Irriterat slänger jag ut påsen med påsar, ja sådana där som numera betingar ett ohemult högt pris i miljöns namn. Jag har väldigt svårt att förstå hur de tänkte där. Misstänker att det i många fall kommer göra människor mindre benägna att värna miljön. En miljöskatt tagen långt ovanför människors vardag, som inte heller förankrats eller godtagbart motiverats.

Jag är i alla fall i färd med att få fram diverse städredskap och i samma stund som påsarna landar med ett förvånansvärt högljutt prasslande. Det kan i och för sig vara det att jag tidigare på dagen satt i nya vaxfilter i hörapparaterna. Nåja, i samma stund så känner jag hur det stretar emot när jag hetsigt sliter i diverse skaft och en uppkäftig sopkvast.

Ett rosa skimmer far förbi mina ögon precis innan det ögonblicket när mitt rosa strykjärn med full kraft attackerar mina armar. Diverse blåmärken kan fortfarande vittna om denna lömska attack på en helt oförberedd försvarslös kvinna. De kraftuttryck som följde avstår jag från att återge i skrift.

Vid det här laget så är lägenheten definitivt nystädad, ommöblerad till viss del. Blommor införskaffade, ja nya alltså för de gamla slängdes ut helt enkelt. Av någon anledning så tyckte jag att de inte bara var fula, de såg på mig på ett nedlåtande och illvilligt sätt. Inbillning eller Coronafrustration, det låter jag vara osagt men ut åkte de.

Nu funderar jag på vad som ska bli nästa steg. Mattor och gardiner? Eller rensa i garderober och lådor. Kanske tömma förrådet i källaren, tömma låter rätt då en rensning där mest kommer påminna om en tömning.

Baka har jag också funderat på men det skulle inte bli bra. Den efterlysta ännu ej hittade midjan riskerar då att gå förlorad för lång tid framåt.

Träna? Nej nu måste jag tyvärr avsluta här, jobbet väntar….

Mvh Häxan Surtant

Solen värmer från en klarblå himmel, kocken på TV har mellannamnet Olli och den potentiella mobbaren inom mig far iväg i konstiga tankar och formuleringar. Fnissande tar jag en sväng ut i köket för att starta min kaffemaskin, garanterat hatad av mina nya grannar vägg i vägg. Men jag tycker inte om dem heller så den där illvillige individen långt därinne fnissar än en gång.

Medans bönorna mals och kaffet som doftar underbart makligt rinner ned i koppen så bläddrar jag förstrött i den numera digra bunten av besked om min tjänstepension. En av dem får mig alltid att le lite extra. Den som glatt meddelar att jag kommer få 91 kr i månaden innan skatt. Ja i dagsläget så räcker det till en cafe latte i alla fall.

Stillsamt noterar jag att den här partiella frivilliga isoleringen nog börjar ta ut sin rätt. Det är säkert kaffet som jag nu smuttar njutbart på som får min oftast skenande hjärna att stilla sig en stund. Men det går nog snart över. Undrar om snön som ligger kvar därute räcker till några snöbollar? Frågan är vem som blir måltavla i så fall. De där nya grannarna visar sig inte ute så de går bort. Hade nog inte varit så uppskattat heller antar jag.

Men de hade balkongdörren öppen häromdagen och sån där hupp hopp musik stönades fram i ett staccato som fick mig att tänka på någon med syrebrist. Jag höjde volymen på min telefon så jag slapp höra det mer än nödvändigt. Just den dagen så var det Rammstein som spelades på min Spotify initialt, men de följdes av Slayer och sedan Death Metal. Jag uppfattar det som att growlandet blev för mycket för mina grannar. Dörren åkte igen väldigt snabbt.

Det bor nog en liten Häxan Surtant även i den här kroppen. Annars ser jag mig mer som den lite högfärdiga damen som med nedlåtande blick skrider fram på affären som det anstår den Queen jag utnämnt mig själv till.

