Igår var inte en dag jag tyckte om. Att åka till Uppsala minst en gång i veckan, tidigt på morgonen börjar slita nu. Men för att spara semesterdagar väljer jag tidiga mottagningstider. Uppsala före lunch och arbeta efter. Tröttheten är massiv, sömnbehovet har ju ökat och helgerna behövs så väl för sömn nu.

Nu var jag och de andra tvungen att arbeta övertid. En lördag. Hur kul är det? Men nu var det så. Bara att gilla läget. Så istället för att sova ut, skränar telefonen ut sin hemska melodi redan kl 4 på morgonen. Att stressa på morgonen gör mig bara tröttare och allt blir jobbigare, så jag väljer att vakna tidigt. Behöver 1,5 timme för att göra mig iordning på morgonen.

Vaknade med de där känslorna som kommer då och då. Min livslånga sorg, att födas i en kropp som inte är min. Men som jag skrivit tidigare har jag lärt mig att hantera dem. Nu i somras fungerade det inte vid ett par tillfällen, då tog känslorna överhand, men det är en annan historia.

Så satt jag äntligen där vid frukosten, ledsen, sorgsen och med ögon som helst av allt ville gråta. Väljer mellan morgontidningen och fb. Låter lite bättre så, men ska jag vara ärlig så var det inte mycket av val. Telefonen på bordet gör sitt till. Så fb fick det bli. Tittar på vad som dykt upp och fastnar snart vid en status. Ser så oskyldigt ut. En väns inlägg, en vän jag håller av. Överkänslig är en del av mitt tillstånd sådana här mornar. Läser det som inte står. Lägger till det jag vet och känner mig så ledsen för hens skull.

Nu kommer tårarna. Nu var det ingen som helst tvekan. Jag tycker inte om den här lördagen. Min egen ledsamhet var jag van vid, men hens…. som inte stod tryckt i ord, utan som jag själv läst in i den. Är det inte tillräckligt med mitt eget jobbiga är det säkert någon som tänker. Gör inte bördan större. Men jag kan inte. Jag bryr mig, och är det dessutom någon jag tycker om blir känslorna så mycket kraftigare, ledsna som glada.

Så den här dagen tyckte jag inte om. Men jag tog bussen till stan. Gick en bit för att samla tankarna och var inte någon glad positiv kvinna när jag var framme vid arbetet. Bara att sätta igång. Såna här dagar blir jag antingen bitsk och hugger direkt eller så blir jag tystlåten och fåordig. Det sistnämnda gällde den här gången.

Allteftersom tiden gått sedan jag gjorde klart för mina arbetskamrater vem jag var, har jag succesivt blivit behandlad som kvinna. Dvs könsrollerna i samhället dyker upp även i mitt fall. Så när någon ska sätta sig vid datorn och skriva in rätt antal och en fyrställig kod på drygt 2000 artiklar. Vem tror ni togs för givet för den “sekreterarsysslan”?

Men nu var det den tystlåtna kvinnan som gällde, så jag hann tänka först den här gången. Säger jag ifrån och ifrågasätter, så blir resultatet antagligen att en av grabbarna får göra det, och vi skulle bli kvar till midnatt. Så jag satte mig vid datorn och tog ut min frustration på tangentbordet istället.

Halv fem lördag em satt jag på bussen hem. Trött! Ledsen för min vän, min egen ledsamhet var sen länge undanstuvad. Funderande över könsrollerna som verkar så djupt rotade i vårt samhälle. Tänkte på Tess och hennes kloka ord om kvinnlighet och vilka val jag själv måste göra. Nu valde jag snabb hemgång, men eftersmaken kändes unken.

27 mars 2012. En av många viktiga dagar för mig. Av någon anledning gjorde jag små notiser i kalendern från den här dagen och ett par månader framåt. Något jag är väldigt glad för. Förstärker även känslan för hur viktig den här bloggen är för mig. Det började hända saker nu. 

