Tanken var att jag skulle vara flitigare med tankar och inlägg här, men nu tar livet sina oväntade vändningar emellanåt och ändrar förutsättningarna. Februari och mars har varit två månader vars innehåll bestått av det mesta i livet. Sorg, ilska, chock, glädje, framtidstro och en insikt om livets ändlighet i en salig blandning. Och till slut även kunskap om ens liv som vänder upp och ner på så mycket.

Väl medveten om att ni som läser såklart vill veta mer om vad och varför så klarar jag inte det. Men jag måste skriva av mig, få med det i min historia. Jag processar fortfarande vissa delar, frågor som aldrig kommer bli besvarade. Jag har min ventil som jag ändå börjat öppna upp inför nyligen med de tankar som inte kan pratas om.

Bryta ihop, släppa taget helt var aldrig ett alternativ i det liv jag levde tidigare och just den biten verkar hänga kvar. Något som tillfälligt säkert kan vara en tillgång men inte i längden. Nu trodde jag ändå att den jobbigaste biten var avklarad men som i så mycket annat så har livet sina överraskningar. Det som inte kan pratas om och som heller inte kommer få sitt svar gnager i sinnet.

Nog om det negativa jag har så mycket att glädjas åt framöver. Med vårens gryende ankomst och vänner omkring mig som jag älskar så känner jag hur energin och livslusten spirar. Jag hade en plan för hur jag skulle bygga en solid grund för att ägna min tid åt att skriva och föreläsa. Skapa bekymmersfria förutsättningar för det kreativa. Den planen förändrades plötsligt under den här tiden på så vis att det nu bara är att njuta av varje dag och låta orden flöda i såväl text, bild hoppas jag samt verbalt.

Och min nya förälskelse inte att förglömma. Hon är blond, lurvig, kärleksfull och emellanåt lika truligt envis som undertecknad när hon sätter sig ner och bara tittar på en i bästa fall. Som tur är så har jag fått umgängesrätt av hennes husse.

Då har det gått 28 dagar av mitt nya liv som pensionär. Ja jag valde att gå lite tidigare då jag värdesätter livet mer än en maximal pension. Mitt eget företag fortsätter jag med naturligtvis, föreläsa och skriva. Men det är något som jag ser mer som nöje än arbete.

Nu har det inte blivit något alls av det såhär långt men det kommer det vet jag. De här dagarna har jag bara njutit och jobbat med att komma ifrån det tänkandet som vi alla bär med oss i vardagen då livet rullar på med familj och arbete. Det att jag inte alls måste hinna med just det där idag, det går lika bra med imorgon eller någon annan dag.

Jag ställer larmet varje morgon inte för att jag måste passa en tid utan helt enkelt av den anledningen att jag kommit fram till att sju till max åtta timmars sömn är mitt optimala sömnbehov. Nu är det absolut ingen direkt livligare aktivitet som försegår på morgonen. Att vara transperson innebär ändå en del måsten och dagliga aktiviteter och de här dagarna så har jag varit klar med mina morgonbestyr framåt elvatiden. Ja de består av morgonkaffe två koppar till Nyhetmorgon, frukost, dagsrutinen och badrumsbestyren.

Det märkliga är att dagarna går så fort och verkar innehålla någon aktivitet varje dag. Vilket inte var vad jag trodde innan årsskiftet. Och jag konstaterar med varmt hjärta att jag har ett underbart liv begåvat med vänner och ett socialt liv som jag älskar.Visst! Jag skulle absolut hinna med så mycket mer men varför då, den här frånvaron av stress är så grymt skön och något jag äntligen kan fri från.

Livet blev definitivt inte sämre av hälsoråd som en professor förde fram i Nyhetsmorgon. Ett glas rött och en rad med choklad avslutar varje dag, som motvikt så börjar den med gröt, keso, banan, grönsaker och ett glas vatten med en matsked olivolja i. Nä det är ingen uppoffring, jag tycker det är gott, även olivoljevattnet.

Flera dagar i veckan så är det styrketräning på gymmet också med två tjejer som gör sitt bästa för att ta livet av mig, det brukar ta en stund innan hjärtat har hittat sin plats och lugnat ned sig efter deras bonusrundor och viktökningar. Älskar dessa galningar och jodå det bidrar såklart än mer till min hälsa.

