Sista helgen i september åkte jag och ett par vänner från RFSU till en regional träff för landets nordliga del. Målet var Sundsvall. från början skulle det ha varit Östersund. Föreläsare hade blivit sjuka, programmet hastigt förändrats. Stackars Sandra, vår föreningsutvecklare, hade verkligen inte haft det lätt. Så förväntningarna var låga, rent av negativa.

Nu blev förutsättningarna inte bättre, när jag blev instuvad längst bak i en trång bil, och fick veta att vi skulle fortsätta norrut. Till Söråker, något jag inte ens kände till att det existerade. Nåja, bara att göra det bästa av allt. Finns säkert en pizzeria eller nåt där med. Så fel jag hade. En jättemysig herrgård med gourmetrestaurang och egen sommelier. Hoppsan!! Det visade sig senare även att Sandra fått till programmet också.

På väg till Söråker, längst där bak i bilen, satt jag tillsammans med en tjej från Östersund. Hennes kamrater skulle ansluta senare på kvällen. Lite nyfiken var jag redan då, men fortfarande ovetandes om vad som väntade, var jag fortfarande avvaktande inför helgen.

Efter maten satt vi och pratade, och vid det laget var jag taggad och glad. Började prata på och diskuttera med morgondagens första föreläsare. Nu dök resten av Östersundsgruppen upp. Slogs av deras glädje, men tänkte inte så mycket mer på det. Följande morgon flöt på som förväntat, med föreläsningar och diskussioner.

Men när det var dags för middag började saker hända. Stod vid baren och beställde vin till maten, när de dök upp, Östersundsgruppen. Har inte riktigt klart för mig hur det gick till, men jag blev mer eller mindre placerad vid deras bord.

Redan där, var det något jag kände. Dessa vid det laget helt okända människor, främlingar, bara öste ur sig frågor om mig, gav av sig själva, och jag kände mig bara bekväm och trygg och svarade öppenhjärtligt. Ingen känsla av att hålla igen fanns där. Efter maten fortsatte vi att umgås på deras rum. Och nu vill jag klarlägga att alkohol aldrig fått mig att släppa på mitt försvar, vägen till mitt innersta.

Senare på kvällen, började det pratas om bastubad. Redan där hade jag i vanliga fall reagerat och dragit mig undan. Att visa min kropp var något jag inte klarade av. Men nu kom inte de känslorna, och när Sofie frågade om jag var bekväm nog att bada bastu med dem, blev jag helt överrumplad av mina känslor. Jag ville bada bastu, och sa ja. Den muren som rasade där, var hög och stark. Anna och Sofie hade krossat första barriären den kvällen. Jag badade bastu, njöt av det och sällskapet och hade ingen tanke på att stänga någon inre dörr. Och höll inte ens igen när jag pratade. Bjuder på det mina vänner.

När det var dags att sova en stund, raserade dem nästa stora mur. Så sent som några månader tidigare, på vår förenings kick off, skulle vi dela rum för att hålla kostnaderna nere. Jag kunde inte, bröt ihop helt och grät. Blev placerad i eget rum. Så därför hade jag begärt ett eget rum för att delta. Nu blev det så, att Sofie inte hade någonstans att sova av olika skäl. Blev väldigt förvånad över mig själv, när jag erbjuder henne att sova i mitt rum, och kände att jag ville det.

På morgonen tänker jag inte så mycket på det utan börjar raka mig samtidigt som jag pratar med Sofie. Den muren trodde jag själv aldrig någonsin skulle rasa. Fanns ingen anledning, då det ändå skall tas bort permanent, och gick att gömma. Men där satt jag, och det kändes bara naturligt.

Sista dagen gick fort, vi vaknade sent, och frukosten fick nästan intas i steget. Nu åkte alla ifrån Östersund hem tidigare än oss andra. Och det var då det slog mig. Jag saknade dem, var ledsen och ville så gärna träffa dem igen.

De vänner jag fått sedan jag klev ut ur den där garderoben som alla pratar om har jag släppt nära mig, några av er ända längst in. Men det har varit en normal lära känna process. Nu helt plötsligt kommer dessa kvinnor, Anna och Sofie, och dundrar i expressfart, raserande inre murar och rädslor, ända längst in och bosätter sig i mitt hjärta. Jag älskar dem, dessa tjejer som jag ju egentligen inte vet så mycket om.

Så JA, jag har i varje fall kunnat släppa på min kontroll, vågar älska, vågar släppa någon nära utan betänkligheter och bli hel känslomässigt. Och den här händelsen visar ju att den dagen rätt kille kommer i min väg, så vet jag nu att jag kan älska ohämmat. Och Sofie som på något vis kom djupare i mitt hjärta än vad jag själv trodde var möjligt, hade hon varit kille så…… Nu kan jag glädja mig åt att fått träffa två nya vänner, som jag inte vill mista, som jag helst vill ha nära.

Behöver själv ha den här delen av mitt liv, min resa med här och nu. För den visar så tydligt hur bra jag mår numer och vad min resa redan åstadkommit. Något jag naturligtvis vet, men behöver se i skrift.