Fortfarande höll jag en väldigt låg och diskret profil på jobbet. Och att det bara var killar omkring mig märktes tydligt. Vid det här laget hade jag förändrats mycket. En bra bit kvar visserligen, men ändå väldigt tydligt. Allt var mer kvinnligt, dessutom var jag alltid diskret sminkad. Alltid foundation, rouge och rosa cerat på läpparna. Ofärgat nagellack på naglar som var klart längre än vad som kan förväntas på en man. Ingen verkade se eller förstå någonting.

Förrän nu. En kille såg att jag hade nagellack. Frågade lite försiktigt om det, och jag sa bara, ja det har jag. Mer än så blev det inte. Jag kan anta att grabbarna började prata om mig nu, för det tog inte mer än någon dag så stod han där och tittade på mig. Den unga killen som jag skrev om tidigare, han som hade börjat reagera. Han tittade på mig och sa. Du är sminkad va? Eller hur? Du har smink på dig! Naturligtvis sa jag, och förstod att jag nog började bli ett samtalsämne på jobbet.

Sedan en lång tid tillbaka var alla mina manliga kläder ordentligt nedpackade och undanställda i källaren. De enda kläder jag använde var “tjejkläder”, Men på arbetet får vi endast använda våra bylsiga otroligt fula arbetskläder, så BH:n syntes aldrig. BH tänker ni nu. Inga lösbröst men BH? Vid min ålder finns tillräckligt för att med lite besvär få en mycket liten, men dock markerad byst med hjälp av BH. Och kvinnliga uttryck var ju viktiga för min självkänsla. Men nu var jag äntligen på väg, och jag kunde helt enkelt inte förlika mig med att det fanns manskläder i min ägo. Så 4 april 2012 lämnade jag det mesta på klädinsamlingen och slängde resten.

I mitten på april upptäckte samma unga kille att jag hade BH på mig. Nu var uppståndelsen ganska stor. Själv brydde jag mig inte. Jag var jag, och tyckte inte att jag skulle behöva stå och förklara. Sa bara att, ja det har jag.

25 april skickade jag in en namnändringsansökan till Skatteverket. Ville ändra tilltalsnamnet till Erika. Den godkändes inte, formellt fel fick jag veta, samtidigt berättade de hur jag kunde göra. Så i mitten på maj fick jag Erika som tilltalsnamn. Mitt manliga namn fanns kvar som mellannamn. Hade en tanke på att det skulle jag ta bort när personnumret ändrades.

Nagellacket hade numera alltid färg. Rosa var och fortfarande är min favoritfärg, och naglarna växte. Nu pratades det mycket runt omkring mig. Mascara och ögonskugga var också något som tillkom när jag kände för det. Allt det här var vardagliga saker utanför arbetet, men började alltså alltmer flyta ihop. Jag var väl helt enkelt mogen för det nu.

21 maj fick jag ett samtal tidigt på morgonen. Från kvinnan som samordnar tider och kontakter i utredningsteamet på Akademiska i Uppsala. Det hade blivit ett återbud den dagen, och hon undrade om jag kunde komma dit kl 16:15 samma dag. Naturligtvis sa jag JA. Men exakt vad jag sa, har jag ingen aning om. Lyckligt chockad satte jag mig bara vid skrivbordet  och började skaka. Jag hade ju inte ens fått ett besked om att remissen hade gått iväg till dem. Och nu satt jag där, inte ens två månader efter mitt samtal med min husläkare.

Till min chef sa jag bara att jag var kallad till Akkis i Uppsala och behövde vara ledig resten av dagen. Men till en av mina arbetskamrater som kände mig sen ungdomsåren, berättade jag vad jag skulle göra. Och om mitt liv, om Erika.

Mitt första möte med min samordningsläkare. Ett möte som bara hade som syfte att se vem jag var. Tydligen är det inte det vanligaste att som jag fullt ut leva enligt min rätta könsidentitet redan i det skedet. Men för mig var allting så självklart. Han frågade om det mesta, lät mig fylla i några testpapper och frågade lite till. Konstaterade sedan att jag skulle få börja min utredning för könskorrigering och att 21 maj räknades som första dagen. Lycka, total lycka och en ofantlig lättnad.