Det är nog mest troligt att Häxan Surtant kommer dryga sig både i skrift och verkliga livet ett bra tag till.

Dessutom så har jag lyckan att få vara dagmatte och gosigaste vovven i världen. Iza som jag konstaterat senaste dagarna får min puls att sjunka när hon är hos mig.

Idag var det en helt ledig dag som tur var, det går nämligen väldigt sakta, stelt och krampaktigt framåt idag. Och endast i korta, långsamma sekvenser. Ändå så började det utan några indikationer på vad som komma skulle. Att öppna ögonlocken gick smidigt, eller ja så smidigt som det går numera då. Ligga kvar och njuta av lugnet och frånvaron av måsten var det inga problem med heller. Telefonen låg avsides på ljudlöst så den störde inte heller.

Men sen kom det slag i slag, att benen mest troligt inte skulle vara på sitt bästa humör var jag förberedd på. Men inte att armen vägrade röra sig uppåt när jag ville fösa luggen åt sidan. Den krampade smärtsamt och skrek JAG STREJKAR! Uppgivet kom jag fram till den geniala planen att rulla över på sidan så luggen skulle ramla ned av sig själv. Med ett förnöjt leende gav jag mig i kast med rörelsen ifråga enbart för att omedelbart väcka de grannar som eventuellt inte vaknat ännu. Skriket som magmusklerna fick mig att åstadkomma när de skickade en orkan av signalsubstanser till mitt smärtcentra ekade länge i grannskapet och fick säkert några att fundera över om VMA signalen börjat leva ett eget liv.

Fortfarande liggandes på rygg så började jag försiktigt försöka vrida huvudet åt sidan vilket gick bra till en början. Men då den envisa luggen inte ville ramla ned på kudden så fortsatte jag tänja och det var ingen bra idé. Till slut så började nämligen axeln att följa med i rörelsen och det fick mig att omedelbart med ett vrål kasta tillbaka huvudet så axeln tung ramlade ned i sängen igen. Nu är jag inte den vigaste, jag vet det men vägrar erkänna det, så det så. Nåja, men i alla fall så fortsatte huvudets vridande rörelse när jag krampaktigt försökte ramla tillbaka till utgångsläget. Det gjorde minst lika ont men med en suck så konstaterade jag att luggen nu ramlade bort från ögonen och jag kunde se igen. Jaha ja sa jag tyst så ingen skulle höra, att det var åt det här hållet jag borde rullat från början.

Jag måste upp tänkte jag bistert nu och började försöka använda rumpan i små vridande rörelser. DET GJORDE ONT! Till slut så var ändå fötterna så långt utanför sängen att de började ramla ned mot golvet. Vilket fick knävecken att böja sig vilket i sin tur fick min överkropp att instinktivt flyga upp för att motverka den rörelsen. Armarna far chockartat upp med smärtsamma konsekvenser för att ta emot mig innan jag likt en krocktestdocka kraschar in i väggen.

Där stod jag krampaktigt lutad mot väggen och studerade det fina mönstret som finns på de rosa tapeterna i mitt sovrum. Samtidigt som jag förtvivlat kämpade för att återigen hitta andningen och en normal hjärtfrekvens. I huvudet såg jag bilden av mig själv där jag stod lutad mot väggen, en vit silhuett mot en fint rosa mönstrad bakgrund. Vissa, ingen nämnd men som sagt vissa, liknar mig vid en speciell sorts docka. Men nä inte nu va tänkte jag bistert.

Sakta med raka ben, hängande armar och huvudet fast riktat framåt hasade jag mig med fotlängdssteg fram till badrummet. Väl där så brukar jag ta en ögondroppe det första jag gör. Men alltså NEEJJJE tänkte jag förskräckt. I bistra tider så krävs det extraordinära lösningar insåg jag och gav mig själv ett illavarslande leende i spegeln.

