Sedan mitten av förra veckan så har jag varit en osocial bitch. Dåligt humör i en grå, trist värld. Utan någon egentlig anledning, det har bara varit så. Det borde varit tvärtom men inte då. Och så många dagar dessutom.

Idag på lunchen fick jag äntligen en förklaring. Tidpunkten kändes fel men de där älskade små monstruösa hormonerna lever som vanligt sitt eget liv. Och cykler följs oavsett vad jag tänker och tror. Eller ja, styr mitt då. Så många dagar i sträck var ändå något nytt i det här. Undrar om jag någonsin kommer vänja mig vid det här. 

En ganska skrämmande insikt hur de styr och påverkar min kropp, min hjärna på så många sätt. Att uppleva skillnaderna mellan testosteron och östrogen i min kropp. Vi är alla olika och påverkas naturligtvis på olika sätt. Men det här händer med min kropp, min hjärna, mina känslor.

Egentligen så finns det ingen anledning till just den här effekten på mig. Helt onödigt tycker jag då. Jag menar jag har inte ens en livmoder, och befinner mig i en ålder då klimakteriet är rimligare. Ja, nu slapp jag i och för sig inte det heller. Svallningar är min vardag, och  kom redan i början av min hormonbehandling.

Ofta så känner jag mig verkligen som det lilla barnet på snart 18 månader. Det är bokstavligen ett helt nytt liv jag lever. Och precis som det lilla barnet så lär jag mig att leva än en gång. Hur jag själv fungerar, och hur världen fungerar i mitt nya liv.

Jag älskar mitt liv idag, njuter av min spegelbild, mina vänner, ja allt runtomkring mig. Och det är nu jag äntligen förstått att min resa bara fortsätter. Så mycket att förstå och lära sig om mig själv, mitt liv, min värld.