Sitter i ett hörn på Hudiksvalls bibliotek, vid fönstren självklart. Solen lyser och härinne är det varmt och skönt. Att åka tåg har sina konsekvenser. Ett laddat ord det där. Konsekvens! Men allt har en konsekvens och nu innebar det att jag kan sitta här och ta det lugnt en stund, fundera och blogga. Positivt i sin helhet. Då har jag ändå inte vägt in den miljömässiga aspekten. Plussar på den med.
En filmvisning som avslutas med ett panelsamtal är det som väntar. Det sista för den här gången. Jag har varit med ända sedan premiärvisningen under Gävle Pride 2016. Transsexuella Cleo i Pearl of Africa. Förra veckan var vi i Bollnäs och inte oväntat så handlade en del av frågorna om mig och mitt liv från åhörarna.
Jag är ändå lite förvånad över att jag har så lätt att vara öppen och utlämnande på alla sätt. Klarar av att samtidigt ha en distans till mig själv på ett objektivt sätt. Analysera och fundera över sammanhang, biologi och psykologi. Ser det som en gåva verkligen. Att förstå sig själv och kunna älska sig själv är något relativt nytt i mitt liv.
Eller förstå, kanske snarare förstå mer, för desto mer kunskap jag berikas med desto mer komplicerat blir helheten. Att hela tiden lyssna på mina tankar och känslor leder mig framåt, gör mig lyckligare. Och ger mig än mer kunskap. Att dela med mig av allt som jag har idag skulle ta det mesta av en dag i anspråk. En bra grund för mitt företagande det.
Att nå ut tycker jag är det svåraste. Inte det som jag är bra på helt enkelt. Sälja sig själv har inte varit en del av min vardag tidigare. Det är ändå en stor skillnad på att prata om sig själv och för sig själv.
Men en effekt av att landa i sig själv och sitt liv är för min del iaf att utmaningar inte längre är något jag räds eller undviker. Att kämpa så mycket för att nå mitt mål som människa och lyckas ger trygghet och kraft att kämpa för nya mål.
En skulle ibland kunna tro att jag aldrig mår dåligt, har mina ledsna dagar. Men då missar en det väsentliga. Jag är trots att jag nog är en av de lyckligare i livet så är jag också inte mer än människa jag med. Mörka stunder och ögonblick har vi alla. Då det känns jobbigt att vara jag.
Numera pratar jag inte direkt om dessa stunder. Oftast så drar jag mig bara tillbaka med vetskapen att det är en del av livet. Och vet att jag har framförallt några tjejer omkring mig som finns där om det skulle behövas.
Okej, mitt liv är speciellt, jag vet. Vi var inne på konsekvenser tidigare. Men det var jag medveten om den dag jag klev ut i livet som mig själv. Att det skulle medföra tråkiga rutiner, ständig medicinering, oförståelse och förståelse i samhället. Inget som kom som en överraskning med andra ord.
Snart dags för filmvisning och samtal. Kanske skulle visa att jag är här. Det ska väl soundcheckas och sånt där teknikmeckande gissar jag. Skönt att det finns de som fixar sånt, så jag kan låta min hjärna slippa den kampen.