Nu ska jag gå ut och få lite sol en stund, kanske morra lite åt någon stackars förbipasserande och definitivt stirra på de stackare som gått förbi här de senaste dagarna. De förstår inte att det är deras hund jag stirrar stint på. En gullig Shetland Sheepdog som väcker många fina minnen varje gång från tiden med min lille Sheltie Emil.

Ja den frågan är nog högst relevant i mitt liv i skrivandes stund. Jag har nyligen tagit tag i mitt företagande, föreläsande och går nu att finna på Bokadero. Dessutom så funderar jag på att plocka undan min fina rosa gran. Och i så fall åker även de rosa adventsstakarna ner i förrådet.

Ja! De står fortfarande kvar här hemma. Det är ju inte påsk ännu….

Frågan är ändå hur jag ska fylla det rosa tomrummet när det sker. En ganska stor fråga för mig det och jag förstår mycket väl att den framstår som fånigt obetydlig för flertalet. Jag har inte ägnat speciellt många tankar på varför jag absolut måste ha rosa omkring mig. Jag gillar läget bara och njuter av mitt rosa liv.

Jag såg filmen om pappa Marianne i helgen som var och en replik fastnade lite mer än de andra. “Jag vet inte vad det är att vara kvinna men jag vet ta mig fan vad det är att vara jag” Ja ungefär så lät det om jag minns korrekt.

Och det där fick mig att fundera på mitt eget liv, vet jag vad det är att vara jag?

Och jag måste nog svara nej på det, jag har fullt upp med att bara vara och njuta av livet. Självklart så söker jag all kunskap och information om könsdysfori för att förstå. Inte för att jag måste utan av ren nyfikenhet. Och för att föra kunskapen vidare i föreläsningar, utbildningar mm.

Och jag lär mig fortfarande att vara jag, för jag förändras ständigt i det lilla. Nyfikenheten på livet tar aldrig slut och jag formas alltjämnt som det nya möter mig. Och jag har också med hjälp av mina väninnor förstått och anammat att utan mitt konstiga liv så hade jag inte varit jag idag.

För min egen del så måste jag nog omforma den meningen för att passa mig. “Jag vet inte vad det är att vara jag, men jag vet ta mig fan att jag är kvinna”

En tacksamhetens tanke till vårt välfärdssystem som för fyra år sedan gav mig en kropp att älska. Utan att behöva vara förmögen så ordnade vårt välfärdssystem detta. Och självmord byttes till ett underbart liv där tanten far omkring och är barnslig, dryg och för en del irriterande.

Nu när strålen från den fina uteblev så träder åter vårat välfärdssystem in. Utan att jag behöver ta ett banklån eller köpa svindyra försäkringar. Istället så blev det ett besök hos min husläkare, undersökning och provtagning för att sedan gå vidare. Nu kom också en kallelse från gynekologen, specialistgynekologen för den årliga kontrollen. Och efter kontakt med Karolinska så bestämmer de att jag ska dit för kontroll av en plastikkirurg.

Detta behövde jag inte kämpa för, inte strida för och heller inte skramla ihop en förmögenhet för att kunna ta del av. Jag har dessutom frikort så kostnaden kommer inskränka sig till eventuella läkemedelskostnader. Men även där har jag bara 400 kr kvar till kostnadstaket.

Förutom gynekologen så är inget planerat utan akut och sker inom tolv dagar. Tacksam och förstummad över hur bra jag har det som fötts i vårt land.

Så var det bara några timmar kvar av året och 2010 talet, år som nästan är omöjligt att summera för mig. Allt började där i augusti 2011 då jag tog mina första steg ut i världen, lät världen möta mitt riktiga jag, Erika. Ja hela mitt nuvarande liv började där, men det får samsas med det som varit. Det finns ändå en del i mitt tidigare liv jag inte hade velat vara utan, som format och skapat den jag är idag.

