Ja, nu är det en vecka sen jag tog hissen hit upp till avdelningen. Lämnade min halva värld, och tog första steget in i den hela, nya världen. Jag hade ganska klart för mig vad som väntade de kommande dagarna. Men inte att det skulle vara ett lyckorus varje dag. Att tårar rann av lycka, inte smärta.

Självklart har det varit en del att kämpa med. Som att ligga på rygg i fem dagar. Inte få gå upp. Inte ens ligga på sida. Och max 30° lutning på sängen första dygnet. All inclusive har fått en annan mening nu.

Flytande föda endast i sju dagar var också en ny upplevelse. Som inte var lyckad för min mage och antibiotikan efter operation. En dag med en mage i uppror och illamående. Men fortfarande lyckligt skrattande. Mönsterpatient har jag fått som benämning här. Tydligen så har jag strålat av tacksamhet och glädje om dagarna här. 

Missförstå mig inte nu bara. Självklart så är det en stor påfrestning min kropp utsatts för. Många prövningar. Saker som egentligen är jobbiga. Men jag har längtat så länge, tagit reda på vad som väntar och hela tiden haft klart för mig att det här är inte ett val. Det är ett måste, en nödvändighet. Valet mellan livet eller inte. Därav denna  lycka, glädje och motivation.

Men nu sitter jag här. Det mesta är klart. Lite kvar att lära sig och schema för medicinering. Bara detaljer med andra ord. Och om allt går enligt planerna åker jag hem imorgon. Med en kropp jag gärna tittar på, inte blundar för, inte hatar.

Jag lämnar de närmsta veckorna osagda, oplanerade. Det får bli dag för dag. Min kropp är öm, svullen, blå och röd. Några av sjuksköterskorna har liknat mig vid hur de såg ut efter förlossningen. Nu är det julpynt som gäller, i min takt då.

Resten av den här dagen ska jag bara vara, njuta och vila. För imorgon börjar mitt hela, nya liv äntligen.