Ojdå, nästan en månad sedan jag tog mig tid till en blogg. Slöhet? Nejdå, absolut inte. Men en månad fylld med allt från rekreation till föreläsning och filmsnutt. Och efter en Pride så sinar energin dessutom. Mest mentalt då det är mycket som händer i varandra och även samtidigt i enstaka fall. Mingla på slottet i värme med skavsår de luxe var en upplevelse i sig.

Nu hade ett par lugna veckor med vila som huvudsaklig syssla varit det mest optimala. Men inte då, så blev det inte. Redan en vecka efter Pridens avslutning så åkte jag till Värmland. Och bodde i en husvagn…… ja ni läste rätt. HUSVAGN!!!?? Och dessutom frivilligt och avsiktligt. Hur det öht kunde hända kan jag inte förklara. Hur Jennie lyckades med den bedriften, ja jag vet inte. Det mest chockerande var att jag verkligen trivdes där. Men det får nog tillskrivas sällskapet det.

Ännu mer märkligt blir det. Vi var i Göteborg nyligen i fyra dagar och jag följde med upp till samma container i Värmland ännu en gång. Och mådde som en prinsessa, som sig bör då såklart. Iaf tills ryggen bestämde sig för att påminna mig om att min underbara sköna säng stod typ 40 mil längre norrut.

Jag har även hunnit med en föreläsning för ca 16 chefer i ett kommunalt bolag. Älskar de här skillnaderna i sammanhang som jag föreläser inför. Ena gången en åk 4 i en grundskola, nästa gång allmänheten under en Pride för att fortsätta med företagsledare. 

Igår dök det upp en förfrågan om någon ville göra en video med ett specifikt budskap. Från RFSL. Som efterfrågades av AllOut i Australien i deras kampanj för samkönade äktenskap.

Självklart funderade jag innan jag svarade att jodå, nog kan jag tänka mig försöka göra det allt. Åtminstone närmare femton sekunder iaf. Ja jag vet! Jag är nog lite galen ändå, men det lät roligt att försöka. Och dessutom för en viktig och bra sak. Nu är jag inte den bästa på att prata engelska. Jag har inga problem med det men korrekt blir det nog inte. Jag pratar mest på precis som vanligt.

Nu fick jag hjälp med ett manus att läsa in. Där huvudpoängen och ett infall från mig fanns med. Så jag fixade håret, pallade upp telefonen i ett bra läge och körde på. Och skickade filmen till förbundet. Det tog inte lång tid innan jag fick veta att både Karin och org AllOut var nöjda med min film. Något chockad men väldigt glad när jag läste det meddelandet. Så igår kväll fick jag fylla i ett formulär som intygar att de har rättigheter att använda filmen. En helt ny värld för mig det där.

Nu ska det bli spännande att se om de använder mig och min film och på vilket sätt. Och i Australien…… 

Om allt faller på plats så väntar några spännande uppdrag de närmaste veckorna.  Det kommer visa sig här och på mina sociala medier förhoppningsvis. I ärlighetens namn så har jag inte fått till den där rutinen att uppdatera dem så ofta som jag borde. Skyller på att jag inte fyllt två än….

Så var ännu en Gävle Pride över då. Andra året som den genomförts och jag har deltagit som arrangör och föreläsare. Något som både ger och tar massor av energi. Tror det tar någon dag till innan jag landat helt. Både som individ och företagare har det varit givande.

Men ni som känner mig vet vilken händelse som ändå kommer vara mitt främsta minne från Priden. 

Jag hade tänkt hålla en något lägre profil i år än förra året, men ja nu är det bara att inse att det är något som inte fungerar för min del. Och det faktum att älskar att framträda inför publik gissar jag har en del i förklaringen. Jag är inte direkt svårövertalad.

Började redan första dagen med mingel på Gävle slott och fortsatte med ett direktsänt webbTV panelsamtal på kvällen. Kändes bra efteråt, och jag är nog själv min största kritiker. Själva paraden på lördagen dansade jag längst fram, bakom gick ett underbart gäng och trummade. En härlig känsla när hörselproppar behövs. Och att regnet upphörde timmen innan paraden precis som att det var meningen. Sånt påverkar en starkt i det läget.

Sista dagen hade jag en föreläsning om begreppet transperson. Om de som deltog blev klokare eller inte efteråt lämnar jag osagt. Det är smått förvirrande även för mig då många begrepp går i varandra. 

Nu väntar ett par dagar i Värmland, rekreation för ett slitet huvud. Ladda om är ett begrepp som passar nu. Och nästa vecka så blir det en föreläsning för ett antal chefer på ett kommunalt bolag. Ett spännande uppdrag jag ser fram emot. 

Att kunna föreläsa för så skilda åhörare som elever i åk 4, lärare, Pride publik och chefer på ett bolag. Jag älskar det här. Jag brinner för det här, och jag tycker att jag är bra på det också. Jag vet! Det är inte så vi gör vi nordbor, vi framhäver inte oss själva. Men jag gör det i alla fall. Jag kan det här, ämnet och framföra det. Och jag har ingen anledning att vara blygsam. Jag är alldeles för lycklig som människa för det.

