Så var det bara att börja om igen då. Hoppas det går fortare den här gången. Ända sedan den där kvällen då jag blev överfallen så har jag jobbat med min rädsla. Att inte ge efter för den. Att fortsätta leva. Och jag hade kommit långt, omarbetat den till en medvetenhet, en försiktighet, ett undvikande av onödiga risker. Något jag oftast lyckades med. Och njutit av utekvällar, danshak och krogar. Med lagomt lugn men uppmärksam tagit cykeln på kvällen. Fram tills nu då.

Tidigare i veckan fick jag höra om liknande händelser i min närhet. Och nu det som rev upp alla sår igen. Inslaget om Mikael i Brottsplats Sverige igår kväll. Ett avbrutet våldtäktsförsök på en transperson i Gävle. Där beskrivningen av våldtäktsmannens aggressivitet och ordval var skrämmande bekant för mig. Som rev upp alla sår och minnen. Hur ett rejält knull skulle bota typ.

Så nu är jag där igen. Rädslan, den isande krampaktiga känslan vid bara tanken på att gå ut ensam annat än under dagtid och till platser med mycket folk i rörelse. Jag är sååå glad att jag inte hade något på gång den här helgen. Tanken som fanns att åka in till stan en stund för en öl försvann djupt in i ett svart hål-

Jag vet att det här kommer gå runt, runt i mitt liv som ett ekorrhjul. Så länge transfobin/hatet finns så kommer det vara så. Och jag har valt offentligheten på gott och ont. Och jag vet att jag inte får låta rädslan och idioterna ta över mitt sinne. Att jag måste våga, kräva min rätt att bara få leva.

Men nu de närmaste dagarna vare sig fixar eller orkar jag det. Återigen behöver jag ta djupa andetag och landa. Hitta vägen igen, den med modet, tron och glädjen.