Nu är det en massa väntande som ligger framför mig i livet. 21 maj var det exakt två år sedan min utredning påbörjades. Vilket är minimi tiden som krävs för att kunna ansöka om en könskorrigering. Meningen var att jag skulle träffa min läkare nu i maj och skriva under ansökan, men det gjorde vi redan i mars. Nu tillkom ett besök som är ett nytt inslag i utredningen. Ett återbesök för att träffa psykologen och kuratorn, som gör en bedömning av mitt liv idag. Det besöket gjordes i april.

Min ansökan och läkarutlåtandet färdigställs nu och skickas till socialstyrelsen innan semestertiderna börjar. Självklart önskar jag som alla andra i min situation, att ansökan kunde skickas in samma dag. Men det är viktigt att ansökan blir så bra skriven som möjligt. Den är ju det underlag som socialstyrelsen beslutar utifrån. Minsta fel eller bortglömd detalj kan innebära ytterligare fördröjning, kanske till och med ett nej. Något jag inte vill ska hända. Så det får ta några veckor extra här.

Jag har nog ofta varit inne på att det är så mycket som händer i mitt liv nu. Att det senaste halvåret har inneburit stora och små förändringar i mitt liv. Betydelsefulla och välkomna. Och det bara fortsätter, jag verkar ta nya steg var och varannan vecka. Och det handlar inte bara om min identitet, mitt kvinnliga jag. Jag har börjat leva på ett sätt som aldrig tidigare varit möjligt. Jag lever ut, njuter och tar för mig av livet. Vet exakt vad, vem och hur jag är idag. Vet vad jag vill göra med mitt liv. Och är ännu mer klar över hur nödvändigt det är med en könskorrigering. Mitt liv kan aldrig bli komplett utan den. Och det känns så otroligt skönt att ha den klara insikten. För det är inte bara en operation som väntar och sen så är allt klart.

En könskorrigering innebär operationer och väldigt mycket efterarbete. Smärta, omställning och antagligen en massa andra saker jag inte ens känner till. Och självklart finns det risker också. Det är ingen liten operation. Men jag vet om det här, vet vad som väntar, att det inte blir en lätt och snabbt avklarad korrigering. Men jag vet också att alternativet, att fortsätta leva så här, inte ens är en tänkbar möjlighet. Det är helt otänkbart och omöjligt.

Helgen som var deltog jag i en kryssning till Åland med mitt jobb. Konferens och umgänge stod på schemat. Jag var inte riktigt upplagd för det här innan resan. Visste inte om jag ville helt enkelt. Men jag åkte med, något jag är glad för. Jag hade väldigt roligt med mina arbetskamrater, bara män då, och det gav mycket rent yrkesmässigt.

Men framförallt hände det andra personliga saker på resan också. Ytterligare några steg framåt i livet. Och jag fick känslor och tankar bekräftade. Ytterligare vetskap om vem jag är, vad jag vill i livet. Jag fick även en känsla, en tanke som jag var helt övertygad stämde på mig helt ställd på ända. Vilket bara är positivt. Självkännedom och livslust är en bra kombination.

Idag mår jag väldigt bra, så bra som det går pre op. Jag lever och njuter efter bästa förmåga. Ni, mina vänner omkring mig, har på olika sätt hjälpt mig fram till mitt liv som jag har idag. Ni har gett mig insikter och ni har peppat och stöttat mig. Fått mig att göra saker jag aldrig tidigare ens skulle ha övervägt. Blogga och föreläsa till exempel. Men nu har jag även tagit steg som för egen del ansetts vara helt omöjliga. Som förvånar mig, men gett mig en livsglädje av stora mått. Som gav ännu mer klarhet, och det är något jag har en enda person att tacka för. Puss, kram och tack Anna Mård.