Mars månad kom. Nu hade jag slutat byta om på jobbet. Åkte i arbetskläder till och från arbetet. Passade på att hänga in ytterkläder i skåpet före eller efter grabbarna. Ingen visste ännu, eller anade konstigt nog. En kille började reagera nu, anande att något var annorlunda. Mitt sätt att vara förändrades så sakteliga. Gester, gångstil, hur jag satt, hur jag stod mm. Vissa delar medvetet andra inte. Men precis som kvinnliga attribut var nödvändiga för min självkänsla, var förändringen av mitt sätt lika viktigt. Hål i öronen gjorde jag redan 2008. Eftersom jag fyllde 50 det året, passerade det som en 50-års kris typ. Passade mig perfekt. Att jag hade örhängen i båda öronen från början väckte viss uppståndelse, men räknades in i den krisen. Jag hade bara utnyttjat tillfället för att låta Erika bli en synlig del av mig.

Jag hade nu låtit förnuftet tala, och bestämt mig för att försöka komma in i utredning för könskorrigering i Uppsala. Så nu var det bara en fråga om hur. Hade redan fått veta att det var lång väntetid. Litet team och relativt få platser. Men hur kom jag in. Läste på internet att det skulle ske via remiss från psykiatriker. Jaha, kändes inte så kul. Nåja, bara att kontakta närpsykiatrin här hemma då. Nu började cirkusen. När jag äntligen lyckades få kontakt med dem, vilket inte var det lättaste, fick jag bara beskedet att dem minsann inte visste något om transsexualism och hänvisade mig till Uppsala direkt.

Sagt och gjort, började ringa till psykmottagningen i Uppsala. Totalt omöjligt. Försökte ringa vid upprepade tillfällen i tre dagar. Signalerna gick fram, men ingen svarade. Otroligt frustrerad och irriterad var jag vid det här laget. Kände desperationen komma. Det var ju så viktigt för mig. Försökte ringa till Tierps psykmottagning istället. Samma sak där!!! Det här är ju inte sant, var min första tanke. Men nu insåg jag att något var galet. Men vad? På fjärde dagen svarade någon äntligen. Växeln hade tagit samtalet. Det visade sig att sjukvården i Uppland bytte telefonsystem just den veckan, och väldigt lite fungerade. Vilken fantastiskt bra början. Kändes verkligen inte bra. Kommer det fortsätta så här var min tanke.

Nu kopplade dem mig till rätt mottagning och jag fick äntligen kontakt med psykmottagningen i Uppsala. Då kom nästa smäll. De tar endast emot transsexuella via remiss från hemortens psykiatriker. Tillbaks till dem som avvisade mig ifrån början. Nu var jag ledsen, grät och visste inte vad jag skulle göra. Kände mig hjälplös och desperat. Hade ingen aning om vad jag skulle göra.

Nu var jag verkligen desperat, med tårarna rinnande ringde jag till hälsocentralen och undrade om det gick att få en tid hos psykiatriker via dem. Först skulle jag prata med min husläkare tyckte dem. Åtminstone någon som vill prata med mig, så varför inte tänkte jag. Fick en telefontid 27 mars. Innebar ytterligare väntan i ett antal dagar. Usch vilka dagar, och när tisdagen kom var jag så nervös. Hade knappt sovit något, bara legat och tänkt hela natten. Hoppas jag får hjälp på något vis, var allt som snurrade i mitt huvud. Det var hemskt, tiden tycktes stå still, nästan backa.

Nu äntligen kom samtalet. Och jag förklarade hur det låg till och vad jag ville, behövde. Hon började istället fråga ut mig om mina känslor och min transsexualism och hur det fungerade i mitt liv. Efter ett bra tag sa hon något som fick mig att känna det som om världen helt plötsligt stannade.

Med bestämd nästan arg röst sa hon så här: Jag är läkare och har rätt att skriva remisser. Dem kan inte neka en remiss från mig. Jag skriver en idag och skickar till specialistmottagningen för transsexuell utredning.

Hon önskade mig lycka till och vi avslutade samtalet. Nu rann tårarna i strida strömmar. Lättnaden över att äntligen få hjälp efter alla osannolika motgångar var så stor. Det tog en bra stund innan jag lugnade ner mig och kunde börja arbeta igen. Men vid det laget var tårarna ersatta av ett enda stort leende. Äntligen!! Jag är på väg.

