Igår var inte en dag jag tyckte om. Att åka till Uppsala minst en gång i veckan, tidigt på morgonen börjar slita nu. Men för att spara semesterdagar väljer jag tidiga mottagningstider. Uppsala före lunch och arbeta efter. Tröttheten är massiv, sömnbehovet har ju ökat och helgerna behövs så väl för sömn nu.
Nu var jag och de andra tvungen att arbeta övertid. En lördag. Hur kul är det? Men nu var det så. Bara att gilla läget. Så istället för att sova ut, skränar telefonen ut sin hemska melodi redan kl 4 på morgonen. Att stressa på morgonen gör mig bara tröttare och allt blir jobbigare, så jag väljer att vakna tidigt. Behöver 1,5 timme för att göra mig iordning på morgonen.
Vaknade med de där känslorna som kommer då och då. Min livslånga sorg, att födas i en kropp som inte är min. Men som jag skrivit tidigare har jag lärt mig att hantera dem. Nu i somras fungerade det inte vid ett par tillfällen, då tog känslorna överhand, men det är en annan historia.
Så satt jag äntligen där vid frukosten, ledsen, sorgsen och med ögon som helst av allt ville gråta. Väljer mellan morgontidningen och fb. Låter lite bättre så, men ska jag vara ärlig så var det inte mycket av val. Telefonen på bordet gör sitt till. Så fb fick det bli. Tittar på vad som dykt upp och fastnar snart vid en status. Ser så oskyldigt ut. En väns inlägg, en vän jag håller av. Överkänslig är en del av mitt tillstånd sådana här mornar. Läser det som inte står. Lägger till det jag vet och känner mig så ledsen för hens skull.
Nu kommer tårarna. Nu var det ingen som helst tvekan. Jag tycker inte om den här lördagen. Min egen ledsamhet var jag van vid, men hens…. som inte stod tryckt i ord, utan som jag själv läst in i den. Är det inte tillräckligt med mitt eget jobbiga är det säkert någon som tänker. Gör inte bördan större. Men jag kan inte. Jag bryr mig, och är det dessutom någon jag tycker om blir känslorna så mycket kraftigare, ledsna som glada.
Så den här dagen tyckte jag inte om. Men jag tog bussen till stan. Gick en bit för att samla tankarna och var inte någon glad positiv kvinna när jag var framme vid arbetet. Bara att sätta igång. Såna här dagar blir jag antingen bitsk och hugger direkt eller så blir jag tystlåten och fåordig. Det sistnämnda gällde den här gången.
Allteftersom tiden gått sedan jag gjorde klart för mina arbetskamrater vem jag var, har jag succesivt blivit behandlad som kvinna. Dvs könsrollerna i samhället dyker upp även i mitt fall. Så när någon ska sätta sig vid datorn och skriva in rätt antal och en fyrställig kod på drygt 2000 artiklar. Vem tror ni togs för givet för den “sekreterarsysslan”?
Men nu var det den tystlåtna kvinnan som gällde, så jag hann tänka först den här gången. Säger jag ifrån och ifrågasätter, så blir resultatet antagligen att en av grabbarna får göra det, och vi skulle bli kvar till midnatt. Så jag satte mig vid datorn och tog ut min frustration på tangentbordet istället.
Halv fem lördag em satt jag på bussen hem. Trött! Ledsen för min vän, min egen ledsamhet var sen länge undanstuvad. Funderande över könsrollerna som verkar så djupt rotade i vårt samhälle. Tänkte på Tess och hennes kloka ord om kvinnlighet och vilka val jag själv måste göra. Nu valde jag snabb hemgång, men eftersmaken kändes unken.