Framförallt att jag var, är och förblir pappa till min son, den som levde i femton år under hans uppväxt som pappa. Och det förändrar inte min person, min kvinnlighet överhuvudtaget i min tankevärld. Och jag förväntar mig inte heller att alla ska förstå det där. För mig räcker det att vi två förstår.

Det är så mycket jag har att vara tacksam över , och allt hände just detta decennium. Innan jag ens kom in i utredningen så började jag träffa alla de underbara människor som idag är mina väninnor. Från att leva ett osocialt och isolerat liv började mitt sociala nätverk skapas. Och nu när jag ser tillbaka så ser jag också hur mycket de har betytt för mig och min transition.

Som det nyfödda barnet har jag formats av dem, så som det fungerar med socialektet. Jag har lärt mig att vara jag, lärt mig att leva som den jag är i en värld som var ny för mig. Gett mig styrka, insikt och modet att hela tiden gå min egen väg, klara mig på egen hand. Vilket inte var självklart de första åren.

Min utredning och könsbekräftande behandlingar är ändå de mest betydelsefulla händelserna naturligtvis. Att få rätt identitet och kropp var en förutsättning för att ens orka leva vidare.

Att jag skulle älska att ge mig ut på dansgolvet hade jag inte förväntat mig däremot. Nu är redan biljetter ordnade inför Return of the Dragon i juni. Det som kommer bli en av höjdpunkterna under 2020. Jag älskar dessa stampadanser!

Jag startade mitt eget företag som jag drev och levde på i drygt två år, för att 2019 växla ned. Nya krafter och inspiration behövdes, ett brake och återhämtning. Boken som jag tjatat om så ofta har växt och börjat hitta sin form. Över 26 000 ord finns nu på pränt.

Det är speciellt tre kvinnor som jag har med mig i tankarna inatt. Jag kommer inte vara vaken över tolvslaget då det är timvik jobb som väntar kl 07 imorgon. Men de har en speciell plats i mitt liv.

Lollo som var den som med en inbromsning blev min första kontakt med omvärlden, som introducerade mig i det sociala nätverk jag idag är så tacksam över.

Tessan som utan att någon av oss var medveten om det blev, var och är min mentor i livet. En stark kvinna som går sin egen väg oavsett, som gärna säger att är man bra ska man ha det bra. Ett motto jag bär med mig. Att våga tycka att man är bra och inte hymla med det, älska sig själv.

Anna som det måste ha varit meningen att vi skulle mötas. Som också blev en mentor i mitt liv. Som jag nästan dagligen har kontakt med. Vi skulle kunna skriva en bok om allt som vi upplevt tillsammans. Det är möjligt att en del kanske skulle bli censurerat i och för sig. Vi firade inför det kommande året igårkväll, så vi kunde skåla för livet och oss.

Nu tackar jag för det gångna decenniet och året som snart är över.

Så var äntligen adventsstakarna i rätt färg, rosa. Naturligtvis så var de inga stakar i min smak som fanns färdiga i denna för mig så älskade kulör. Så de röda fick inte komma upp i tid i år. Ja alltså mina stakar brukar komma fram redan tidigt i november. Och självklart bli kvar minst februari månad ut.

Vilket ledde till att det blev några dagar med julpyssel här i min lilla lägenhet tillsammans med Anna. Jag målade och hon frostade av min frys. Glögg konsumerades samtidigt, tro inget annat. Färgen hade jag inhandlat dagarna innan i den lokala färgbutiken. Såhär i efterhand så undrar jag vad den trevliga karln där tänkte när jag stegade in där.

Kan jag hjälpa till med något sa han där jag stod tre meter in i butiken och tittade förvirrat omkring mig. Jag tänker inte så mycket i sådana situationer, jag bara är. Så jag svarade som om det var den vanligaste och självklaraste saken i världen. Jag ska måla mina röda stakar rosa! Hur gör jag?