Att så radikalt förändra sitt liv efter så många år var en väldigt konstig och motstridig tid. Jag visste vad jag var, men eftersom jag aldrig tidigare levt som mig själv så visste jag egentligen inte vem jag var. När känslor och behov inte hålls tillbaka. Vad som däremot blev en omedelbar reaktion, var den befriande frånvaron av känslor som tidigare ständigt styrde mitt liv. Göm dig, tänk på hur du beter dig, tänk på hur du uttrycker dig, visa inte vem du är.

Men samtidigt var ju jag lika påverkad av det normativa samhället som alla andra. Så den första tiden var jag inte beredd att möta gamla vänner och bekanta. Försökte i början att undvika mina grannar med. Satt gärna ute, men gick in när dem kom. Kläder handlade jag i Uppsala i början. För där gick en tydlig skiljelinje. Att möta främmande människor var inget problem. Men skam känslorna fanns där. En man i kvinnokläder. Var väldigt medveten om mig själv. Men jag ville bara vara, så peruk etc var aldrig aktuellt. Trots att det skulle ha underlättat. Men jag ville inte längre låtsas. Jag ville bara vara.

Det märkliga är att jag fortsatte leva som vanligt i övrigt, handlade på Maxi Ica i Gävle t ex. Hade inga betänkligheter med att eventuellt möta någon jag kände där. Beslutsamheten att bara vara mig själv var stor, och känslan av att äntligen vara hemma gjorde allting så självklart.

Nu kom även fåfängan och viljan att sköta om min kropp. Började gå mycket och långt. Hade gärna haft ett foto. Tajta kläder, svart och rosa, skenande runt i omgivningarna. Nästan alltid sminkad, nåja, typ. Inte vackert. Men behovet av kvinnliga attribut som visade min könsidentitet var stor och följde med länge.

Gjorde utflykter runt i norra Uppland varje helg. Träffade många nyfikna okända människor som jag pratade med. Behövde sociala möten igen, och på något vis påverkade det dem jag mötte.

Sen kom vintern. Fortfarande använde jag klädskåpet i omklädningsrummet på jobbet. Nu kändes det väldigt pinsamt, men också lite kul med dessa nakna pojkar och gubbar. Undvek att visa mig själv mer än nödvändigt. Men vintern innebar andra kläder som jeans och varma tröjor mm och det gjorde att jag inte längre märktes så mycket. En lugn period som gav mig tid att fundera och reflektera över min höst. Så det var under den mörka årstiden medvetenheten om det nödvändiga sakta blev så uppenbart.

I slutet av februari var det ingen som helst tvekan. Att bara leva som kvinna, i en mans kropp, räcker inte. Jag var inte hel, inte jag. Enda vägen till ett värdigt liv var en fullständig könskorrigering. Något jag egentligen varit fullt medveten om i åratal. Beslutet var taget. Nu var det bara en fråga om hur. Två långa år i Sverige eller hormoner via internet och operation utomlands.

Sommaren 2011, nu hade min son gått ut grundskolan och dagen närmade sig. Men först ville jag ha min semester tillsammans som vanligt. Ingen resa den här gången. Istället blev det Göteborg och konserter. Inte första gången, men den här gången var det lite annorlunda. Hårdrock i mängd. Iron Maiden på fredagen, och Big Four (Metallica, Slayer, Megadeth och Anthrax) på söndagen. Det var här jag upptäckte att när han gick först, jag en meter bakom, var det inga som knuffades mm när vi gick omkring på Avenyn. Folk tittade upp när vi kom och steg åt sidan. Insåg fördelen med att gå bakom en vältränad amerikansk fotbollsspelare med mohikanfrisyr.

När semestern var över, kom min dag. Nu fick Erika börja ta över. Jag tycker uttrycket med den där garderoben är så fånigt. Det var ju inte så att jag nästa dag klev ut genom dörren som kvinna. Kläder skulle fixas, smink, skor och allt annat. Och framförallt försöka hantera skräcken. Dessutom så var jag bokstavligen en man i kvinnokläder om vi ser till det yttre. Någon tvekan fanns aldrig. Jag måste hitta mig själv. Nu levde jag.