Så fort jag lyckats hasa ned trosorna tillräcklig mycket så lät jag kroppen falla ned på toastolen. Väl där stannade världen, det är jag helt övertygad om. När jag äntligen kunde andas igen så var även morgonkisset avklarat. Torka gick ändå relativt bra, inga direkt yviga eller höga armrörelser behövdes.

Nu var det bara den där droppen som skulle i och trosorna upp. Förberedd som jag var så hade jag flaskan ståendes på toarullshållaren så den var lätt att få tag i. Efter att med ett bestämt ansiktsuttryck greppat flaskan så lät jag mig själv falla ned på golvet och med ett snedvridet anletsdrag räta ut kroppen. Väl liggandes där på rygg så kämpar jag upp armen med flaskan och låter tyngdlagen få en droppe att sakta falla ned i mitt öga. Smart kvinna du tänkte jag nöjt grimaserande.

Nu var det bara finalen kvar på morgonens första insats, nämligen att få mitt morgonkaffe. Alltså så måste jag ut från badrummet till att börja med, det var jag införstådd med där jag låg med huvudet inne i duschhörnan och fötterna pekandes utåt på andra sidan av toastolen. Som tur är så sitter det ett ganska robust och greppvänligt element på väggen mellan dörren och toarullshållaren. Sakta manövrerade jag mig med rumpknip utåt så jag fick möjlighet att greppa tag i elementet. Envist och smärtsamt kunde jag med hjälp av elementet, handfatet och till slut dörrposten manövrera mig upp till stående position. Trosorna hade hasat tillräckligt långt upp under kravlandet så de var nästan på plats redan. Åh, bonuseffekt tänkte jag tacksamt.

Till slut så sitter jag där i soffan med mitt kaffe, morgonrocken väl ihopdragen och tänker suckande på mina väninnor. När den ena lagt upp ett gympass som kör skiten ur en och bara ler och den andra glatt tjoar bonusrunda när man tror att det är klart och man äntligen får åka hem. Just där och då är de hemska mina älskade knasbollar till väninnor, Tazminator och Duracellkaninen.

Motvilligt så får vi väl se sommaren som historia och förbereda oss inför vintern. Hösten ser jag mest som en regnig passage inför december, de där färgerna som en del tycker är så fina har jag hellre som bukett inomhus. Ja nu blir det övervägande rosa då i och för sig, kan bero på att det är sällan någon annan än jag själv som ger mig en bukett.

Ojdå! Det där lät nästan som Surtanten vaknade till liv det. Men nejdå det är mer ett konstaterande, det är sidor hos mig som inte är direkt uppenbara vilket är ett mysterium bara det, för att vara tyst och diskret är inte min starka sida.

Däremot så vaknar den sidan till när jag sitter och klurar över min pensionering. I hela mitt liv så har jag haft uppfattningen att det bara sker automatiskt, inget att behöva tänka på. Inte ens allt tjatande om hur viktigt det är att placera sina pensionspengar har ändrat på det. Jag är inte det minsta intresserad av den där penningmarknaden som jag ser som speedad, nervös och oerhört lättskrämd. Och alla dessa människor som förvaltat pengarna tidigare, vad hände med dessa helt plötsligt?

Frustrerat har jag insett att det verkligen inte bara är att gå i pension och speciellt inte om man tänker gå tidigare som jag ämnar göra. Redan när jag konstaterade att jag hade allmän pension, premiepension, en privat pension och åtta tjänstepensioner så kokade hjärnan av överhettning. Visst låter det som en guldgruva men då kan jag upplysa om att två tjänstepensioner kommer ge det stora tillskottet av tio kronor i månaden innan skatt vardera. Tillsammans med den som ger 91 kr i månaden så räcker det iaf till ett besök på café, inte så illa det heller.

Inte blev det enklare när jag insåg att det är andra regler som gäller för tiden fram till sextiofem, den förväntade pensionen. Jag har som jag skrivit tidigare tänkt skriva och driva mitt eget företagande med föreläsningar och det gav upphov till frågeställningar. Efter en hel del suckar, svaveldoft och trixande med en uttagsplanerare som finns på nätet så hade jag ändå en liten plan att börja med. Och efter en kontakt med ett av bolagen så fick jag klara besked som var mer positiva än befarat.

