Idag så är det exakt två år sedan jag opererades. Till och med på klockslaget när den här bloggen skrivs. Måndagen den 23 november 2015 runt åttatiden på morgonen rullades jag in på Karolinskas plastikkirurgiska avdelning. Exakt tid har jag inte koll på, jag var fortfarande lite tagen efter mötet med min kirurg på morgonen. En jättegullig hunk, som jag träffade för första gången. Lugn, trygg och förtroendeingivande. Drygt tre timmar senare vaknade jag av en enveten signal från en apparat som hängde på sänggaveln.

Där och då var jag äntligen jag. Groggy, trött och med en puls på 160, det var det den där apparaten protesterade emot. Varje gång så var det någon från personalen framme och tittade till mig. De höll mig kvar på uppvaket flera timmar tills den där mojängen var nöjd.

Så många minnen och tankar som flödar i mitt huvud idag. Tacksamhet och lycka, varje dag ser jag mig själv i spegeln och ler. Humöret går upp oavsett om ryggont, förkylningar eller trötthet finns där samtidigt. 

Karolinska gav mig en kropp jag älskar, skillnaden i att gå från att hata sin kropp till att älska den är svår att sätta ord på kortfattat. Så jag lämnar det till era egna tankar här.

Men kroppen är inte allt. Den gav mig bara förutsättningen för ett bra liv. Mina vänner som finns runt mig är också en stor anledning till att jag idag är en lycklig människa. Där motgångar och svårigheter nu enbart ses som ett gupp på vägen. 

Jag har svårt att hitta orden idag. Tankarna är svåra att fokusera, så ja, jag låter det räcka så här. Min tvåårs dag.