Ja, det här hade jag aldrig trott om någon sagt det för någon månad sen. Att jag skulle äta fiskbullar. De där konstiga mer platta än runda bullarna med en konsistens jag inte ens kan beskriva. Tuggmotstånd? Knappast då. 

Hur gick det här nu egentligen till. Jag vet inte, i alla fall inte mer än att det helt faller tillbaka på Anna Mård. Men om det är min styrka att omvärdera min bestämda inställning av äckel inför den här kulinariska maträtten. Eller om det är Anna som envetet manipulerat min hjärna om hur fantastiskt goda de är. Psykologisk enveten och metodisk manipulation.

Hur gick det då? Jodå, de slank ner och min sårade stolthet förbjuder mig att erkänna vad jag tyckte. Och beroende på er inställning till dessa egendomliga bullar så växlar jag mellan omvärdering och manipulation som skäl till att de blev min middag idag.

Kommer det hända igen undrar ni säkert, men det tänker jag inte tala om nu. Först ska det här smältas, eller ja de var väl nästan det från början i och för sig. Eller är det stoltheten igen? Hmmm, slutar nog här tror jag.