Det blev en liten konstpaus innan han fann sig och frågade, du tänkte måla om röda adventsstakar menar du…. i trä då eller….

Ja, precis så svarade jag utan att reflektera närmare. Sedan visade han mig en grundfärg, måla först med den här då får du en yta som färgen fäster i, och du behöver inte slipa något. Sedan är det bara att välja kulör så blandar jag till. Han visade mig kartorna med olika nyanser i rosa och jag fastnade snabbt för en ljus nyans som det fanns två av. Vad är det som skiljer de där åt frågade jag. Ja den där har 70% rött och 30% blått i sig, den andra 80% rött och 20% blått. Blått och rött…. man va tusan det ska vara rosa..

Det blir rosa försäkrade han med ett leende. Jaha svarade jag men jag är inte så förtjust i blått så det får bli den med 80% rött då naturligtvis. Något som var helt rimligt i mitt huvud i alla fall, hur han tänkte visade han inte. Så med två halvlitersburkar och en pensel han trodde skulle passa mig lämnade jag stolt butiken. Här ska målas!

Och det var precis så roligt att måla om dem som jag föreställt mig. Med julmusik och tomteluva kladdade jag glatt. Glöggen och bubblet som Anna serverade hjälpte säkert också till att höja stämningen.

Fyra timmar senare frågade Anna frustrerat när frostade jag av frysen senast. Nja, inte jag då men jag ska fråga Agneta som bodde här innan sa jag då. Hon fortsatte matt att förklara att det är bra när det går att dra ut alla lådorna och den översta är till för att ha små lådor att frysa in iskuber i. Inte skapa stora isblock….

Undrar om det var den frustrationen som sedan fick henne att pimpa min rosa julgran? Fin blev den och står så fint där i hörnet på sin plats, mest troligt februari ut.

Hon funderade lite oroligt när allt var klart och jag lyckligt konstaterat att jag har massor med rosa färg kvar. Undrar vad som mer kan målas om här…..

Idag är det fyra år sedan, och vilka år det varit. Jag ser den här dagen som min födelsedag i mitt nya liv. För det är verkligen så det känns. Mitt nya liv, det andra livet.

Egentligen så borde jag fira det med ett glas bubbel, men det får vänta. Helgen består av jobb så det lämpar sig inte. Och dessutom så borde jag sova nu också. Men det går bara inte. Det är på tok för många tankar, minnen och känslor som far runt i huvudet på mig.

De fladdrar ogreppbart omkring, skapande glädjefyllda känslor, leenden och skratt. Samtidigt som Aviciis musik som strömmar från musikappen får nedre delen av kroppen att försiktigt stampa med.

Det går inte ens att formulera de ystra, galna bilderna till ord att förmedla här. Jag är bara så otroligt tacksam över dessa fyra år, över mitt liv.

Lördag och jag har en ledig helg, inte det vanligaste numera. Det är en hel del helgarbetande i mitt jobb som timvikarie. Något som passar mig bra, speciellt den senaset tiden. Något hände eller föll på plats den 25 oktober, skrivkrampen förbyttes i skrivklåda och den blir bara starkare. Boken växer snabbt och upplägget är klart. Det är fortfarande lite svävande hur jag knyter ihop berättelsen och avslutar men det är mest finlir.

Företagandet däremot har inte fått någon tid de här dagarna, men det kommer det med. Nu är det skrivandet som får all tid, sitta vid datorn och låta orden flöda. Med tända ljus i fönstret så stänger jag in mig i min egen värld. Jag är väl medveten om hur mycket jag har att förmedla i ämnet transsexualism och att alla röster behövs.

Men jag är så nöjd med tillvaron så lusten att fightas i mediabruset, övertyga och nå ut är väldigt låg. Och kändis vill jag definitivt inte bli, att det säljer mer än kunskapen förändrar inte den känslan. Att leva och ha roligt är så mycket viktigare för mig och där är anonymiteten en klar fördel. Att inte behöva tänka på hur jag ska vara är ju det som jag längtat så många år efter, den så befriande känslan som förgyller varje dag i mitt liv nu.

