Det är fortfarande med tvekan jag skriver den här bloggen. Hur mycket ska jag lämna ut av mig själv. Hur mycket ska jag blotta mig. Tanken är ändå med allt jag gör nu i livet att sprida kunskap om hur det är att födas i fel kropp. Våndan , sorgen, hatet till sin egen kropp och alla demoniska känslor som det föder. Skriva är ändå på sitt sätt att bearbeta. Och innan jag trycker på Publish så är det bara jag som kan läsa. Ja, kan ni läsa det här så tryckte jag på den, och antagligen stängde ner mig inför omgivningen ett tag.

Jag vet att jag tidigt i mitt bloggande förutsåg att de här känslorna, sorgen var något jag alltid skulle få bära med mig i livet. Ständigt närvarande som ett öppet sår som aldrig läker. Mitt liv är fantastiskt nu, det är det. Lyckan av att vakna varje dag och kunna se sig i spegeln och le. Drömmar är på väg att bli verklighet. Och fram tills igår hade jag det där såret under kontroll. Fokus på nuet och framtiden. Inte det som varit, passerat. Vissa dagar har det ändå funnits där korta stunder bakom en fasad jag är skicklig på att hålla. Jag är fortfarande dålig på att visa min sköra sida, mina stunder av ångest. Men de finns där, dyker upp när något sliter mig tillbaka tillfälligt.

Men sedan operationen i november 2015 så har det bara varit korta små ögonblick, snabbt övergående. Men igår var det som förgjort. Något fick mig att tappa fotfästet helt. Tecknen som ändå fanns där dagarna innan uppmärksammade jag inte. Fullt upptagen med att gå i skolan för första gången sedan 1978. Förutom en lunchdate i veckan så har jag inte klart för mig när jag åt ordentligt senast. 

Med tanke på att det stämmer så bra att jag är stark, harmonisk och lycklig i livet så får det mig att fundera över alla i min situation som inte har den kraften. Hur klarar de dessa känslor, sin sorg. Och kanske bara därför måste jag dela med mig även av det här.

Redan på morgonen igår så fanns det något där. Knuten i magen, känslorna som for runt i huvudet som en skogsbrand, som spred sig okontrollerat. En artikel om självmord var som om en stormvind slet tag i lågorna i den där skogsbranden. Ändå klarade jag på något sätt att hålla min fasad hjälpligt. Under kvällen levde jag på en chatt med en väninna, men väl hemma brast det slutligen.

Då föll jag ihop i ena soffhörnet med tårarna rinnande, känslor som stormade, slet och drog i mig. Jag vet inte när och hur jag hamnade i min säng, och jag vet inte om det var morgonens tårar som fuktat kudden till en blöt svamp. Ett hjärta i messen i min telefon fick mig i alla fall att vakna till liv och kliva upp. Och krypa upp i det där soffhörnet igen. Kaffe, musik och bara vara med tårar som fortfarande rann. Somnade till en stund igen, när telefonen plingade återigen.

En ny chatt dök upp som andades respekt och kärlek. Av någon anledning så drog det mig tillbaka till nuet. Och jag fortsatte samtidigt chatten från kvällen innan. Någon timme senare så var harmonin och lugnet tillbaka. Tårarna torkade och branden under kontroll. Fortfarande rykande och svart, som ännu ett minne.

Nu är jag bara så otroligt trött. Som om jag sprungit ett mentalt maraton två varv. Tårar har en läkande effekt ändå, men mitt sår kommer nog aldrig läka helt. Jag vet det, och det här är något jag får leva med framöver. Något jag förutsåg tidigt i min resa. En del i att vara jag. Något att ta med mig i mitt kunskapsspridande. Sorger bleknar och läker ut med tiden sägs det, men jag tvivlar på att den här sorgen nånsin kommer göra det. Det var lika tungt och tärande som tidigare om åren, inte lika ihållande i och för sig. 

Om jag nu trycker på Publish så hoppas jag att det kan ge något för er andra i min situation. Att ni inte är ensamma om det här. Jag som ibland kallas stålkvinnan faller även jag.