Det är det här med manligt och kvinnligt. Hur vi tänker, agerar och beter oss. Och det har alltid gjort ont när någon säger något i stil med att så där beter sig inte en tjej.

Jag har från första stund velat vara bara jag. Inte fejkat nåt jag inte är. Det enda undantaget är min röst. Den har jag tränat upp för att bli mer kvinnlig för att helheten ska stämma någorlunda. Och jag har valt ett läge som känns bekvämt och numera naturligt.

Nu vet jag inte riktigt hur jag ska ställa mig. Ska jag återigen spela teater för att vara kvinnlig som det ibland förväntas att en tjej ska vara. Kommer jag må bra utav det?

Att bara få vara har varit en befrielse. Inte fejka, bara vara. Självklart blir det då både manligt och kvinnligt i mitt tänk och beteende. Det går inte att undvika. Min hjärna kommer alltid vara både och i viss omfattning. Min själ är bara kvinna men min kropp blev en mans.

Det här är en kombination med konsekvenser. Fram tills nu har jag försökt att förtränga allt det här, och lite villrådig är jag nu. Att bli påmind om mitt manliga är något jag numera alltid blir ledsen av. Så vad att göra? Jag vet inte.

Och samtidigt blir jag varje gång påmind om allt jag aldrig fick i mitt liv. Att bära ett barn fram till födseln t ex. Jag vet att det inte är alla biologiska kvinnors möjlighet heller. Det gör det inte lättare för det.

Och den förbannade hostan. Den är såå avslöjande. Att harkla sig med ett kvinnligare röstläge funkar sådär. Hosta däremot är svårare. Dessutom något jag är alltför medveten om. Sjukt jobbigt ibland.

Lite fascinerande är det att jag har svårt att prata med mitt medfödda manliga röstläge. Hjärnan säger ifrån och det blir konstlat.

Jag är den jag är. Och det är inte den lättaste av människor. Men ska jag försöka vara något annat, så blir det återigen någon som inte är jag. Och det skulle antagligen bli ännu mer komplicerat och ännu en gång skulle jag bli en människa du inte kan komma nära.

Så det får nog vara. Tillräckligt mycket att hantera som det är.

Som tur är har jag min Anna som jag kan prata rakt ut med, och få ärliga raka svar som inte är inlindade. Medvetenhet är ändå viktigt. Jag ser mig själv som vilken kvinna som helst, och förstår inte alltid de reaktioner jag är upphov till. Något som i sig innebär medför jobbiga situationer.