även insticket i ryggraden. Då är jag helt fri igen.

Blev en paus för just det. Nu är det borta och jag kan krypa in i min morgonrock igen. Sitter på sängkanten och skriver det här. En upplevelse det med att inte kunna göra något av det som vi ser som självklart i livet. Min mage med mediciner klarade bara två dagar, nästan, innan den protesterade.

Nu sitter jag här, med läkarens ord snurrande i huvudet. Det såg så bra ut. Han var nöjd. Och jag var vaken hela tiden, men kunde inte se något. Tycker så mycket om alla här. De får mig att känna mig så trygg.

Satt ett par timmar med Wenda när jag väl kommit ner på salen igen, och fått i mig lite frukost. Och borttagning av kateter då. Nu ska jag bara njuta av så enkla saker som att äta fast föda, dricka iaf en kopp kaffe till och se på TV.

Och njuta av livet såklart!