Sitter ute idag igen och förundras över färgväxlingarna som hösten för med sig. På nåt sätt smakar kaffet annorlunda idag. Eller är det luften som bidrar. Ett heltäckande grått molntäcke fyller himlen och hotar med regn. En svag bris drar förbi och får mig att andas in med välbehag.

Temperaturen är ändå behaglig och iklädd min kära Chilla och en jacka i matchande färg så är det ändå underbart. Som en lila färgklick sitter jag där på bron, dricker mitt kaffe och tuggar på ett halvnyttigt bröd med ett hyfsat högt fiberinnehåll. Intalar mig att jag i alla fall nu äter bra och nyttigt. Ett självbedrägeri säkert. 

Någon enstaka fågel tar upp sin sång, låter nästan anklagande över att den varma sommaren nu lämnat oss för kyligare tider. En fundering dyker snart upp i mitt huvud. Hur vet fåglarna vilken melodi de ska kvittra? Eller ja de där kråkornas kraxande visar att alla inte vet tänker jag med ett illa dolt fniss.

Nu bryts tystnaden och fågelsången av en ångvissla. Och mina tankar tar helt andra vägar. Grannarna springer och människor har samlats vid järnvägsbron. Jag förstår precis ingenting. Sitter kvar där med ett förvånat ansiktsuttryck. När uppståndelsen äntligen är över så får allt sin förklaring. Något som de kallar ett Märklintåg har passerat, och det ska tydligen vara något väldigt sensationellt och märkvärdigt. Ja, det tycker jag också. När leksakstågen tar sådana proportioner så är det verkligen hysteriskt. Vem och hur är frågor som snurrar runt i huvudet.

Helgen har bara börjat och den ska få bli en lugn helg. En helg för reflektion och vila. En lyx jag har kunnat unna mig en längre tid nu. Men nu när hösten kliver fram så börjar även mitt engagemang på olika fronter starta upp. Och samtidigt har jag ständigt min telefon i min omedelbara närhet. Ett av mitt livs viktigaste samtal väntar. Trots att jag vet att det tidigast kommer i slutet av månaden så är jag ändå redan i vänteläge.