I slutet av augusti talade jag om för min exfru hur det låg till, för att sen berätta för grabben. Nu blev det inte så. Samma dag åkte han hem till mig. Själv jobbade jag den kvällen. När han kom hem till sin mamma var han så glad, då han var övertygad om att jag hade träffat en kvinna. Så det blev hon som fick berätta sanningen samma kväll. Något annat alternativ fanns inte. Ljuga? Nej! Det här gjorde så klart allt mycket svårare för honom att ta in. Efter det pratade vi inte direkt med varandra, utan genom henne.

Resten av året gick åt till att hitta mig själv. Jag hade sen tidigare provat och förstått att peruk och lösbröst inte var något för mig. Kände mig bara utklädd, typ maskerad. Och det gjorde inte situationen lättare. Folk tittar fortfarande när jag kommer, då kan ni tänka er reaktionerna då. Men jag tog det, Visste så väl att det kommer att ta tid att ställa om. Jag såg ut som en man, gick som en man, pratade som en man, men äntligen klädd som jag ville ha det. Kjol har varit ett favoritplagg sedan första stegen ut. Ingen hade jag att fråga eller prata med heller. Sminket vill jag helst inte tänka på.

Under hösten började jag gå på café kvällarna som RFSL och RFSU hade i Gävle. Så mitt i den här processen började jag rikta mig utåt igen. Söka kontakt med andra människor. Försökte ändå hålla en låg profil.

På jobbet var det knepigare. Försökte ligga väldigt lågt där. Arbetsplatsen var definitivt den svåraste saken att hantera. Så under den här tiden var jag klädd i jeans, neutrala tröjor mm. Tjejkläder visserligen, men grabbar är inte särskilt uppmärksamma. Duscha var det länge sedan jag slutade att göra på jobbet. Nog så jobbigt med alla karlar ändå. Men jag var inte redo att ta saken där ännu.

Det finns en anledning till att andra året i utredningen kräver att du lever enligt den identitet du tänker byta till. Det är som i många andra fall. Känslan och förväntningarna är inte alltid desamma i verkligheten. I mitt fall, fanns det ingen tvekan. Men rädslan, skräcken för det nya och skammen när folk stirrade. Jag såg ju bara ut som en man i kvinnokläder. den kom jag inte undan.

Men vintern kom och jag firade jul med min mamma, första julen som mig, första julen jag kunde fira i en fin klänning. Förstod också att det nog var sista julen jag kunde ta hem henne. Hade förutom mitt eget kämpat länge för att hon skulle få komma till ett hem för dementa.

Tiden från sommaren och fram till mars 2012 är väldigt diffus för mig. När saker hände, i vilken ordning. När började jag färga håret och ändra frisyren t ex? Jag kommer inte ihåg. I många stycken är det som att försöka minnas en dröm.

Vaknar klockan fyra. Telefonen skränar och vibrerar. Regnet som slår mot fönstret säger mig vad som väntar. Bara att kliva upp. Morgonbestyren tar sin tid. Måste sätta fart nu. Tåget till Uppsala går 05.51.

Kaffe och riskaka får räcka som frukost och den äter jag samtidigt som jag far runt i ansiktet med rakapparaten. Hatar verkligen de där skäggstråna.

Dusch, smink och div annat avklaras i rask takt, nåja, ganska raskt i alla fall. Kläder!  Idag blir det definitivt kjol och högklackat!!! Måste köpa stövlar med klack. Nu får stövletterna duga. Tycker om dem så det blir bra.

Regnet fortsätter ösa ner. Usch! Bara att glömma cykeln. Får ta bussen. Helt enligt Murphys lag så stannar den på nästan alla hållplatser. Tiden börjar bli knapp. Framme vid stationen hinner jag bara upp på perrongen så kommer tåget.

Under hela resan sitter en karl och maler om sin bil och sina vinterdäck. Entonigt är bara förnamnet. En kvinna sitter bredvid och verkar faktiskt vara intresserad. Hur är det möjligt att hålla ämnet flytande i en timme?  Två minuter borde räcka för att säga det som finns att prata om.

