Vaknar klockan fyra. Telefonen skränar och vibrerar. Regnet som slår mot fönstret säger mig vad som väntar. Bara att kliva upp. Morgonbestyren tar sin tid. Måste sätta fart nu. Tåget till Uppsala går 05.51.

Kaffe och riskaka får räcka som frukost och den äter jag samtidigt som jag far runt i ansiktet med rakapparaten. Hatar verkligen de där skäggstråna.

Dusch, smink och div annat avklaras i rask takt, nåja, ganska raskt i alla fall. Kläder!  Idag blir det definitivt kjol och högklackat!!! Måste köpa stövlar med klack. Nu får stövletterna duga. Tycker om dem så det blir bra.

Regnet fortsätter ösa ner. Usch! Bara att glömma cykeln. Får ta bussen. Helt enligt Murphys lag så stannar den på nästan alla hållplatser. Tiden börjar bli knapp. Framme vid stationen hinner jag bara upp på perrongen så kommer tåget.

Under hela resan sitter en karl och maler om sin bil och sina vinterdäck. Entonigt är bara förnamnet. En kvinna sitter bredvid och verkar faktiskt vara intresserad. Hur är det möjligt att hålla ämnet flytande i en timme?  Två minuter borde räcka för att säga det som finns att prata om.

Väl framme i Uppsala väntar min latte och fralla.
Sitter där och njuter av min frukost och kollar på fb. Då fylls lokalen av tonerna från Stay med Rihanna. Ögonen fylls sakta med tårar och en och annan tår börjar söka sig nedför kinden. Torkar diskret bort dem och känner hur lycklig jag är i mitt liv. Hur långt jag har kommit och hur bra jag har det.

Märkligt hur en dag som har alla förutsättningar för att bli en riktig skitdag kan bli sååå bra.
Jag älskar mitt liv.