Det känns i hela kroppen. Solen! Värmen som smyger sig på. Den här vintern har varit den bästa av alla, och ändå som en dvala inför våren som kommer. På något sätt så är känslan att äntligen börjar livet nu. Det bästa livet, jag har ju ett långt liv bakom mig ändå. Det finns där men ändå inte. Skruvat tycker ni? Ja kanske, men det är inte så lätt att förklara. Jag säger ofta att jag föddes 23 november 2015, och det är både på skämt och på allvar.

Det finns delar av mitt tidigare liv jag inte vill vara utan. Som jag älskar, som ger mitt gamla liv värde. Som förenar det nya och det gamla. 

Fortfarande så upptäcker jag förändringar hos mig själv. Nu senast hur jag tänker i vissa situationer. Och det är bara åt det positiva hållet. Antagligen har det ingenting med hormoner eller så, utan mer en konsekvens av att äntligen vara jag.

Känslan som fanns när jag för någon vecka sedan gjorde mitt första besök hos gynekologen efter operationen. Underbart och nervöst. För första gången stämde det även kroppsligt. Jag var fysiskt och mentalt på rätt ställe. Klarade mig dock från stolen den här gången. Och ett testset för HPV dök upp idag också. Blir lite galet men samtidigt så underbart. 

Och idag kom det en enkät från Karolinska för utvärdering av hur operationen påverkat mig. Log glatt när jag snabbt läste igenom frågorna. Snacka om att jag kommer höja dem till skyarna. Så nöjd och glad som jag är med allt. Passade på att ringa Caroline, min kontaktsköterska och fråga om fortsättningen. Och jodå, hon var på gång med planeringen och kallelse till operation borde komma nästa vecka. Så nu vill jag bara att det ska bli nästa vecka NU typ.