Det här blir första gången jag skriver min blogg när känslorna ännu kokar av ilska, frustration, ledsamhet och tårar. Vi får se hur det går, om den överhuvudtaget blir publicerbar.

Att födas i fel kropp känns just nu som ett straff från helvetet. Vad jag än gör och vart jag än kommer blandas lycka med smärta och sorg. Ständiga frontalkrockar mellan vem jag är, min kropp och den sk verkligheten. Oförståelse och okunskap i astronomiska mått.

Jag vet att den mest hatade delen på min ännu ej opererade kropp anses som manligt könsorgan. Hade den inte behövts som konstruktionsmaterial vid operationen, så hade jag själv för länge sen sett till att den inte fanns där. Jag HATAR den!!!!

JAG ÄR KVINNA!!!

Nu har jag återigen fått detta förhatliga kastat i ansiktet. När jag förklarar att jag är transsexuell MtF så kommer det som en bumerang. Jaha, du är kille……

Det är lika smärtsamt varje gång. Magen knyter sig, hjärtat skenar i våldsamt tempo och jag vill bara gråta. Överkänslig? Kanske. Jag vet inte. Jag vill bara vara jag. Bli sedd som mig.

Det är inte som när de stirrar, pekar och skrattar. Det är känslomässigt så mycket värre när de verbalt i ett enda ord dödar min identitet. Den här okunskapen och okänsligheten är i skrivande stund lite för mycket för mig. Det är som med allt annat. En droppe gör ingen skada, men fortsätter de komma fylls skålen snabbt. Och självklart är det inte bara den där kommentaren. Att bli kallad han, att vara tvungen att försäkra att JA jag heter Erika.

Jag är ledsen, måste sluta här…..