Det finns så mycket mer jag behöver skriva, om det som hänt fram till idag. Redan går jag själv tillbaka till mina inlägg och nya minnen framträder. Förstår så väl nu, vad Tess menade, med att jag ska blogga, främst för min egen skull. Börjar vänja mig vid tanken att andra kan följa resan, se mina tankar, sorger och glädje. Än så länge är ni bara ett fåtal som vet om sidans existens, men snart är jag mogen att tala om det för alla mina vänner och bekanta, låta den sprida sig, och kanske ge någon annan människa något.

Just det är något jag har svårt att förstå. Att jag, mitt liv, mina känslor och upplevelser kan vara av intresse för någon annan. Att det eventuellt skulle kunna betyda något för andra. Självkänslan är inte hög i det hänseendet. Men när vänner omkring mig säger annat, väljer jag att lyssna.

När jag läser mina inlägg, och ser hur tragiskt det låter, får det till och med mig att undra om en sån självbehärskad människa någonsin kan öppna sig, låta andra komma nära.

Nu kan jag bara tala för mig själv, och svaret är JA! Och för att visa hur mitt liv förändrats, tänker jag redan nu skriva om sista helgen i september. Men jag vill ha den i ett eget inlägg, för min egen skull.