Sommaren 2011, nu hade min son gått ut grundskolan och dagen närmade sig. Men först ville jag ha min semester tillsammans som vanligt. Ingen resa den här gången. Istället blev det Göteborg och konserter. Inte första gången, men den här gången var det lite annorlunda. Hårdrock i mängd. Iron Maiden på fredagen, och Big Four (Metallica, Slayer, Megadeth och Anthrax) på söndagen. Det var här jag upptäckte att när han gick först, jag en meter bakom, var det inga som knuffades mm när vi gick omkring på Avenyn. Folk tittade upp när vi kom och steg åt sidan. Insåg fördelen med att gå bakom en vältränad amerikansk fotbollsspelare med mohikanfrisyr.

När semestern var över, kom min dag. Nu fick Erika börja ta över. Jag tycker uttrycket med den där garderoben är så fånigt. Det var ju inte så att jag nästa dag klev ut genom dörren som kvinna. Kläder skulle fixas, smink, skor och allt annat. Och framförallt försöka hantera skräcken. Dessutom så var jag bokstavligen en man i kvinnokläder om vi ser till det yttre. Någon tvekan fanns aldrig. Jag måste hitta mig själv. Nu levde jag.

I slutet av augusti talade jag om för min exfru hur det låg till, för att sen berätta för grabben. Nu blev det inte så. Samma dag åkte han hem till mig. Själv jobbade jag den kvällen. När han kom hem till sin mamma var han så glad, då han var övertygad om att jag hade träffat en kvinna. Så det blev hon som fick berätta sanningen samma kväll. Något annat alternativ fanns inte. Ljuga? Nej! Det här gjorde så klart allt mycket svårare för honom att ta in. Efter det pratade vi inte direkt med varandra, utan genom henne.

Resten av året gick åt till att hitta mig själv. Jag hade sen tidigare provat och förstått att peruk och lösbröst inte var något för mig. Kände mig bara utklädd, typ maskerad. Och det gjorde inte situationen lättare. Folk tittar fortfarande när jag kommer, då kan ni tänka er reaktionerna då. Men jag tog det, Visste så väl att det kommer att ta tid att ställa om. Jag såg ut som en man, gick som en man, pratade som en man, men äntligen klädd som jag ville ha det. Kjol har varit ett favoritplagg sedan första stegen ut. Ingen hade jag att fråga eller prata med heller. Sminket vill jag helst inte tänka på.

Under hösten började jag gå på café kvällarna som RFSL och RFSU hade i Gävle. Så mitt i den här processen började jag rikta mig utåt igen. Söka kontakt med andra människor. Försökte ändå hålla en låg profil.

På jobbet var det knepigare. Försökte ligga väldigt lågt där. Arbetsplatsen var definitivt den svåraste saken att hantera. Så under den här tiden var jag klädd i jeans, neutrala tröjor mm. Tjejkläder visserligen, men grabbar är inte särskilt uppmärksamma. Duscha var det länge sedan jag slutade att göra på jobbet. Nog så jobbigt med alla karlar ändå. Men jag var inte redo att ta saken där ännu.

Det finns en anledning till att andra året i utredningen kräver att du lever enligt den identitet du tänker byta till. Det är som i många andra fall. Känslan och förväntningarna är inte alltid desamma i verkligheten. I mitt fall, fanns det ingen tvekan. Men rädslan, skräcken för det nya och skammen när folk stirrade. Jag såg ju bara ut som en man i kvinnokläder. den kom jag inte undan.

Men vintern kom och jag firade jul med min mamma, första julen som mig, första julen jag kunde fira i en fin klänning. Förstod också att det nog var sista julen jag kunde ta hem henne. Hade förutom mitt eget kämpat länge för att hon skulle få komma till ett hem för dementa.

Tiden från sommaren och fram till mars 2012 är väldigt diffus för mig. När saker hände, i vilken ordning. När började jag färga håret och ändra frisyren t ex? Jag kommer inte ihåg. I många stycken är det som att försöka minnas en dröm.