Åtta timmar i veckan i snitt på en tremånadersperiod kunde jag jobba fram till den ordinarie pensionsdagen. Utrymme för många föreläsningar det. Och här sprack mitt sansade seriösa inlägg….

Häxan Surtant hoppar plötsligt fram och utbrister..

Pension! Jobba!

Ja jag tänker sluta på omsorgen och gå i pension och job..

Gå! Som du stapplar fram idag så heter det väl krypa. Eller tänker du sno en rollator det sista du gör?

Jag tänker skriva och föreläsa och jag behöver ingen roll….

Är du säker på det? Och vad ska du föreläsa om då? Hur man bäst nyttjar soffan i ryggläge kanske.

Jag ska bland annat föreläsa om mitt liv och….

Ditt liv! Stackars människor!

Var inte så näsvis din sura kvastmarodör, det finns de som vill höra om mitt liv fram till n…..

Tidigare liv! Nu är du tossigare än vanligt! Då kan det inte kallas föreläsa!

Vadå inte kan? Jag har redan gjort det och d….

Du kan väl inte föreläsa om ditt liv som redan varit.

Och varför kan jag inte det din envisa kä….

Eller tänker du backa tiden och föreläsa om det som kommer?

Hur fasen tänker du nu din envetna surkart. Har du trillat ned i kitteln ige…..

Det ska väl heta efterläsa fattar du väl.

Efterläsa???? Slog du huvudet i kittelkanten när du…

Det har ju redan hänt! Då är det inte före!

Men nu tror jag banne mig att d…. säger jag samtidigt som jag reser mig upp från stolen

Hoppsan då! PMS också! Med sitt sedvanliga skrockande studsar hon förnöjt runt för att sedan försvinna i ett rökmoln.

Ja hur ska det bli, min hjärna fungerar såhär så nästa år kommer bli spännande det.

En varm och stickig vår och sommar såhär långt. Varmt av bara den och jag jobbar nästan hela sommaren inom vården. På det vaccinationer mot Covid, TBE och stelkramp. Nog för att göra vänster arm stel av bara dessa nålstick.

Dessutom en period som utmanat och bringat klarhet. I mitten av juli så drogs jag iväg för en dag på Kläcken. Sandstrand, bad och sol något som fick Häxan Surtant att vakna inom mig. Men som blev något helt annat än det föranade. Jag har en känsla av att jag nog var den som njöt mest där jag emellanåt strosade runt med en stor gul Sombrero och en toarulle. Ja kissa i vattnet är inget att ens tänka sig för den här damen. Jag badade till och med på eget initiativ några gånger. Fyllde nog min kvot för flera år framåt där.

Häxan Surtant däremot får alldeles för lite tid har jag insett. De perioder som var tänkt för skrivande och eget företagande går oftast åt till vila och återhämtning. Något som stört mig en tid nu. När dessutom plattformen är lagd för att återigen få fart på företaget och föreläsandet så skapas en frustration. Förändring måste till något annat är inte acceptabelt.

Det var i det här läget som jag motvilligt accepterade att jag visserligen inte fyllt sex år än men i registren blir sextiotre år nu i höst. Så för första gången i mitt liv så började jag titta på hur min pensionsprognos såg ut. Och det var en fascinerande upplevelse vill jag lova. Den skrek mig rakt i ansiktet att varför ända in i glödheta har jag inte gjort slag i saken än.

Nu är beslutet i alla fall taget, det blir förtidspension och eget företagande som gäller efter årsskiftet. Det är bara tidpunkt och upplägg som ska tänkas igenom, men det tar jag min adopterade mamma till hjälp med.

Misstänker att den diskussionen inte kommer bli när hon drar iväg med mig för att tälta. Ja ni läste rätt, tälta och jag kom på mig själv med att utbrista men gud så kul när jag såg min bortglömda anteckning om det. Den mesta tiden så kommer hon antagligen ligga och gapskratta när jag i vanlig ordning har snubblat på nån liten halvrutten kvist och gjort en frivolt. Enda gångerna jag klarar av att genomföra dylika gymnastiska övningar.

