Väldigt intressant att ta del av artikeln i Läkartidningen från Astrid Lindgrens sjukhus, Karolinska. Att antalet remisser ökar till utredningsteamen det har vi vetat i flera år nu. Men att få konkreta siffror var välkommet. Och även chockerande för egen del iaf. Ökningen är så massiv, runt hundra procent årligen på just Astrid Lindgrens mottagning. Från ett par stycken fram till 2011 så var det 197 st 2016.

Och det handlar om barn, ungdom upp till 16 år. Men ökningen sker likartat även bland vuxna. En sådan ökning var ingen förberedd på och det innebär naturligtvis att köerna blir långa, väldigt långa både till utredningsteamen och behandlande delar inom sjukvården. Såg häromdagen att väntetiden för att få hormoner för fortsatt utredning och real life perioden nu var 18 månader i Göteborg. Vilket i princip innebär en paus i utredningstiden. 

Jag minns så väl dagen när jag fick mina första hormoner, och den lycka jag kände. Så jag förstår hur otroligt jobbigt det här är psykiskt. Och hur tankarna kommer gå om självmedicinering, något jag avråder bestämt. Av egen erfarenhet med mina egna hormoner och hur svårt det var att hitta rätt nivå. Trots en relativt låg dos så låg jag skyhögt i nivåer på könshormonerna jag ville ha, mina kvinnliga. Och testosteronet var så kraftigt tillbakatryckt att det i stort sett var på nollnivå. Vilket innebär stora risker för blodproppar bl a.

Det fanns så mycket mer i den artikeln som skapade många funderingar hos mig. Jag söker kunskap i ämnet, sätter det i relation till mig själv. Något jag måste i mitt företagande där jag föreläser och utbildar i transsexualism. Att det är neurologiskt betingat råder det ingen tvekan om, men varför och på vilket sätt finns det inget entydigt svar på idag. Och teorierna, både de psykodynamiska och de socialkonstruktivistiska ger inga entydiga svar heller.

Något som försvårar det hela är att gruppen transsexuella är en relativt homogen men liten grupp människor. Och det är i stort sett enbart de som deltagit i utredning och de som är aktiva i någon förening som forskarna når. Underlaget blir snävt och alldeles för litet. Och oftast så klumpas transvestiter och transsexuella ihop under paraplybegreppet transperson.

Inte ens Folkhälsomyndigheten kunde i sin sammanställning av de idag relevanta teorierna avgöra om det var till fördel eller rent av negativt att göra så. Det finns en risk att viktig specifik kunskap om transsexuella missas på det viset. Och de konstaterar dessutom att det behövs mycket mer forskning ur ett multidimensionellt perspektiv, biologiskt, psykologiskt och socialt.