Idag är det min femårsdag! Fem år sedan jag vaknade upp på KI:S uppvak, nyopererad. Första medvetna stunderna i mitt nya, rätta liv.

Den lyckan, de känslorna går inte att fullt ut återge i ord. Så stora och känslofyllda.

Lite mer än nio år sedan jag slängde mitt gamla och klev ut i det nya livet. När jag tänker tillbaka på de här åren så känns det som en saga. Där jag är prinsessan som äntligen får sitt underbara liv.

Ja ok då, prinsen eller prinsessan har jag inte släppt till. Men det känns inte så viktigt heller, inte nu iaf. Jag kanske väntar på den rätte, eller är inte redo eller något liknande. Ingen aning men livet har så mycket att ge som det är.

De här åren är så händelserika socialt, känslomässigt och biologiskt. Och fortfarande så märker jag hur det ännu fortgår. Alla de faser vi genomgår under vår uppväxt betar jag av i expressfart. Riktigt säker är jag inte men jag tror att jag vid det här laget lämnat tonåren bakom mig.

Samtidigt som den här dagen 23 november är min lyckligaste dag så föregås den av en av årets mest deprimerande dag på året. Den 20 november, dagen som bestämts att det är då vi ska minnas alla de som mördats, tagit livet av sig, misshandlats eller på annat sätt gett sitt liv och/eller sin hälsa för vår saks skull. En påminnelse om hur en del människor ser på en transkvinna som mig.

I år blev den så oerhört tung då så mycket annat negativt flödade i mitt sociala flöde. Jag orkade inte längre utan har fortfarande i skrivande stund helt undvikit sociala medier och nyheter av alla de slag.

Jag är stark men även den starke har sin gräns. Och just idag så är jag fylld med sådan glädje, så många positiva och underbara känslor. Och de negativa tankarna är återigen på väg tillbaka till det gömsle de förvaras i fram till nästa år.