Nästan fascinerande hur livet förändras i en svindlande hastighet när man minst anar det. När livet kommer i balans för egen del, så händer saker omkring en som vänder upp och ner på tillvaron. Lite funderar man på det där med ödet, att allt har en mening. Jag mår bra och har kraft att hantera annat runt omkring i precis rätt läge.

En hel del av det jag hade tänkt göra, har fått stå åt sidan till viss del. Tid ägnas åt så mycket viktigare saker för stunden. Men det brinner inte i knutarna, jag hinner det också. Och jag mår så mycket bättre själv av att kunna prioritera det som känns viktigast för mig.

Bloggen och arbetet med föreläsningar får helt enkelt mindre tid än tänkt. Var sak har sin tid. Jag prioriterar att vara här och nu där jag behövs. Förstår att ni är frågande över den här bloggen, men det är ju så att jag är väldigt öppen om mig själv och det jag gör. När det som nu är en del av mitt liv, men inte min person, så blir det kryptiskt.

Naturligtvis hade jag inte behövt skriva den här bloggen, bara låtit det vara. Men det finns en tanke här. Att det vi gör själva, den tid vi använder till andra, kan göra skillnad. Vara betydelsefull. Låta andras tid bli viktigast för oss. Medmänsklighet, vänskap, kärlek… finns många epitet på det som egentligen är så lätt att göra, men som inte alltid finns tyvärr.

Nästa gång är det kanske jag som behöver din tid. Eller du min. Så lätt att bara rusa fram, och undvika det medmänskliga. För empati gör ju att man själv också delar smärtan. Det gör ont i en själv med.

En tanke jag ville dela bara.