Att som jag har, levt i båda de världar vår binära norm skapat har varit en upplysande men även skrämmande upplevelse. Såväl socialt som kroppsligt, hormonellt. Trots att jag alltid varit en kvinna men född i en mans kropp i en manligt skapad värld, så inser jag nu att jag egentligen inte hade en aning. Inte fullt ut kunde förstå en kvinnas liv i sin helhet. Och jag har insett att det hade varit fantastiskt om män kunde få känna på hur det är att vara kvinna. Nu går inte det och visst, här i vårt underbara land har vi kommit så mycket längre än vad stora delar av världen har gjort.
Jag älskar mitt liv som mig själv, kvinna, med allt vad det innebär. Men jämfört med det liv jag levde som man med det kroppsliga och sociala så var det en semester i jämförelse. Puberteten, ja alltså den andra kvinnliga puberteten, jag skulle kunna ge den en egen blogg, och jag är tacksam över att den passerade i expressfart, ca tre månader. De känslostormarna och kroppsliga utvecklingen var i en helt annan nivå än min första som kille.
Och absolut, jag vet hur killar ser på mig när hormonerna kör sitt okontrollerbara race helt utom min kontroll. Jag älskar mina hormoner som jag tillför i plåsterform. Varje byte två gånger i veckan är mer en ritual som ger mig lycka. Men jag beskriver dem i mina föreläsningar som små, egensinniga, illvilliga och okontrollerbara monster. Men de har öppnat upp en enormt stor känslomässig del i mig som är helt underbar. Att se världen som jag gör idag kunde jag helt enkelt inte tidigare, min hjärna svarade inte på intrycken på något sätt. Nu är det här såklart individuellt, men det här hände med min kropp, min hjärna när hormonerna byttes.
Jag vill inte ha det på något annat sätt, det här är jag. Men sen har vi det hur jag som kvinna behandlas i dagens samhälle. Jag upplever så starkt att jag ses som mindre värd idag, hur jag förväntas acceptera i princip vad som helst. Hur jag som kvinna ska tiga still. Gilla läget annars är jag genast en sur satkärring, fisförnäm och tråkig.
Nu är jag priviligerad som har en underbar krets med väninnor omkring mig som lotsar mig fram, lär mig allt de har tampats med, sin erfarenhet som kvinna. Och jag är idag enligt egen definition en bitch, som inte accepterar vad som helst, inte har sex för att andra vill. Jag älskar komplimanger, det gör jag, men ett nej är ett nej. Och att helt plötsligt inte ens kunna gå över torget en vardag, mitt på dagen utan att behöva använda detta nej, med surmulna elaka reaktioner som svar, är inte ok.
Förlåt alla ni killar som svarar med ännu en komplimang istället, jag älskar er, ni gör dagen ljus och fin, men vi behöver fler av er.
Missuppfatta mig inte nu bara, jag vill att maskulina människor ska vara just maskulina och feminina människor feminina. Och de som känner sig som varken eller ska vara just det. Ser det förvirrat ut? En maskulin människa har inte med hur kroppen ser ut att göra eller hur underlivet ser ut. Det handlar om personen, människan.
Men vi ska alla ha samma värde, samma repekt, kunna röra oss fritt på stan mörka kvällar, samma möjligheter. Så är det inte idag.
Och när det gäller attraktion så är vi alla olika, uppskattar olika saker hos en människa. Vad jag föredrar? Ja det får ni väl ta reda på om ni absolut vill veta. Jag är en snäll kvinna mot fina människor iaf.