Nu är det fem dagar sedan jag bröt ihop hos kuratorn. Och känslan har inte släppt än. Självklart har jag haft bra stunder de här dagarna och fredagens mysshopping var en andningspaus.

Nu vet jag att det inte är något unikt för mig. Vi har dessa dagar allihop. Då vi funderar över vårt liv, vår existens och vem vi är. Var vi är och varför. Vi med könsdysfori har en hel del ytterligare att lägga ovanpå allt dessa dagar.

Känslan att inte vara fullt ut accepterad och integrerad i samhället. Jag är ju en människa som du med känslor och lustar, men jag är ratad av gayvärlden och heterovärlden. Jag lever i ingenmansland typ.

Hela tiden de här dagarna maler de här tankarna i mitt huvud, och sammantaget med alla känslor som alla nån gång har så känns det ibland övermäktigt. Så känns det idag.

Så jag ligger här i soffan och radar upp allt positivt jag kan komma på, och ställer det mot allt jobbigt. Ett slags mentalt peppande.Och lutar mig mot min kurators ord.

Jag är inte här i nuet utan är mentalt längre fram. Inte så konstigt tycker jag då. Jag vill inte vara i det här skedet i livet. Sommaren kommer bli jobbig. Bikini och shorts är fortfarande något jag bara kan drömma om. Så badandet blir minimalt i år igen.

Jag måste även växla ner och tänka kortsiktigt. Eller som kuratorn sa, ta hand om mig. Fokusera på andra saker, tänka tidsmässigt fram till jul och inte en dag längre.

Själv tänker jag ändå bara att jag vill inte vara här längre, jag vill vara där. Och det tar bara mer och mer på styrkan jag hade.