Men den här helgen så får det räcka med ett inlägg här. Ikväll är det fest, en femtioårsfest och jag har inte tänkt dansa på borden ikväll, det har jag andra i gänget som eventuellt gör. Som vanligt så har jag funderat i dagar över outfit mm men insett nu på morgonen att det ska var bekvämt, outfit laidback. Humöret är på topp så det är lika bra att ha utrymme för tok istället.

Och i det sällskapet är jag alltid trygg, behöver inte vara på min vakt eller bevisa något. Bara att släppa taget och dansa med i den väntade tromben som snart drar genom samhället vårt. Imorgon så tänker jag mest glida omkring eller inta soffläge beroende på hur stilla världen känns just då….

Det har varit några märkliga dagar den här veckan, kreativa men samtidigt en trötthet och lättväckt irritation. Tröttheten förvånar inte då jag har förmånen av att få många bokningar som timvikarie. Under de senaste 19 veckorna har jag bara varit helt ledig på helgen 5 av de veckorna. Periodvis så har jag jobbat 8 dagar i sträck, mornar, dagar, kvällar och nätter.

Så kreativiteten förvånar mig, men den är helt fokuserad på att skriva min bok. Den om mitt liv, allt som varit och hela vägen hit. Helt lediga dagar stiger jag upp tidigt, gör mig iordning, äter min frukost och sätter mig vid datorn. Naturligtvis har jag försökt analysera även det här, det är ju så jag fungerar konstaterade psykologen som utredde mig.

Och det som sticker ut i alla de tänkbara scenarior jag finner är den känslan eller frånvaron av känslan som infann sig sakta under sommaren. Behovet av att dela med mig har försvunnit, inte så att jag inte vill dela med mig. Jag föreläser och berättar gärna men har inget behov av att jaga lyssnare.

Vilket har lett fram till att jag nu skriver min bok helt för min egen skull, mer oredigerat och utan tanke på vad jag vill dela med mig av. Tankarna och mina minnen sätts i pränt som de kommer. Utan någon intention av att sätta den i tryck eller sälja den .

Den nyfunna energin verkar också hittat sin näring i det här, min egen press att marknadsföra mig gick in i sparlåga där. Märkligt hur det kan vara, nu finns lusten och energin men inte behovet.

Jag lägger inte ner någon energi på att delta i debatterna heller, det händer ändå emellanåt. Jag har ofta en mer öppensinnad och objektiv inställning till mig själv och allt som handlar om könsdysfori har jag erfarit under åren. Könsdysfori är oerhört komplicerat då det handlar om psykologi och neurologi. Två saker som det är väldigt svårt att forska i, det blir mest teorier och erfarenhet av behandlingar som gjorts under åren.

Den lättväckta irritationen roar mig i alla fall. Med jämna mellanrum, oftast var fjärde vecka så är jag irriterad, bitsk och rastlös. Igårkväll fick jag ett utbrott när ett program skulle börja på TV4. När de för tredje gången proklamerade att programmet presenteras av… brast det och när den fjärde började svor jag högt, var på väg att slänga TV-dosan i golvet men sinnade mig och stängde av TV:n istället.

Jag älskar mitt liv och min kropp i mitt nya rätta liv. Men det kom med effekter som visserligen inte förvånar mig men som kan bli något svårhanterade. Men det gick snabbt över när jag tittade på mig själv i spegeln och sa… Haru PMS eller…..

Ni som följer mig nära vet att jag inte har drivit mitt företag med föreläsningar och utbildningar sedan i våras. Att jag har legat lågt för hälsans och ekonomins skull. Med intentionen att fortsätta när livet stabiliserat sig igen.

