Nu sitter jag här. Väntar på att besöka mannen som för tillfället är det närmaste gud en människa kan bli.

Hur mitt liv är, och kommer att bli, styrs av denne man. Vad jag får göra nu, bestämmer han.
När tiden är inne och ansökan skall skickas in, är det hans ord som betyder något.

Är det konstigt att jag är nervös varje gång.
Tack och lov för att det är människor som vet vad de gör. Som försöker lugna mig. Men ändå. Rädslan inför ansökan i maj är ständigt med mig.

Onödigt? Javisst!  Men logiken kan inte ta bort rädslan i det fallet. Vet att det är en formalitet bara. Den biter sig envist fast och vägrar släppa taget.

Så nu samlar jag kraft inför ännu ett besök hos mannen som betyder så mycket för mitt liv.

Förstår hur det känns för alla de människor som inte längre får bestämma över sina liv av olika anledningar. Jag är ju en av dem.

Så sitter jag här igen. Coffehouse by George i Uppsala. 
Med min latte och fralla.

En, ibland två gånger i veckan senaste tiden.
Och så blir det ett tag framöver med.

Lite som ett andra hem. Oerhört jobbigt med allt resande fram och tillbaka, skynda till jobbet, planera så veckan fungerar och semesterdagarna räcker.

Men tillfredsställelsen, glädjen och lugnet inför och efter varje besök är så genomträngande och bekräftande.
Och ger ny kraft till stunderna när tårarna kommer.

Om någon frågat mig för ett par veckor sedan, om jag skulle blogga, hade svaret blivit ett absolut nej. Att skriva om mitt livs största och mest omvälvande resa, innebär en väldigt nära och utlämnande skildring. Och känslan är densamma som för två år sedan. Rädslan, osäkerheten inför de första stegen ut i en annan värld. Men med fina och kloka vänner som vill en väl, kommer insikt och styrka.

Jag behöver skriva ner mina tankar, känslor, upplevelser, rädslor mm för främst min egen skull. Redan känns de första stegen som en avlägsen förhistorisk tid. Så mycket händer, inom mig och runt omkring mig, att detaljerna bleknar. Behovet av att skriva av mig för att senare i livet kunna gå tillbaka känns stort och nödvändigt.

Tack Tess för insikten och hjälpen med min sida. Utan dig tror jag uppriktigt sagt att den här sidan aldrig uppstått.

Det kommer bli en salig blandning av det som sker just nu, och resan hit. Behöver få med hela resan, få helheten.

“Denna sida skapas för att i första hand Erika själv ska få skriva ner sina tankar och reflektioner kring den resa hon nu påbörjat. Vi som finns runt omkring henne följer henne varje dag, ser vad som händer med henne och hur allt påverkar henne. Vi får följa hennes resa, men kanske inte får veta hur det känns där inne och hur hon egentligen mår. 

När tiden är inne är jag rätt säker på att den här sidan kommer kunna vara en fantastisk inspiration, en lärorik resa och något för andra att både lära sig av och känna sig vid. 

Önskar dig lycka till Erika på din resa – vi finns här hela tiden och följer dig.. när du vill. 

/ Tess”