Nu är det tio dagar sen jag var ner till Karolinska. Dagen då allt släppte och jag äntligen kunde tro och förstå, att det från och med nu bara handlar om byråkrati och väntan. Känslan av lugn och tillförsikt som ersatte all ängslig oro, som inte bara verkar ha slagit rot och bestå, utan till och med stärks.

Nu börjar även tankar och drömmar om framtiden snurra i mitt huvud. Saker som jag hittills ansett ouppnåeliga, drömmar,  börjar framstå som fullt möjliga mål. Till skillnad från tidigare ser jag inte alla hinder på vägen som problem, utan något som kräver insatser för att passeras. Tankarna och målen finns således, och det är bara att börja samla information och lägga upp en strategi.

Det är inte bara målmedvetenheten som vuxit de här dagarna, klarsyntheten växer så det knakar. Jag vet vad jag vill åstadkomma och jag ser mig själv i nya perspektiv, något som fått mig att le och skratta. Insikten får även den mig att växa och bli starkare, och det pinsamma, fatala och banala bjuder jag så gärna på.

Det är märkligt och nästan skrämmande hur oerhört mycket det där besöket har påverkat mig. Att äntligen kunna ta in att det inte finns något som hindrar längre, och andas ut. Hur livet helt plötsligt bara blir underbart, och ytterligare ett års väntan känns lång, visst, men inte frustrerande tröstlös som tidigare. Utan en tid för förberedelser och planering. Något som aktivt kan användas till mitt liv som äntligen är på väg.

Så nu sitter jag här, njuter av det livet har att erbjuda. Nya fransar och ny frissa höjer nivån ännu några snäpp. Jag älskar de där stunderna, när jag bara är och någon pysslar om mig och gör mig finare. Och tur är väl det, det tar sin stund varje gång, men för min del är det bara positivt. Jag är fåfäng och ytlig helt klart. Och jag älskar att bli bortskämd och ompysslad. Och har definitivt inga tankar på att förändra mig. Det är sådan jag är och tänker förbli.