Klockan är bara halvsex, jag har redan druckit mitt kaffe. Det är tyst i husen, bara jag är vaken. Fåglarna kvittrar, en del glatt andra klagande vissa nästan ursäktande. Solen kämpar sig fram, lägger sin ljusa, varma, underbara slöja över träd och byggnader runtomkring. Här där jag sitter har den ännu inte nått fram. 

För att inte frysa så har jag min höstjacka på mig. Matchande min favvo Chilla såklart. Låter blicken vila en stund på blommorna mina grannar smyckat vår lilla veranda med. Rosa, gult, grönt och orange. Njuter av hur de i sin skönhet kan förändra det slitna färgflagnande virket omkring sig till något vackert. Att så lite kan göra så mycket. 

Förväntasfullt ser jag skuggan på marken sakta krympa, dess skarpa gräns drar sig närmare för varje minut. Tiden tickar raskt fram men jag märker det inte, den känns så oviktig i denna stund. Hela min kropp, mitt sinne är placerad i nuet. Njutningsfullt så är jag bara. 

Det svåra är inte att vara i det här tillståndet. Nej, det är att ta sig den tiden, låta sig gå ner i viloläge, stänga av alla tankar och bara ta in. Njuta av det vackra lugnet och ljuden från världen omkring. 

Nu börjar det röra sig i huset, grannarna vaknar och ger sig tillkänna. Bilarna som är på väg någonstans med morgontrötta förare ökar i antal. Och kontrasten mellan stressen och tröttheten de förmedlar och min känsla av lugn och den fina glädjefyllda energi min morgon gett mig är högst påtaglig. 

Jag har hur mycket som helst att göra. Men det bekommer mig inte. Jag hinner ändå, och stöter jag på hinder som skulle kunna ställa till det, så finns den värmande insikten där. Jag är inte ensam, jag måste inte klara allt själv. Behöver jag och ber om det så finns ni där. Bara den tanken i sig får tiden och energin att räcka så oerhört mycket längre.