Nu är det verkligen nära. I slutet av maj har det gått två år. Den magiska gränsen för ansökan hos socialstyrelsen. Det som återstår nu är pappersarbete, färdigställande av min ansökan. I tisdags träffade jag min samordningsläkare för ett av alla besök som ingår i utredningen. Men det här blev annorlunda, det skulle bli det sista i själva utredningen. Nästa gång vi träffas blir om ca ett år, ett uppföljningsmöte, något som inte var obligatoriskt. Men jag känner verkligen att jag vill träffa alla i utredningsteamet igen, och prata om min resa, mina upplevelser. Jag fick skriva på det första pappret, och det var inte det lättaste kan jag säga. Jag var så överraskad och överlycklig att det knappt gick att kontrollera pennan. Det var tur att en av oss var sansad där, och det var inte jag.

Så mycket har hänt från det jag klev fram i mitt rätta jag sensommaren 2011. Och de senaste tio månaderna framförallt. Efter att ha haft en medvetet lugnare tillvaro senaste månaden, ser jag allt fler småsaker som förändrats. Smaker som ändrat sig bland annat. Det var ganska mycket som hände runtomkring mig tidigare och tog mycket energi, så jag har nu medvetet koncentrerat mig mer på det som komma skall.

Nu har det gått ett antal dagar sedan besöket, men jag svävar fortfarande, överlycklig. Fredagen ägnades åt att fira. Förutom en del pappersarbete då, så återstår den jobbigaste väntetiden nu. Svaret på min ansökan. Samtliga inblandade i min utredning kan inte se något annat svar än ett positivt sådant, och det känns lugnande och skönt. Men det kommer ändå bli jobbigt. Därför känns det riktigt att trappa ner på allt runtomkring, och tänka mer på att njuta av livet.

Just det är något som är så påtagligt nu. Hormonerna påverkar väldigt mycket, helt klart, och speciellt varje gång som dosen ändras. Men överlag mår jag så otroligt bra. Så bra som det nu går i den situation jag lever i. Men nu känner jag att det bara är de delar av livet, som enbart en könskorrigerande operation kan lösa, som återstår. Något som jag kommer poängtera vid mitt återbesök om ett år, är mina vänners betydelse. Jag har hela tiden haft vänner som accepterat mig för den jag är, stöttat mig och fått mig att rasera inre murar. Fått mig att leva ut, att bara vara jag.

Det är en sak att veta vem jag är, en helt annan sak att bryta normerna, och leva efter sitt innersta. Att göra det helt på egen hand kan inte vara lätt. Jag har den senaste tiden, nu när utredningen närmar sig sitt slut funderat mycket på det här. Och inser att jag är lyckligt privilegierad, som har haft förmånen, turen, lyckan att träffa så fina människor, som blivit mina vänner, som gett mig kraften att i alla lägen följa mitt innersta väsen. Att alltid vara mig själv. Som accepterat mig för den jag är, och genom sin ärlighet, lotsat mig fram genom livet.

Hormonerna förändrar mig, en viktig förutsättning för att kroppsligt kunna bli den jag mentalt är. Men det innebär också till viss del att jag måste lära mig livet på nytt. Och även där kommer mina vänner in, som kan svara på mina funderingar. Jag är så glad över att vara jag. Att äntligen känna sig hemma. Och bättre blir det, när mitt liv fulländas. Och nej, jag är inte så naiv att jag tror livet blir en dans på rosor. Men möjligheten till det kommer att finnas då. Hur det blir efter operationen är då något som helt ligger i mina egna händer. Då finns inget kroppsligt hinder längre, och framtiden är min egen.