Sätter mig ner i soffan och låter tankarna flyga iväg en stund. Slås av hur mitt fönster och dess avgränsning speglar mitt liv. Hur ute och inne så väl skildrar mitt liv, tidigare och nu. Ute blåser det, träden växelvis vajar kraftigt för att stundtals vara helt stilla. Mörka moln sveper förbi och då och då skiner solen igenom i korta små molnluckor. Det känns oroligt, växlande och obestämbart. Så som mitt liv varit de senaste åren fram till operationerna.

Inne är det lugnt (ja lite stampamusik då iofs), varmt. behagligt, nöjt, rosa i alla rum såklart, redan rätt så ombonat. Jag bytte lägenhet i slutet av juli. Så precis som mitt liv så startar det om på nytt. Förändrat till något mycket bättre. Men resan har varit lång och snirklig.

Fortfarande så upptäcker jag saker som skett under tiden med mig själv. Nu senast slogs jag av mitt sökande efter mig själv. Något som även till viss del förklarar mitt oroliga sinne under åren. Precis som barn och tonåringen söker efter sig själv, vem de är, så har jag gjort samma process men på betydligt kortare tid. Och jag har inte reagerat på det.

Fascinerande egentligen att alla de skeenden i livet som vi alla kämpar oss igenom har jag tampats med en andra gång. Puberteten, tonårsrevolten, sökandet, formandet, testandet etc. Ja ni vet, ni har själva en gång gått igenom det. Jag har gjort det igen i rekordfart jämförelsevis.

Den stora skillnaden är att den här gången har den kombinerats med alla mina erfarenheter sedan tidigare. Ändå inser jag och förstår nu hur mycket min omgivning har format mig. Hur mitt umgänge gett mig de signaler och normer som barnen får från sitt första andetag. Hur betydelsefull den är. 

Precis som det lilla barnet är nollställt från start och provar, söker sig fram. Utforskar världen och svarar på omvärldens reaktioner så har jag gjort samma sak. Och såsom föräldrar har en stor inverkan på sitt barn, så har några av mina vänner haft stor inverkan på mig. 

Nu sitter jag här och mår fantastiskt bra. Ler varje gång jag passerar de speglar jag satt upp omedvetet strategiskt. Plockar förnöjt och pysslar lite mellan alla rutiner och måsten. Ingenting känns vare sig jobbigt eller omöjligt. Vissa saker lite mer insatskrävande bara. Lugnet, harmonin och tron på mig själv och framtiden är stor. 

Något som även det har förändrats är viljan att bara köra på, våga följa med i oväntade svängar. En kväll slutade jordgubbar med glass i en sväng med vattenskoter. Något jag aldrig åkt förut och inte hade hängt med på tidigare.

På de här senaste fyra åren har jag vuxit från det lilla barnet till avslappnat vuxen. Och det är mina vänner som fört mig hit. Deras betydelse blir mer och mer uppenbar ju mer jag ser tillbaka och analyserar det som varit. 

Alla har mer eller mindre gett mig verktygen till att finna mig själv. Men som jag tidigare har skrivit någonstans så har tre tjejer haft en extra stor betydelse. Lollo som var den första som tog mig till sig i ett väldigt känsligt läge i mitt liv. Då jag tog mina första steg, tog mig till sin familj och deras kärlek. Anna som kom som en virvelvind och fick mig att våga, testa och leva ut. Som guidade mig igenom tonårstiden, stöttande och förklarande. Som kom mig otroligt nära.

Och den tredje, Tessan. Den kloka, starka, tuffaste och vackraste av oss alla. Som inte låter sig begränsas. Som utan omsvep säger sin mening i alla lägen. Inte tar ställning utifrån någon annan än sig själv. Affärskvinna, chef, bullmamma och samtidigt den så härligt barnsliga, impulsiva partyprinsessan. Hennes påverkan från tidigt skede har jag inte förstått tidigare. Hur hon med en enkel kommentar fått mig att tänka. De som hon droppat då och då under åren, som fastnat där i mitt huvud och flashar till oftare och oftare.

Det och hennes sätt att vara har påverkat mig i mitt sökande mer än jag tidigare förstått. Nu när jag äntligen är framme vid slutet på den första resan i livet och ser tillbaka, så blir det så tydligt. 

Så nu förstår jag än mer min psykologs ord i slutet på min utredning. Att det var både ovanligt och oerhört betydelsefullt med ett socialt nätverk som mitt. Vänner som gav mig svaren i mitt sökande, tryggheten när jag trampade fel, visade vägen till den bra stigen igen och gett, gav och ger mig den kärlek vi alla behöver.

Sjukvården gav mig min kropp och vårdade mitt inre. Men livet är något som enbart jag själv kunde ge mig. Något min psykolog också påpekade. Anna sa ofta att jag gjorde det mesta på egen hand. Vilket är både rätt och fel. Självklart så måste jag göra min del i allt. Våga svara upp på mitt sökande och min omgivning. Men responsen på mina initiativ från de omkring mig kan aldrig underskattas. Den hade kunnat sänka mig i ett tidigt skede. Nu hade jag lyckan att träffa rätt vänner, som fått mig att fortsätta utforska, söka och testa.

Nu väntar Gävle Pride dagarna som kommer. Ska ha en föreläsning om min resa på fredag. Det är också något som förvånat mig.  Att jag älskar att stå där framme och ge människor en inblick i hur det är att födas i fel kropp. Kom gärna och lyssna, ja fråga gärna med såklart.