Alldeles nyss smattrade regndropparna mot fönsterblecket samtidigt som det bildades randiga mönster på fönstret, skiftande och ständigt i förändring. Små rännilar som obevekligt letade sig nedåt fast beslutna att nå sitt mål så långt ner det bara går. Träden ruskade och vred sig i vinden som formligen skenade fram och greppade allt i sin väg.

Från ingenstans trängde solen sig fram, dominerade himlen, lyste upp det mörka trista gråa. Och allt det blöta viker undan, gömmer sig, försvinner och dunstar bort. Får det ensamma lilla ljuset som brinner, ståendes där vid mitt vackra lilla fönster att förblekna, kämpa för att synas.

Utanför så fortsätter skådespelet med träden som sakta ruskar av sig regndropparna där de står uppradade på andra sidan av vägen. Bakom skymtar den gamla kyrkogården, stilla, eftertänksam, grön och ändå på något sätt färglös och bortglömd.

På vägen rusar en ständig ström av stressade bilister fram i en kaskad av olikheter, färger och former. Och på parkeringen utanför står min lilla Ellen med slokande ögonfransar och väntar på mig. Omkring henne gör alla jättar till bilar henne sällskap.

Själv sitter jag inne i den gamla kvarnen, vid mitt skrivbord och blickar ut genom mitt fönster. Det känns som att skåda en livsresa med variationer och växlingar mellan ytterligheter, färger och ljus.

Tankar, bilder och minnen fladdrar förbi i mitt huvud. Far omkring oförutsägbart precis som trädens grenar och löv i vindarna som greppar hårt för att sedan släppa taget.

Lyssnar på Ruby Rose som låter musiken strömma ut och det lilla ljuset i fönstret fladdrar energiskt. Jag har redan gjort en livsresa från den stapplande, krypande början fram till slutet. Nu är jag återigen i en stapplande, krypande och utforskande början. Och den här gången brinner lågan i mig precis som hos det  lilla ljuset oavsett vad som händer runtomkring. Jag är rätt nu, men inte färdig.