En dag med sovmorgon och de rätt så mörka molnen gjorde sitt till för en perfekt sådan. Ljuset kämpar tappert för att lysa upp rummet genom den smala springan där solljuset annars röner stor framgång i samma ärende. Telefonen är ställd på ljudlös för säkerhets skull ifall de morgonpigga snapchattande väninnorna kör igång tidigt vilket inte är ovanligt. Jag har den alltid där på samma ställe lite snett från hörnet närmast mig på sängbordet. En inte speciellt bra vana enligt de experter på stress som jag inte kunnat undvika.

Jag vill egentligen ligga kvar där under täcket och njuta av lugnet, sträcka lite på min numera rätt så stela kropp. Ska sanningen fram så har den väl varit stel mest hela tiden men det har fungerat bra ändå. Nu är inte hela min kropp med på den här tanken, det finns en del i mellanregionen som snarast vill bli av med sin barlast. Och den är inte förhandlingsbar öht idag, kan bero på att jag somnade tidigt igårkväll.

Fötterna landar på golvet med en duns och jag stannar upp, funderar över hur det gick till. Har den där mellanregionen förmåga att styra min kropp nu också. Någon slags reaktion var det och inser att jag faktiskt nu är på väg mot badrummet. Kan jag skylla på Siri kanske? Telefonen låg ju där alldeles intill mig nyss.

Kaffemaskinen rasslar hårt när bönorna mals och ljudet får det att vattnas i munnen. I mitt huvud krockar smakerna där jag står och dricker min tranbärsdricka och sköljer ner min medicin. Ruskar lite på kroppen, konstaterar att den yviga rörelsen var något för tidig för mitt bästa idag.

Hur det gick till är jag inte riktigt säker på, antagligen inte brytt mig så mycket utan enbart följt med som en passagerare i min egen kropp på autopilot. Men frukosten, morgonrutinen samt duschen är avklarad och jag ringer för att kolla var min väninna är någonstans. En kopp kaffe och lite pratande var tanken men vis av tidigare erfarenheter så fick bikinin följa med då hon var vid stugan redan.

Sola kan jag göra tänkte jag om solen tittar fram vilket den redan gjort visade det sig när jag gick ut till bilen. Jag har varit där förut men fick ändå en grundlig vägbeskrivning, som jag uppenbarligen behövde muttrade jag bistert när jag bromsade tvärt för att inte missa infarten. Bikinin fick ligga kvar i bilen till en början innan den åkte på ändå för lite solande på bryggan.

Farligt nära vattnet, det svinkalla vattnet från Dalälven, bara drygt 20 grader kallt. Så plötsligt står jag där på bryggan, Tessan ligger i vattnet redan efter ett bomben hopp och ropar nudå…… karln hennes står i en båt alldeles intill med åran höjd och ropar… sätt fart, jag ska lägga till där.

Och jag hoppar, skrikandes och utan tvekan allt annat än graciöst ut i vattnet och bomb… nja snarare än sprattlande blek, partiellt något rödbränd oformlig massa som försvinner under ytan. Jag var sist i men först upp och sista armtaget var nog mer hundsim än bröstsim. Och de som missade hoppet tvivlar jag på att de kunde missa skriken innan jag var uppe.

Förra året blev det ett dopp på ungefär samma sätt men då var det en varm sommar, varmare vatten och senare. Och det blev det enda det året. Nu hände det redan sista juni! Illavarslande det här att ta sig vatten över huvudet redan.

Livet är allt bra det 🙂