Så har cirkusen återigen dragit igång. Den här gången så var det Uppdrag Granskning som med sin enligt dem grävande journalistik lyfter fram transpersoner som ångrat sig. Att det sedan visade sig att en mamma satt och ljög om sitt barn verkar inte bekomma dem särskilt mycket. Och hur det egentligen var med det grävande där vet jag inte, men särskilt framgångsrikt grävande var det inte. Och mitt förtroende sjönk rejält där.

Så för mig blev det ett pinsamt program fyllt med faktafel, och just den detaljen är extra bedrövlig för fakta finns att få för den som söker. Men det passade väl inte in i vinklingen av programmet. Undrar hur de ansvariga mår idag när det finns i alla fall ett konstaterat självmordsförsök på grund av detta program.

Och de som nu ångrat sig, varför ångrade de sig, av vilken anledning, och i vilket skede? Det framgick inte överhuvudtaget. Att så lättvindigt behandla något så oerhört komplicerat så ensidigt var oförsvarligt. Och självklart hakade alla dessa sk experter på som anser att jag inte vet mitt eget bästa, att jag inte förståttt vad jag gjort. Att jag bara är sjuk i huvudet.

Och att dessutom påstå att det är en NY grupp av transpersoner får mig att fundera över vad de egentligen var ute efter. Det är ingen NY grupp. Det är en grupp av oss som just nu ÖKAR i omfattning. Men den är definitivt inte NY!

Jag har av hälsoskäl inte velat vara en del i den här debatten så det här blir det enda jag framför i frågan i dagsläget.

Och det som aldrig fick plats i programmet var att vi som inte ångrat oss är många. Jag har gått från att hata min spegelbild, hata mig själv till att le varje morgon när jag möter mig själv i spegeln. Att äntligen kunna älska sig själv, inte ha en massa tankar som tynger en.