Jag hade redan innan årsskiftet börjat arbeta som timvikarie i Uppsala i ett privat LSS-boende. Med långa resor och långa dagar som slet än mer men arbetet i sig fann jag oväntat stimulerande. Att jag ville arbeta med människor visste jag sedan länge, företaget mitt är i den andan.

Men resorna tog för mycket och jag gjorde en intresseanmälan till min hemkommun och Gävle kommun om timvikariat inom vård och omsorg. Gävle kommun visade inget intresse vilket däremot samordnaren i Älvkarleby gjorde. Och redan i januari började jag arbeta som timvikarie här hemma. Och det har rullat på med hisnande fart, och jag trivs så ofantligt bra. Det är till och med så att den lediga tid jag har behöver jag till vila.

Så företaget och boken som ska skrivas, inte längre för andras skull utan för min skull har inte heller fått sin tid. Den är ändå viktig för mig, jag har ett behov av att skriva ner allt, sätta det i pränt. Och det är en förändring som är rätt så markant. Att behovet att dela med mig inte längre är så uttalat.

Vilket antagligen också är en anledning till att jag inte tar mig tiden att driva företaget. Utan mer och mer har tanken på varför kämpa för att övertyga om de ändå inte vill lyssna. Jag har min historia och min kunskap, villig att dela med mig av den men det är inget måste för mig. Så är känslan för tillfället.

Även i debatterna och stormarna som förekommit i media, senast Uppdrag Granskning så har jag tyst följt men inte deltagit. Tills helt nyligen då jag skrev lite om det på mitt FB konto för Erikas resa. Jag har inte känt behovet att skrika om ingen lyssnar.

Jag är dessutom något av en udda figur här känner jag. För jag förstår UG:s sk vinkling redan när första avsnittet sändes. Vi pratar inte om de som inte blir hjälpt av könskorrigerande behandlingar. Vi pratar inte om de som behöver vården initialt för att själva förstå att det inte är det som ger deras psykiska ohälsa. Och jag vägrar kalla dem ångrare, de är människor som lärt sig mer om sig själva som fått insikt.

Därför blev jag inte upprörd och ramaskriet om nyansering kände jag var hyckleri. Då vi inte pratar om dessa människor så är vi själva inte heller nyanserade. Och när en av våra transikoner deltog i avsnitt två så verkade ramaskriet fastna i halsen. Det blev tyst! Och jag känner än mer att det blir hyckleri.

Att upprört anklaga UG för att sprida lögner blir så galet. Vi har faktiskt ingen klinisk evidens att luta oss emot när det gäller könsdysfori. Bara erfarenheten av den vård som de fantastiska människorna i utredningsteamen besitter. De som ska göra bedömningen av hur jag känner det i mitt huvud/psyke. Försök själva så får ni se hur svårt det är.

Och den statistik vi har tillgång till är smal, riktad och med få respondenter som själva sökt sig till enkäterna. Referensmaterialen vid klinisk forskning är i samma anda. Det enda vi kan se i alla dessa sammanställningar är riktvärden som ger oss en insikt i att vi mår väldigt dåligt psykiskt utan vård, att vi i många fall är suicida, att vi som har könsdysfori ofta får en bättre psykisk hälsa efter vård.

Något som inte sägs när debatterna är som hetast är det faktum att vården kan inte ge mig mitt liv, min sociala gemenskap. Den måste jag precis som du som just nu läser detta själv skapa oavsett om du är trans eller cis.

Jag tänker inte lägga ner företaget men det är inte i fokus just nu. Jag mår så bra idag och året ut är redan intecknat med timvikariat och umgänge med mina vänner.

Den 5 december kommer jag i alla fall att stå på Friends Arena med min älskade stampakompis och njuta av hyllningen till Avicii. En människa som gav sig själv oss andra. Det stämmer till eftertanke. Nu ville Tessan att vi skulle ta en tvådagars vistelse i Stockholm, njuta av livet även hela fredagen.

Och det är precis sådana saker i livet som jag känner är viktiga för mig.