Det här är en dag jag helt enkelt inte vill ha. En av tre dagar jag bara vill ska passera och vara över. Tre dagar jag inte vill ha och inte förmår att använda. Tre dagar som jag sett fram emot, som jag trodde skulle bli vila och rekreation. Men nej, så verkar det inte bli. Allt annat än vila, allt annat än rekreation. Bara något som jag vill ska försvinna.

På tisdag 7 januari kl 11.10 ska jag träffa en läkare på plastikkirurgen Karolinska sjukhuset. Få en utförlig genomgång av den operation jag måste få genomgå, och en kort undersökning av min kropp för att klargöra att det är möjligt att göra den. Och det är just det! Klargöra att det är möjligt. Att det går att göra en könskorrigering. Att operationen är möjlig.

Jag trodde i min enfald att jag var lugn inför det här mötet. Men det visade sig bara vara en illusion. En självförnekelse. Jag kan inte ens säga att jag mår dåligt. Jag vet inte ens hur jag ska kunna beskriva det i ord. Jag har aldrig upplevt något liknande. 

I morse när jag vaknade var det enda som fanns i mitt huvud, jag vill inte. Jag ville helst bara sova förbi den här dagen. Jag ville inte kliva ur sängen. Bara sova vidare. Och en stor del av dagen gjorde jag just det. Halv ett klev jag ur sängen, motvilligt. Kaffe och en smörgås jag inte klarade av att äta upp. Hungern har varit helt frånvarande idag. Ett par smörgåsar har jag tvingat mig att äta. Det är allt. Vill inte ha. Jag känner mig tom. En stor klump i magen. Med jämna mellanrum blir det väldigt tungt att andas. Pulsen stiger, hjärtat skenar. Och jag känner en slags panik, en kraftig ångest. Känslorna är kraftiga, och tårarna många. 

Men framförallt så vill jag inte. Jag vill inte ha den här dagen. Jag vill bara att tiden ska försvinna, upphöra. Jag vill inte ha kontakt med världen, jag vill inte gå ut, jag vill inte träffa någon, jag vill inte prata eller umgås med någon. Jag vill bara att de här för mig nu onödiga, oönskade dagarna ska passera.

Det ironiska är att jag kan inte tänka mig någon anledning till att remissvaret från plastikkirurgen blir annat än positivt. Men det är just det att jag har inte svaret ännu. Jag har passerat psykologiutredning, läkarbesök och allt annat i utredningen. Nu är det näst sista nålsögat som ska passeras. Och jag kan inte vara lugn.

Jag förstår så väl nu. Det finns inget antingen eller för mig. Det finns bara ett antingen. En operation, en könskorrigering. Något som är ett måste. Jag känner så starkt nu, och förstår det hela så klart och tydligt. Att det är enda alternativet.

Om något sker som sätter stopp på resan, så vill jag helt enkelt inte mer……..