Att så radikalt förändra sitt liv efter så många år var en väldigt konstig och motstridig tid. Jag visste vad jag var, men eftersom jag aldrig tidigare levt som mig själv så visste jag egentligen inte vem jag var. När känslor och behov inte hålls tillbaka. Vad som däremot blev en omedelbar reaktion, var den befriande frånvaron av känslor som tidigare ständigt styrde mitt liv. Göm dig, tänk på hur du beter dig, tänk på hur du uttrycker dig, visa inte vem du är.

Men samtidigt var ju jag lika påverkad av det normativa samhället som alla andra. Så den första tiden var jag inte beredd att möta gamla vänner och bekanta. Försökte i början att undvika mina grannar med. Satt gärna ute, men gick in när dem kom. Kläder handlade jag i Uppsala i början. För där gick en tydlig skiljelinje. Att möta främmande människor var inget problem. Men skam känslorna fanns där. En man i kvinnokläder. Var väldigt medveten om mig själv. Men jag ville bara vara, så peruk etc var aldrig aktuellt. Trots att det skulle ha underlättat. Men jag ville inte längre låtsas. Jag ville bara vara.

Det märkliga är att jag fortsatte leva som vanligt i övrigt, handlade på Maxi Ica i Gävle t ex. Hade inga betänkligheter med att eventuellt möta någon jag kände där. Beslutsamheten att bara vara mig själv var stor, och känslan av att äntligen vara hemma gjorde allting så självklart.

Nu kom även fåfängan och viljan att sköta om min kropp. Började gå mycket och långt. Hade gärna haft ett foto. Tajta kläder, svart och rosa, skenande runt i omgivningarna. Nästan alltid sminkad, nåja, typ. Inte vackert. Men behovet av kvinnliga attribut som visade min könsidentitet var stor och följde med länge.

Gjorde utflykter runt i norra Uppland varje helg. Träffade många nyfikna okända människor som jag pratade med. Behövde sociala möten igen, och på något vis påverkade det dem jag mötte.

Sen kom vintern. Fortfarande använde jag klädskåpet i omklädningsrummet på jobbet. Nu kändes det väldigt pinsamt, men också lite kul med dessa nakna pojkar och gubbar. Undvek att visa mig själv mer än nödvändigt. Men vintern innebar andra kläder som jeans och varma tröjor mm och det gjorde att jag inte längre märktes så mycket. En lugn period som gav mig tid att fundera och reflektera över min höst. Så det var under den mörka årstiden medvetenheten om det nödvändiga sakta blev så uppenbart.

I slutet av februari var det ingen som helst tvekan. Att bara leva som kvinna, i en mans kropp, räcker inte. Jag var inte hel, inte jag. Enda vägen till ett värdigt liv var en fullständig könskorrigering. Något jag egentligen varit fullt medveten om i åratal. Beslutet var taget. Nu var det bara en fråga om hur. Två långa år i Sverige eller hormoner via internet och operation utomlands.