Så var det då äntligen dags. Första besöket på Karolinska Sjukhuset, avd för rekonstruktiv plastikkirurgi. Dagen som jag har haft sådan panik inför. Som jag trodde var näst sista prövningen. Som visade sig vara så mycket mer. 

Att jag skulle vara nervös hade jag räknat med, så jag hade bett en vän följa med. Och tack och lov för det. Med tanke på hur jag kände mig, så tror jag inte att jag hade klarat av det på egen hand. Nu blev jag hämtad med bil, och skjutsad fram och tillbaka, och fick ett konstant stöd hela vägen igenom.

Rent logiskt skulle det inte bli något problem. Visst, det insåg jag säkert någonstans långt där inne. Men när det har sådan stor betydelse inför fortsättningen, så förmår inte logiken att styra känslorna. Något kunde ju gå fel. Skräcken inför ett sånt scenario var fruktansvärt stor. Jag vågade inte tro helt enkelt. Så mycket hängde på det här besöket, och den korta kroppsundersökningen.

Inte blev jag lugnare när vi kom fram heller. Till att börja med så verkar inte bilar vara särskilt välkomna här. Nu var vi tidigt ute, då jag absolut ville vara på den säkra sidan, och inte riskera att komma för sent. Så det ordnade sig till slut, men det tog en stund att hitta en ledig parkeringsplats. Snacka om stressmoment om man är sent ute. Usch, men som sagt, vi var ute i god tid. Så de andra var lugna och gjorde vad de kunde för att lugna mig. Något de ägnade hela resan ner till Karolinska åt egentligen. Panikslagen är en bra beskrivning på mitt tillstånd.

Väl framme så gick det mesta smidigt. Anmälan i kassan gick fort, hitta till avdelningen var inget problem heller. Det blev en god stund i en soffa med surfande och facebook. Nu började det närma sig, och vi gick och satte oss i väntrummet. Då kom nästa chock för mig. En enda läkare var försenad enligt tavlan på avdelningen. Min läkare naturligtvis. Något som inte gjorde mig lugnare. Tänk om han var stressad nu. Hur skulle det påverka mig? Hela 30 minuter sen!

När jag till slut hörde mitt namn ropas upp, kändes det som om allt stannade upp. Som om tiden stannat och alla stelnat i ett moment. Det snurrade i mitt huvud. Hur jag kom på fötter vet jag inte, men i nästa ögonblick stod jag där, och hälsade nervöst. En nigning och en handskakning, för att sedan slussas in i ett undersökningsrum. Det var så skönt att äntligen sitta där, nu var stunden kommen, och det var bara att koncentrera sig på nuet.

Det hela inleddes med en kortare pratstund, om vad exakt minns jag inte, men detaljerna och frågorna skulle komma senare. Jag kan inte ens redogöra för hur lång tid den här inledande pratstunden tog. Nervositeten var alldeles för påtaglig. Men helt plötslig så ville han göra kroppsundersökningen, och min vän fick lämna rummet.

Att han skulle undersöka mitt könsorgan, det visste jag redan, så den delen var jag mentalt förberedd på. Skräckslagen dock, då det är där och då som han fastställer om det går att göra en könskorrigering med mina förutsättningar. Och precis som alla försökt intala mig, så var det inga som helst tveksamheter i den frågan. Att höra dem orden var en enormt befriande och skön känsla. Det som jag uppfattat som näst sista prövningen hade nu passerats, jag var godkänd.

Nu fortsatte undersökningen, något jag inte hade förutsett eller anat. Jag hade inte mer än hunnit dra upp jeansen igen, då han lugnt säger, att då tar vi och tittar på brösten då. Nu hann jag inte tänka så mycket, då det inte bara var att dra upp tröjan typ. Linne, stickad tröja och BH, gör det hela lite krångligare, inte så lätt att ha allting i en hög runt halsen, så det var bara att klä av sig igen. Upptill den här gången.

Så där stod jag nu, med bar överkropp framför en karl, som börjar klämma på brösten, ordentligt och noga. Att efter så många år som man, nu stå där i just den situationen var en väldigt märklig upplevelse. Att klämma på kvinnobröst var ju ändå inget nytt för mig, men att nu någon står och klämmer på mina, var jag inte riktigt beredd på. En ny upplevelse kan man nog lugnt säga.

Till slut säger han nöjt, ja det finns bra med bröstvävnad, så att lägga in implantat är inga problem. Något jag heller inte var förberedd på, men som värmde ordentligt. När jag äntligen fått på mig alla kläder, började han prata om själva operationen, så jag bad honom vänta tills min vän kom tillbaka. Jag behövde ha honom med, då jag ville ha någon med, som kunde lyssna lugnt på allt som sägs, och lättare komma ihåg alla detaljer.

Väldigt fascinerande måste jag konstatera, hur mycket de kan göra och hur, men den biten får ni vänta på. När det händer så att säga. Jag nöjer mig så länge med att konstatera att han var väldigt stolt och förtjust i sitt yrke och det han åstadkommit. Och just det var något som gjorde ett stort intryck på mig.

Nu fortsatte han att prata om den kommande operationen som om det redan var klart, vilket fick mig att undra. Jag har hela tiden varit orolig för ansökan till Socialstyrelsen, att de måste ge sitt godkännande. Nu har alla jag träffat hela tiden sagt att det inte är något att oroa sig över. Men det har ändå inte lugnat mig. Men nu sitter den här läkaren, och förklarar att de i princip måste besluta så som utredningen säger, och den var ju redan självklar i mitt fall. De är Socialstyrelsens expertkonsulter, och deras utlåtande är det som gäller.

Så det som nu var kvar var bara byråkrati, nu var det raka spåret. Operationsjournal var påbörjad, och så fort beslutet kommer från byråkraterna, så bokar de in ett operationsdatum. Det näst sista hindret var alltså i praktiken det sista. Med tanke på att jag inte får ansöka tidigare än 21 maj, så trodde han att sena hösten var en möjlig tidpunkt. Nu började jag äntligen förstå. Det är bara byråkrati och väntan kvar. Ingenting att oroa sig över.

När vi kom ut i väntrummet igen, började allt släppa inom mig, och tårarna letade sig fram, kroppen skakade och jag var otroligt glad över att jag inte åkt ner ensam. Jag hade inte tagit mig hem själv. Ett lugn tillsammans med en stor mängd trötthet började ta över min kropp och mitt sinne. Lyckan jag känner är ofantligt stor, och egentligen spelar det inte längre så stor roll. Sen höst eller vinter. Jag kan vänta. Nu vet jag att det till slut kommer en dag, när jag läggs in för operation.