Häxan Surtant har ändå fått stå lite i centrum i sommar. En som jag tycker helt underbar tatuering på min vänstra skuldra skapad av Idis på Fallen Angel i Gävle. Nygjord men inte helt färdigställd än så bild bjuder jag inte på nu. Men självklart så är det rosa rosor med och naturligtvis även den där kitteln som annars hålls i det fördolda. Och den är anpassad till rosen jag har sedan tidigare på höger skuldra. Väl hemma så började redan en tanke på ännu en gaddning som ska passa ihop med de två spira. Så fortsättning följer, jag är fast i tatueringsberoendet precis som jag förvarnades om innan min första älskade ros skapades.

Imorgon så ska jag njuta av egentid med favoritvovven Iza, en promenad med motion för oss båda är inplanerade. Det slog mig nu att Izas matte är min adoptivmammas mamma, då är väl hon min adoptivmormor vare sig hon vill eller inte. Ja “min familj” fick inte välja heller så……

Restriktioner fortfarande pga pandemin, antivaxxare som gör sitt bästa för att få andra att inte vaccinera sig. En sommar som verkar osäker på om den vill infinna sig. Nyheterna varnar för jordgubbsbedragare och tar det på myndighetsnivå. Jag såg invigningen av fotbollsEM, bara det en skräll som heter duga. Men det var endast för att få se Edge, Bono och Martin uppträda. Resten får vara men är nog i stort sett omöjligt att undvika.

Som tur är så är även jag numera utrustad med smartTV så alternativ finns. Tror jag börjar bli en sån där tekniknörd nästan. Jag har nämligen lyckats med att skapa en egen YouTube kanal och till och med spelat in en film. Lyckades med konststycket att inte göra den offentlig, vilket var meningen också, filmen alltså. Den använder jag som presentation på min profil på Bokadero.

Dessutom så har jag på eget bevåg adopterat in mig i min väninnas familj. Mycket genialt tycker jag i alla fall. Vad mina storebröder tycker är nog en annan femma det. Lillasyster som biologiskt är mer jämngammal med mormor. Nåja vem har sagt att livet ska vara helt okomplicerat. Ja jag räknar självfallet ålder från min andra födelse, snart sex år då.

Lite problematiskt är det ändå när mamma bestämt anser att jag ska vara med på en naturupplevelse. Med kajakcyklande och övernattning långt ute i det okända, otäcka. Och nej jag har inte skrivit fel, det ska stå cyklande. Med lite tur så kanske jag lyckas skada mig i paddelspelet innan. Enda paddlandet om jag fattat rätt det.

Vilket också är väldigt märkligt, jag blev helt enkelt tillsagd en kväll att imorgon så ska vi spela paddel. Av mamma såklart, sa ju att det inte är helt oproblematiskt. Nu var det inte det som blev så märkligt utan det chockerande faktum att jag tyckte det var så galet roligt. Så redan veckan efter så införskaffades det en egen racket och ja den är naturligtvis rosa.

För att än mer späda på dessa märkligheter så är jag numera även ägare av en regnrock, ja ja den är rosa. Jag anser annars att paraply räcker mer än väl för att ta sig emellan hem, bil, affärer och ev hotell. Men så var det det där med naturen….. stövlar…??? dit har jag inte kommit än. Sista resterna av motståndet kanske för det brukar vara roligt ändå i det där sällskapet.

Helt ofattbart hur tiden bara rusat fram, nästan fyra månader sedan senaste inlägget. Innan julen som helt enligt direktiven skedde med tillbörligt avstånd i pandemins tillvaro. En tillvaro som väldigt mycket liknar den där Trissreklamen, plötsligt så händer det. Vem, var och när som blir allvarligt sjuk följer ingen som helst logik.

Nåja, innan julen så var framtidstankarna mest inriktad på att överleva, hälsomässigt och ekonomiskt. Företagandet med föreläsningar låg i dvala då branschen till stor del svepts undan av detta virus. Skrivandet var inte heller något som det fanns vare sig tid eller förutsättningar för att åstadkomma. Vilket i sig kändes något frustrerande då Häxan Surtant etablerat sig i mitt liv. Ett alter ego som jag har ett muntert, sarkastiskt kärleksförhållande till. Hon måste komma i tryck har jag blivit påtalad och också insett själv. I alla fall i det rumsrena formatet, den egna censuren har varit aktiv i en del historier som delgetts redan måste jag erkänna.

