Mars månad kom. Nu hade jag slutat byta om på jobbet. Åkte i arbetskläder till och från arbetet. Passade på att hänga in ytterkläder i skåpet före eller efter grabbarna. Ingen visste ännu, eller anade konstigt nog. En kille började reagera nu, anande att något var annorlunda. Mitt sätt att vara förändrades så sakteliga. Gester, gångstil, hur jag satt, hur jag stod mm. Vissa delar medvetet andra inte. Men precis som kvinnliga attribut var nödvändiga för min självkänsla, var förändringen av mitt sätt lika viktigt. Hål i öronen gjorde jag redan 2008. Eftersom jag fyllde 50 det året, passerade det som en 50-års kris typ. Passade mig perfekt. Att jag hade örhängen i båda öronen från början väckte viss uppståndelse, men räknades in i den krisen. Jag hade bara utnyttjat tillfället för att låta Erika bli en synlig del av mig.
Jag hade nu låtit förnuftet tala, och bestämt mig för att försöka komma in i utredning för könskorrigering i Uppsala. Så nu var det bara en fråga om hur. Hade redan fått veta att det var lång väntetid. Litet team och relativt få platser. Men hur kom jag in. Läste på internet att det skulle ske via remiss från psykiatriker. Jaha, kändes inte så kul. Nåja, bara att kontakta närpsykiatrin här hemma då. Nu började cirkusen. När jag äntligen lyckades få kontakt med dem, vilket inte var det lättaste, fick jag bara beskedet att dem minsann inte visste något om transsexualism och hänvisade mig till Uppsala direkt.
Sagt och gjort, började ringa till psykmottagningen i Uppsala. Totalt omöjligt. Försökte ringa vid upprepade tillfällen i tre dagar. Signalerna gick fram, men ingen svarade. Otroligt frustrerad och irriterad var jag vid det här laget. Kände desperationen komma. Det var ju så viktigt för mig. Försökte ringa till Tierps psykmottagning istället. Samma sak där!!! Det här är ju inte sant, var min första tanke. Men nu insåg jag att något var galet. Men vad? På fjärde dagen svarade någon äntligen. Växeln hade tagit samtalet. Det visade sig att sjukvården i Uppland bytte telefonsystem just den veckan, och väldigt lite fungerade. Vilken fantastiskt bra början. Kändes verkligen inte bra. Kommer det fortsätta så här var min tanke.
Nu kopplade dem mig till rätt mottagning och jag fick äntligen kontakt med psykmottagningen i Uppsala. Då kom nästa smäll. De tar endast emot transsexuella via remiss från hemortens psykiatriker. Tillbaks till dem som avvisade mig ifrån början. Nu var jag ledsen, grät och visste inte vad jag skulle göra. Kände mig hjälplös och desperat. Hade ingen aning om vad jag skulle göra.
Nu var jag verkligen desperat, med tårarna rinnande ringde jag till hälsocentralen och undrade om det gick att få en tid hos psykiatriker via dem. Först skulle jag prata med min husläkare tyckte dem. Åtminstone någon som vill prata med mig, så varför inte tänkte jag. Fick en telefontid 27 mars. Innebar ytterligare väntan i ett antal dagar. Usch vilka dagar, och när tisdagen kom var jag så nervös. Hade knappt sovit något, bara legat och tänkt hela natten. Hoppas jag får hjälp på något vis, var allt som snurrade i mitt huvud. Det var hemskt, tiden tycktes stå still, nästan backa.
Nu äntligen kom samtalet. Och jag förklarade hur det låg till och vad jag ville, behövde. Hon började istället fråga ut mig om mina känslor och min transsexualism och hur det fungerade i mitt liv. Efter ett bra tag sa hon något som fick mig att känna det som om världen helt plötsligt stannade.
Med bestämd nästan arg röst sa hon så här: Jag är läkare och har rätt att skriva remisser. Dem kan inte neka en remiss från mig. Jag skriver en idag och skickar till specialistmottagningen för transsexuell utredning.
Hon önskade mig lycka till och vi avslutade samtalet. Nu rann tårarna i strida strömmar. Lättnaden över att äntligen få hjälp efter alla osannolika motgångar var så stor. Det tog en bra stund innan jag lugnade ner mig och kunde börja arbeta igen. Men vid det laget var tårarna ersatta av ett enda stort leende. Äntligen!! Jag är på väg.