8 mars, internationella kvinnodagen. Dagen som både hyllas och förlöjligas. Mansdagen då är en fråga som ofta poppar upp i debatten. Ja min erfarenhet från mitt tidigare liv som man är att då hade jag 365 st mansdagar varje år. Med det menar jag inte att livet som man är problemfritt. Det finns en hel del där som vår norm kräver av män, som ger konsekvenser om de inte följs. 

Men att uppleva skillnaden i hur olika män och kvinnor behandlas har varit en fascinerande resa i sig. Som i det mesta så finns det två sidor även i detta. Nackdelar och fördelar. Det som varit mest chockerande är hur jag värdesätts, lyssnas på och hur rätten till min kropp inte verkar vara min egen längre.

Nu har jag alla mina underbara starka väninnor som delar med sig av sina erfarenheter, som jag kan prata med när jag undrar vad som hände. Ska det behövas kanske ni tänker, och JA, jag behövde det iaf. För mig var det som att resa till en annan planet. Trots att jag alltid varit kvinna. 

Ikväll tänker jag njuta extra mycket av mitt äntligen rätta liv. Mina väninnor har format mig till en stark, okuvlig kvinna som inte accepterar det oacceptabla. Som njuter av livet, visserligen ganska omöjlig PMS dagarna då, men rätt så bra i sin helhet.