Men så kom det nya året och livet tar oväntat diverse skutt som överraskar, gläder mig och skapar nya möjligheter samt tankar inför tiden som kommer. Ett erbjudande från leverantören av min hemsida där de erbjöd sig att konvertera den till den nya plattformen om jag band mig även för nästa år. Tankarna på framtiden började här och sidan hittar ni på erikasresa.nu

I samma veva så fick jag en förfrågan från min chef som jag talade med i ett helt annat sammanhang om jag ville ha en egen tjänst, något som var mycket oväntat. Jag har varit timvikarie i knappt två år. Självklart tackade jag ja, det här innebär en trygghet samtidigt som jag får ett stort utrymme för mitt företagande och skrivande.

För någon vecka sedan så kom det även ett erbjudande från Bokadero om ett förlängt guldmedlemskap på min profil. Något som i och för sig kostar en hel del men som kändes helt rätt med tanke på hur annat ramlat på plats i tillvaron. Så jag finns som profil på deras sida, bokningsbar som föreläsare.

Så nu är det helt plötsligt hur mycket som helst att arbeta med, dock med den vetskapen att tillvaron är tryggad fram till pensionen. Vilket jag redan erfar hur det påverkar skrivlusten, ett antal uppslag och tankar kring Häxans bravader har noterats.

Att dessutom vara en av de lyckligt lottade som prioriterats via jobbet för vaccinering gör det hela än bättre. Trots att jag gör allt för att undvika Mello så har jag inte kunnat undgå den här frasen som känns väldigt träffande idag….

NU KÖÖÖÖR VI

Idag är det min femårsdag! Fem år sedan jag vaknade upp på KI:S uppvak, nyopererad. Första medvetna stunderna i mitt nya, rätta liv.

Den lyckan, de känslorna går inte att fullt ut återge i ord. Så stora och känslofyllda.

Lite mer än nio år sedan jag slängde mitt gamla och klev ut i det nya livet. När jag tänker tillbaka på de här åren så känns det som en saga. Där jag är prinsessan som äntligen får sitt underbara liv.

Ja ok då, prinsen eller prinsessan har jag inte släppt till. Men det känns inte så viktigt heller, inte nu iaf. Jag kanske väntar på den rätte, eller är inte redo eller något liknande. Ingen aning men livet har så mycket att ge som det är.

De här åren är så händelserika socialt, känslomässigt och biologiskt. Och fortfarande så märker jag hur det ännu fortgår. Alla de faser vi genomgår under vår uppväxt betar jag av i expressfart. Riktigt säker är jag inte men jag tror att jag vid det här laget lämnat tonåren bakom mig.

Samtidigt som den här dagen 23 november är min lyckligaste dag så föregås den av en av årets mest deprimerande dag på året. Den 20 november, dagen som bestämts att det är då vi ska minnas alla de som mördats, tagit livet av sig, misshandlats eller på annat sätt gett sitt liv och/eller sin hälsa för vår saks skull. En påminnelse om hur en del människor ser på en transkvinna som mig.

I år blev den så oerhört tung då så mycket annat negativt flödade i mitt sociala flöde. Jag orkade inte längre utan har fortfarande i skrivande stund helt undvikit sociala medier och nyheter av alla de slag.

Jag är stark men även den starke har sin gräns. Och just idag så är jag fylld med sådan glädje, så många positiva och underbara känslor. Och de negativa tankarna är återigen på väg tillbaka till det gömsle de förvaras i fram till nästa år.

Ibland tar livet och tankarna en oväntad väg och tar en med överraskning. Från att personligen ha varit Häxan Surtant så har hon utvecklats till en kär fiktiv inneboende hos mig. Som nästan dagligen ställer till med otyg och är galet dryg i största allmänhet. Det påverkar skrivlusten som nu stadigt växer, den har varit nästan stendöd ett tag.