Väl framme i Uppsala väntar min latte och fralla.
Sitter där och njuter av min frukost och kollar på fb. Då fylls lokalen av tonerna från Stay med Rihanna. Ögonen fylls sakta med tårar och en och annan tår börjar söka sig nedför kinden. Torkar diskret bort dem och känner hur lycklig jag är i mitt liv. Hur långt jag har kommit och hur bra jag har det.

Märkligt hur en dag som har alla förutsättningar för att bli en riktig skitdag kan bli sååå bra.
Jag älskar mitt liv.

Jag bestämde mig således att leva som man och pappa under min sons uppväxt. Och de följande tio åren levde vi tillsammans som familj med hus och djur mm. Kaniner och höns fanns också med en tid. En lycklig tid. Finns många minnen från den tiden som jag gärna tänker tillbaka på. Jag hyser ingen tvekan alls om att jag tog rätt beslut. Och episoder från den tiden dyker säkert upp här så småningom.

Att leva med en hemlighet går ju inte i längden. Och jag är helt övertygad om att det var grundorsaken till att jag skiljde mig 2005. Ingen skilsmässa är smärtfri naturligtvis, men den var oundviklig. Vi gled isär och gick skilda vägar. Nu var vi ense om hur vi skulle göra, och inte en enda gång har vi bråkat. Vilket jag är glad för, och tycker fortfarande bra om mitt ex, och önskar henne all lycka i sitt liv.

Nu var jag helt plötsligt i ett helt nytt läge. Men beslutet var enkelt. Min son var 10 år. Mamma och Pappa skilda. Liten ort. Jag ska vänta tills han går ut grundskolan. Finns det en tidpunkt som är rätt, så borde det vara då var min tanke.

Nu kom mina jobbigaste år. Men motivationen var hög, så det fungerade. Men i princip levde jag för och i många stycken genom honom. Jag hade helt enkelt inte kraft och ork att vara socialt aktiv, och drog mig succesivt undan. Erika var så otroligt starkt närvarande att det bara blev jobbigt att låtsas. När jag umgicks med andra var distansen större, släppte inte in någon. Sista åren levde jag i stort sett ensam, hade släppt kontakten med mina gamla vänner. Visste att min tid kommer.

Självklart har jag många fina minnen från den här perioden med. Gjorde en hel del roliga saker med honom. Visste att det skulle bli en jättejobbig tid för honom när jag släpper allt och visar världen vem jag egentligen är.

Något som jag är så glad för är jag hann med och uppfylla ett löfte jag gav honom när han var liten. Vi läste oftast för honom när han skulle sova. Fortsatte ganska länge med det, så Harry Potter var en kär vän till mig. Men vid ett tillfälle, ganska tidigt, när jag läste ur en Disney klassiker och han tittade på bilderna, lovade jag att vi skulle åka till “Musse-land” tillsammans.

Så 2009 åkte vi till Florida och besökte bland annat Disney World. Om han kommer ihåg löftet vet jag inte. Men för mig som aldrig glömde det, var känslan mäktig. Visste så väl att det skulle bli jobbigt två år senare. Jag har vetat och förberett mig i åratal. Han, stackarn hade ju ingen aning.

Så sommaren 2011 blev vår sista sommar tillsammans innan Erika började träda fram. Vid något tillfälle har jag fått höra att jag offrat så många år, vilket gör mig ursinnig. Jag har inte offrat någonting. Jag har medvetet betalat ett pris för det jag fortfarande tror var den bästa vägen för både mig och mitt barn. Och jag ångrar ingenting. Jag har även fått höra åsikten om att jag kunde ha fortsatt leva som man, hade ju redan gjort det i så många år, vad spelar det för roll. Suck!! Det handlar ju bara om något så simpelt som viljan att få vara jag. Leva som mig själv, kvinna, Erika, aldrig behöva låtsas, bara vara.

Under sommaren har jag upplevt diverse olika konsekvenser av hormonbehandlingen. Tar dem allt eftersom, nu tänkte jag ägna mig åt det som hände i fredags. Humörsvängningar och plötsliga kast var ju väntade under puberteten, men det här anade jag inte.

