27 mars 2012. En av många viktiga dagar för mig. Av någon anledning gjorde jag små notiser i kalendern från den här dagen och ett par månader framåt. Något jag är väldigt glad för. Förstärker även känslan för hur viktig den här bloggen är för mig. Det började hända saker nu. 

Fortfarande höll jag en väldigt låg och diskret profil på jobbet. Och att det bara var killar omkring mig märktes tydligt. Vid det här laget hade jag förändrats mycket. En bra bit kvar visserligen, men ändå väldigt tydligt. Allt var mer kvinnligt, dessutom var jag alltid diskret sminkad. Alltid foundation, rouge och rosa cerat på läpparna. Ofärgat nagellack på naglar som var klart längre än vad som kan förväntas på en man. Ingen verkade se eller förstå någonting.

Förrän nu. En kille såg att jag hade nagellack. Frågade lite försiktigt om det, och jag sa bara, ja det har jag. Mer än så blev det inte. Jag kan anta att grabbarna började prata om mig nu, för det tog inte mer än någon dag så stod han där och tittade på mig. Den unga killen som jag skrev om tidigare, han som hade börjat reagera. Han tittade på mig och sa. Du är sminkad va? Eller hur? Du har smink på dig! Naturligtvis sa jag, och förstod att jag nog började bli ett samtalsämne på jobbet.

Sedan en lång tid tillbaka var alla mina manliga kläder ordentligt nedpackade och undanställda i källaren. De enda kläder jag använde var “tjejkläder”, Men på arbetet får vi endast använda våra bylsiga otroligt fula arbetskläder, så BH:n syntes aldrig. BH tänker ni nu. Inga lösbröst men BH? Vid min ålder finns tillräckligt för att med lite besvär få en mycket liten, men dock markerad byst med hjälp av BH. Och kvinnliga uttryck var ju viktiga för min självkänsla. Men nu var jag äntligen på väg, och jag kunde helt enkelt inte förlika mig med att det fanns manskläder i min ägo. Så 4 april 2012 lämnade jag det mesta på klädinsamlingen och slängde resten.

I mitten på april upptäckte samma unga kille att jag hade BH på mig. Nu var uppståndelsen ganska stor. Själv brydde jag mig inte. Jag var jag, och tyckte inte att jag skulle behöva stå och förklara. Sa bara att, ja det har jag.

25 april skickade jag in en namnändringsansökan till Skatteverket. Ville ändra tilltalsnamnet till Erika. Den godkändes inte, formellt fel fick jag veta, samtidigt berättade de hur jag kunde göra. Så i mitten på maj fick jag Erika som tilltalsnamn. Mitt manliga namn fanns kvar som mellannamn. Hade en tanke på att det skulle jag ta bort när personnumret ändrades.

Nagellacket hade numera alltid färg. Rosa var och fortfarande är min favoritfärg, och naglarna växte. Nu pratades det mycket runt omkring mig. Mascara och ögonskugga var också något som tillkom när jag kände för det. Allt det här var vardagliga saker utanför arbetet, men började alltså alltmer flyta ihop. Jag var väl helt enkelt mogen för det nu.

21 maj fick jag ett samtal tidigt på morgonen. Från kvinnan som samordnar tider och kontakter i utredningsteamet på Akademiska i Uppsala. Det hade blivit ett återbud den dagen, och hon undrade om jag kunde komma dit kl 16:15 samma dag. Naturligtvis sa jag JA. Men exakt vad jag sa, har jag ingen aning om. Lyckligt chockad satte jag mig bara vid skrivbordet  och började skaka. Jag hade ju inte ens fått ett besked om att remissen hade gått iväg till dem. Och nu satt jag där, inte ens två månader efter mitt samtal med min husläkare.

Till min chef sa jag bara att jag var kallad till Akkis i Uppsala och behövde vara ledig resten av dagen. Men till en av mina arbetskamrater som kände mig sen ungdomsåren, berättade jag vad jag skulle göra. Och om mitt liv, om Erika.

Mitt första möte med min samordningsläkare. Ett möte som bara hade som syfte att se vem jag var. Tydligen är det inte det vanligaste att som jag fullt ut leva enligt min rätta könsidentitet redan i det skedet. Men för mig var allting så självklart. Han frågade om det mesta, lät mig fylla i några testpapper och frågade lite till. Konstaterade sedan att jag skulle få börja min utredning för könskorrigering och att 21 maj räknades som första dagen. Lycka, total lycka och en ofantlig lättnad.