Och jag får återigen skriva på det spontana improviserade sättet som jag fått utlopp för i studiecirkeln Rullande Pennan tidigare. Sedan Covid gjorde sitt intåg är jag väldigt restriktiv till att röra mig ute i diverse sammanhang och den har fått stryka på foten i det sammanhanget.

Inte så att jag som tidigare helt isolerat mig och stannar hemma när jag inte jobbar. Så var det till stor del fram till sommaren då Tessan ansåg att det fick vara nog. Och det var där celldelningen började och Häxan Surtant fick eget liv.

Och jag vet att det inte är PK idag men jag orkar inte längre. Jag behöver det så oerhört mycket så alternativet är inte att tänka på. Jag tigger ofta till mig en kram när vi möts hon och jag. Inte nog med det, jag har även kommit i något slags rus när det gäller gymmet. Flera kvällar i veckan är jag där och spottar och fräser likt min inneboende och ungefär lika diskret i min framtoning. Det är mest alla skratt som skiljer oss åt där.

I väntan på att vårt liv som det en gång var innan kinesiska fladdermusar ställde till det så är jag ändå tillfreds med min tillvaro nu. Och Häxan Surtant är i sig ett läsbart tydligt tecken på det. Jag tror jag till och med blivit lite förälskad i den där tossiga figuren. Bestämt hävdar jag att hon lever sitt eget liv och att jag inte har något ansvar där samt att vi inte på något sätt är lik varandra.

—————————————————————————————————————-

Vad håller du på med nu då? Orden kommer stötvis när Häxan Surtant studsar på stället bakom min rygg. Sitter du och ljuger nu igen spottar hon fräsande fram. Ljuger, vadå ljuger jag försöker bara skriva ett inlägg på min blogg så studsa vidare du bara.

Redan innan meningen avslutades insåg jag att det där inte var någon bra idé. Otroligt hur någon kan fara omkring på det där sättet, nästan så jag blir orolig över att hon ska slå huvudet i taket där hon studsar fram. I alla fall de gånger huvudet är uppåt tänker jag och kan inte undgå släppa ifrån mig ett fniss.

Det märks att jag försöker fokusera på skrivandet för det där fnisset var inte heller genomtänkt, vanligtvis hade jag hållit det inombords. Det var en evinnerlig tur att hon fick syn på hantverkaren ute på gården som nu äntligen var på väg härifrån. Tidigare idag hade jag bestämt sagt ifrån att hon på inga villkor ens fick visa sig för honom.

Det räcker med det som varit hade jag förklarat för henne. Grannar har flyttat, hantverkare har snabbt åkt härifrån och inte visat sig sedan dess. Och hur det gick för den stackaren som hon först trängde upp mot en vägg i källaren när vattnet var avstängt vet jag inte. Lite orolig är jag med tanke på att hon senare den dagen sprang på honom nere i tvättstugan och med ett par söta röda trosor med spets hängande över handen frankt förklarar att han kan få göra om hennes badrum också.

Surt muttrande vänder hon sig om när han snabbt åker härifrån ovetandes om vad som kunde ha hänt under dagen. Så får hon syn på den frysta biten torsk jag lagt fram till middag. Det får henne att stanna upp och den där tystnaden vet jag numera bara är lugnet innan stormen.

Vad är det där frågar hon med ett tydligt stänk av avsmak i rösten. Ja det är en torsk börjar jag förklara men hinner inte längre än så. Torsk vrålar hon, har du styckat en torsk? Är inte det brottsligt, vad hade den stackaren gjort dig för ont fräser hon spottande fram. Jag förstår som vanligt ingenting, den där hjärnan går inte att förstå sig på var det länge sedan jag insåg.

Brottsligt, vadå brottsligt det är bara en torsk…… nu verkar hon verkligen bli oerhört upprörd. Bara en torsk vrålar hon så grannarna förskräckt släcker alla lampor och tar skydd. Och var fick du tag på honom fräser hon ilsket, och vem var det som lurade honom? Honom…. alltså det är bara en torsk…..