Redan när jag vaknade kände jag mig som en vandrande bomb. Minsta lilla, och det bara exploderade. Frustration, irritation och ilska. Visste knappt vart jag skulle ta vägen. Nåja, bara att bita ihop och åka till jobbet. 

Kunde bara inte förstå varför jag var så här. Ingenting hade hänt som kunde tänkas göra mig irriterad. Ändå var jag helspänd.

Det tog nog inte mer än en halvtimme, innan mina arbetskamrater fick känna av mitt humör. Ett antal utbrott hade hunnits med, vissa berättigade, andra inte. Olustkänslan var så stark. Innan frukost hade jag även hunnit med att gråta. Något jag lyckades göra för mig själv. Drog mig snabbt undan när ilskna tårar började komma. Tror inte grabbarna är mogna för dem känsloyttringarna ännu. Visste aldrig om det skulle bli tårar, ilskna ord eller tjurig tystnad som skulle komma. Kontrollen var minimal. Jag var inte beredd på det här.

Självklart har jag även tidigare under mitt liv, haft dagar som bara känts som skit. Vaknat på fel sida typ. Och som sagt, sommaren hade ju gett en del väntade reaktioner. Men aldrig, och jag menar ALDRIG, har jag varit med om något liknande. Hade helst legat kvar under täcket och gråtit hela dagen.

Först efter lunchen började det släppa. Vid det laget tassade alla omkring försiktigt när de var i min närhet, och speciellt när de behövde min hjälp. Sent på eftermiddagen märkte jag att ett par killar skrattade och antydde något om tjejer. Något jag inte tyckte var särskilt kul då, men som får mig att le nu.

En del av min förändring, det förstår jag, och tänker inte beklaga mig. Det här är ju det jag vill och måste, och jag är helt införstådd över att inte alla effekter av hormonbehandlingen är positiva och efterlängtade.

Men jag kunde inte ens i min vildaste fantasi föreställa mig det här. Mitt liv som man var ju en baggis i jämförelse. Jösses!!!

Sista helgen i september åkte jag och ett par vänner från RFSU till en regional träff för landets nordliga del. Målet var Sundsvall. från början skulle det ha varit Östersund. Föreläsare hade blivit sjuka, programmet hastigt förändrats. Stackars Sandra, vår föreningsutvecklare, hade verkligen inte haft det lätt. Så förväntningarna var låga, rent av negativa.

Nu blev förutsättningarna inte bättre, när jag blev instuvad längst bak i en trång bil, och fick veta att vi skulle fortsätta norrut. Till Söråker, något jag inte ens kände till att det existerade. Nåja, bara att göra det bästa av allt. Finns säkert en pizzeria eller nåt där med. Så fel jag hade. En jättemysig herrgård med gourmetrestaurang och egen sommelier. Hoppsan!! Det visade sig senare även att Sandra fått till programmet också.

På väg till Söråker, längst där bak i bilen, satt jag tillsammans med en tjej från Östersund. Hennes kamrater skulle ansluta senare på kvällen. Lite nyfiken var jag redan då, men fortfarande ovetandes om vad som väntade, var jag fortfarande avvaktande inför helgen.

Efter maten satt vi och pratade, och vid det laget var jag taggad och glad. Började prata på och diskuttera med morgondagens första föreläsare. Nu dök resten av Östersundsgruppen upp. Slogs av deras glädje, men tänkte inte så mycket mer på det. Följande morgon flöt på som förväntat, med föreläsningar och diskussioner.

Men när det var dags för middag började saker hända. Stod vid baren och beställde vin till maten, när de dök upp, Östersundsgruppen. Har inte riktigt klart för mig hur det gick till, men jag blev mer eller mindre placerad vid deras bord.

Redan där, var det något jag kände. Dessa vid det laget helt okända människor, främlingar, bara öste ur sig frågor om mig, gav av sig själva, och jag kände mig bara bekväm och trygg och svarade öppenhjärtligt. Ingen känsla av att hålla igen fanns där. Efter maten fortsatte vi att umgås på deras rum. Och nu vill jag klarlägga att alkohol aldrig fått mig att släppa på mitt försvar, vägen till mitt innersta.

