Det blir ännu en natt utan sömn verkar det som. Tystnaden och mörkret gör tankarna och funderingarna starkare. Några timmar på morgonen är vad som blir de här dagarna. Existentiella frågor, funderingar och tankar som får mig att må illa.

I onsdags begravde jag min moster 82 år, så det är väl en del av sorgearbetet antar jag. Men tankarna sätter också fokus på mitt liv. Det som är kvar av det. För nästan exakt ett år sedan begravde jag min mamma 78 år. Förra året var det min brorsdotter 27 år som gick bort.

Det är inte längre mor och far föräldrar jag får ta farväl av. Det är de som är nära nu. Och jag inser att jag också närmar mig. Befinner mig på slutsträckan innan upploppet. Att dessutom ha fått beskedet av läkare sen tidigare att jag inte kommer bli en av de äldsta i släkten isar blodet.

Jag har inte ens fått leva mitt liv än. Jag har bara levt till hälften tidigare. Visserligen lever jag ut så mycket jag kan numera, men det saknas en del, som gör mitt liv så helt som det går. Kommer jag hinna är den ständiga tanken som surrar i mitt huvud just nu.

Så jag sover inte på natten nu. Saknaden efter de som redan gått bort, och oron för vem som är nästa som går bort gör ont. Och skräcken för att inte hinna leva själv är krampaktig.

Jag håller mig undan just nu. Vill inte, orkar inte le och vara glad. Att vara social känns bara jobbigt. Bloggen får helt enkelt bli min ventil i natt.

Märkligt ändå hur livet är. I höstas hade jag långt gångna tankar på att avsluta det avsiktligt, nu är jag rädd för att inte hinna leva.