Bara en torsk, bara en torsk får hon ur sig. Ändå lite roande att se någon studsa frenetiskt, fräsa ilsket som en grävling i parningstid och spotta samtidigt så luftfuktigheten stiger till åtminstone åttio procent. Bara en torsk, bara för att du inte säljer sex din tråkiga moraltant så kan du inte stycka stackarn vrålar hon hysteriskt.

Sex! Honom! Är du helt från vettet idag? Har du varit i mitt medicinskåp igen frågade jag samtidigt som jag räknade vinflaskorna. Vad den där tossiga tanten kokar ihop i sin häxkittel vet en aldrig mer än att det sällan blir lyckat, ja inte för oss övriga i alla fall.

Det är en fisk din galna stolla, sådana som simmar omkring i vattnet tillsammans med räkorna du ojade dig över häromveckan. Förnärmat stannar hon upp och lutar sig fram emot torskbiten, rynkar näsan och ger mig en ilsken blick. Ni passar ihop ni, luktar lika illa gör ni kluckar hon fram innan hon glatt studsar ut ur rummet och lugnet åter infinner sig.

Coronatestet negativt, inga skumma konstiga symptom som får tillvaron att snurra runt. Det är bra med väggar att hålla sig emot ibland. Men nu är jag så van vid det här så ett glas rött unnar jag mig allt. Jag har haft en pinne uppstucken i näsan igår så det måste jag vara värd idag tycker jag. Men den här gången så trodde jag ändå att det nog kunde var det där skitviruset som kvaddat detta år.

Jag är helt klart inte levererad i en sådan förpackning att jag fungerar i en isolerad tillvaro. Jag har utan tvekan ett stort behov av att drälla omkring som det stora ego jag utan tvekan är och ställa till med diverse omedvetna knasigheter.

Så numera titulerar jag mig Häxan Surtant, tills nyligen helt ovetandes om att jag tydligen liknar denna karaktär också. Något som inte undgått alla i min bekantskapskrets. Jag spottar och fräser i största allmänhet, inget går säker för tantens humör här. Och de där ekorrarna som alla tycker är så gulliga har den här sommaren inte varit mina bästisar. Den blicken! Jag säger bara det! Kolla in den ni naiva helt förtrollade stackare. Nu kan jag ändå känna ett slags lugn där, de nötter min kropp besatt tidigare finns inte att förväxla med nån nedrans hasselnöt eller liknande.

Och det där med naturnära upplevelser sträcker sig i mitt fall numera endast till eventuella gröna utsmyckningar i stadsmiljö. Fästingar, ormar, spindlar och allsköns odjur i vattenmiljö överlåter jag till andra. En blöt skog med vildsvin, älgar och elände är jag helst utan. Det finns inte ens något behagligt att slå ned min ändalykt på. Och den är fortfarande något förslappad samt alldeles för liten i omfång.

Som tur är så fick jag ett mail om att jag kunde hämta fotografiet Gävle Kommun hade på mig i utställningen 100 Gävlebor. Det hänger nu till vänster om min discolightsTV, i ett perfekt läge tycker jag. Är det lite ointressant på TV:n så har jag mig själv att njuta av, bara att glana lite åt sidan. Ja jag är ju så lyckligt förunnad med hjälp av sjukvården att jag älskar mig själv, mitt liv. Inte med det sagt att jag är den perfekta kvinnan, inte ens i närheten. Jag är på många sätt Häxan Surtant. Gnällig, dryg, alltför pratglad och med egna idéer. Nu kan jag även bjuda på diverse skratt och tokigheter också, men det har inte blivit så många tillfällen för det i år.

Det har ändå varit ett intressant år när det gäller transfrågan. De så kallade ångrarna har rört om rejält i grytan. Och när en av de framträdande transpersonerna som ofta synts i TV sällar sig till den skaran så känns det som att den stormande debatten klev in i epicentrets stilla lugn. För mig som har en pragmatisk inställning till mig själv och mitt liv så var det väntat. Vi överlät den frågeställningen till andra starka krafter som använder det här i eget intresse. Individer som anser att jag inte finns på riktigt.

Det här är dessutom första gången sedan inlägget i maj som jag har haft en längtan till det skrivna ordet. Jag har saknat den lusten, den är en så viktig del av mig.