Senare på kvällen, började det pratas om bastubad. Redan där hade jag i vanliga fall reagerat och dragit mig undan. Att visa min kropp var något jag inte klarade av. Men nu kom inte de känslorna, och när Sofie frågade om jag var bekväm nog att bada bastu med dem, blev jag helt överrumplad av mina känslor. Jag ville bada bastu, och sa ja. Den muren som rasade där, var hög och stark. Anna och Sofie hade krossat första barriären den kvällen. Jag badade bastu, njöt av det och sällskapet och hade ingen tanke på att stänga någon inre dörr. Och höll inte ens igen när jag pratade. Bjuder på det mina vänner.

När det var dags att sova en stund, raserade dem nästa stora mur. Så sent som några månader tidigare, på vår förenings kick off, skulle vi dela rum för att hålla kostnaderna nere. Jag kunde inte, bröt ihop helt och grät. Blev placerad i eget rum. Så därför hade jag begärt ett eget rum för att delta. Nu blev det så, att Sofie inte hade någonstans att sova av olika skäl. Blev väldigt förvånad över mig själv, när jag erbjuder henne att sova i mitt rum, och kände att jag ville det.

På morgonen tänker jag inte så mycket på det utan börjar raka mig samtidigt som jag pratar med Sofie. Den muren trodde jag själv aldrig någonsin skulle rasa. Fanns ingen anledning, då det ändå skall tas bort permanent, och gick att gömma. Men där satt jag, och det kändes bara naturligt.

Sista dagen gick fort, vi vaknade sent, och frukosten fick nästan intas i steget. Nu åkte alla ifrån Östersund hem tidigare än oss andra. Och det var då det slog mig. Jag saknade dem, var ledsen och ville så gärna träffa dem igen.

De vänner jag fått sedan jag klev ut ur den där garderoben som alla pratar om har jag släppt nära mig, några av er ända längst in. Men det har varit en normal lära känna process. Nu helt plötsligt kommer dessa kvinnor, Anna och Sofie, och dundrar i expressfart, raserande inre murar och rädslor, ända längst in och bosätter sig i mitt hjärta. Jag älskar dem, dessa tjejer som jag ju egentligen inte vet så mycket om.

Så JA, jag har i varje fall kunnat släppa på min kontroll, vågar älska, vågar släppa någon nära utan betänkligheter och bli hel känslomässigt. Och den här händelsen visar ju att den dagen rätt kille kommer i min väg, så vet jag nu att jag kan älska ohämmat. Och Sofie som på något vis kom djupare i mitt hjärta än vad jag själv trodde var möjligt, hade hon varit kille så…… Nu kan jag glädja mig åt att fått träffa två nya vänner, som jag inte vill mista, som jag helst vill ha nära.

Behöver själv ha den här delen av mitt liv, min resa med här och nu. För den visar så tydligt hur bra jag mår numer och vad min resa redan åstadkommit. Något jag naturligtvis vet, men behöver se i skrift.

Det finns så mycket mer jag behöver skriva, om det som hänt fram till idag. Redan går jag själv tillbaka till mina inlägg och nya minnen framträder. Förstår så väl nu, vad Tess menade, med att jag ska blogga, främst för min egen skull. Börjar vänja mig vid tanken att andra kan följa resan, se mina tankar, sorger och glädje. Än så länge är ni bara ett fåtal som vet om sidans existens, men snart är jag mogen att tala om det för alla mina vänner och bekanta, låta den sprida sig, och kanske ge någon annan människa något.

Just det är något jag har svårt att förstå. Att jag, mitt liv, mina känslor och upplevelser kan vara av intresse för någon annan. Att det eventuellt skulle kunna betyda något för andra. Självkänslan är inte hög i det hänseendet. Men när vänner omkring mig säger annat, väljer jag att lyssna.

När jag läser mina inlägg, och ser hur tragiskt det låter, får det till och med mig att undra om en sån självbehärskad människa någonsin kan öppna sig, låta andra komma nära.

Nu kan jag bara tala för mig själv, och svaret är JA! Och för att visa hur mitt liv förändrats, tänker jag redan nu skriva om sista helgen i september. Men jag vill ha den i ett eget inlägg, för min egen skull.