Panelsamtal Gävle Pride 2017

Ja här sitter jag och mår bra. Vid skrivbordet på jobbet, mitt jobb. Regnet bara öser ned utanför och det får det gärna göra. Jag har nämligen måndag idag, eller var det fredag? För i fredags var det lördag och igår söndag så idag borde vara fredag. Att ha måndag innan måndag skulle bara bli konstigt.

Juli är en månad som har sina fördelar iaf. Det är ändå en månad när Sverige går på semester och företag, skolor och myndigheter mest får verksamheten att flyta. En månad som såna som jag mest får ägna åt planering och förberedelser. Visst, jag kan också ta semester tänker ni säkert. Men när skillnaden mellan semester och arbete känns hårfin så flyter det ihop.

Jag är ledig när solen skiner eller när det är något annat som lockar. Idag började jag med frukost och kaffe i solen, och nu när det är 100 % luftfuktighet därute så jobbar jag.  Och står sig väderprognosen så tänker jag njuta av solen på tisdag och torsdag. De kanske får vara lördag och söndag ist, det ger sig snart. Det där med veckodagar är mest en formalia i mitt liv numera.

I mitten på augusti så är det exakt fem år sedan jag äntligen klev ut i livet som mig själv, Erika. Sååå mycket har hänt de här åren, stora förändringar kroppsligt, mentalt och socialt. Min kurator har ända sedan vår första kontakt hösten 2013 tjatat på mig att stanna upp, hämta andan, landa och ta in allt som sker. Att det går för fort, jag hinner inte med, vill ta igen allt nu på en gång.

Men det är det där med att lyssna på goda råd då. Att verkligen ta in och inse hur rätt hon hade. För henne så var det uppenbart och ingenting vare sig förvånande eller ovanligt. Nu är vi där till slut. Verkligheten har hunnit ikapp, och jag har ägnat en vecka till att summera mitt liv. Sortera ut det viktiga och sålla bort det som stressar på i livet. En plus och minuslista.

Och då framträder något jag inte reflekterat över. Hur fantastiskt bra mitt liv har blivit. Jag lever äntligen som mig själv. Jag arbetar med något jag älskar, att åka till jobbet på måndag morgon är en lycka. Trött som en långsam sengångare många gånger, men alltid med ett leende. Jag har underbara vänner, ett socialt nätverk som betecknas som väldigt ovanligt av psykologen i utredningsteamet jag hade.

Så nu har jag stannat upp, lägger fokus på valda delar i mitt liv. Och tar bort det som stressar, tar energi. Njuter av förmånen att kunna välja ensamhet, det långsamma lugnet. För det är just det, jag är aldrig ensam. Jag har inte bråttom! Jag måste inte skynda på, jag har redan det som betyder något. 

Så var det dags igen. Osäkerheten och rädslan är här igen. Ända sedan jag blev attackerad november 2014 så har jag förträngt den där rädslan. Lyckats riktigt bra med det. Jag har levt mitt liv som jag vill leva det. Inte låtit inskränkthet och hat hindra mig från att leva och njuta. Umgåtts med vänner, festat, deltagit i aktiviteter.

Men nu är det inte så. Jag sitter i en position där jag får vetskap om hur det ser ut idag i vårt land. Hur hat och intolerans ökar. I Almedalen ställer RFSL in två tredjedelar av sina aktiviteter. En ordförande har avgått efter att hoten blivit fysiska, bostaden besökt, familjen påverkad. Vi uppmanas att alltid tänka i ett säkerhetsperspektiv när vi arrangerar något i RFSL regi.

I onsdags var det en festlig sammankomst efter jobbet med de andra företagarna där jag har mitt företag. Jag tvekade länge, länge innan jag bestämde mig för att vara med. Ont i magen och hjärtat som protesterade med sitt flimmer i dagar innan. Jag hatar att det påverkar mig, inskränker mig, tar bort en del av glädjen i att umgås, ha roligt.

Jag var med, en bra kväll men inte som det brukar vara. Jag klädde mig nedtonat och osminkat. Inte ens håret lockades lite extra. Byxor, inte klänning som hade varit mitt naturliga val och en topp som inte var tajt. Jag var med men gav efter för rädslan ändå. Så sjukt orättvist!

Nu väntar inom kort den festen som betyder mest för mig. Som vi har varje år, tjejfesten. Som jag varit med på sedan den drogs igång. Den har varit med mig under hela min transition. Nu i år blir det första gången som hel människa, hel kvinna. Ja jag ser det så, min kropp är äntligen jag och läkt efter operationerna.

Det är nu jag skulle få njuta av att festa med mina väninnor fullt ut som den jag är. Men så var det den där rädslan igen då. Jag vacklar fram och tillbaka, ska jag leva ut eller hålla igen? Kan jag släppa tankarna och bara vara? Vågar jag, kan jag?

Utan tankarna så är klänning, smink och stylat hår självklart. Jag är inte lågmäld och nedtonad som människa egentligen. Men att flyta med utan att märkas är ett sätt att känna mig något tryggare. Men lyckligare, absolut inte.

Och allt för att för mig okända människor har åsikter om hur jag lever mitt liv, vem jag är och vill göra mitt liv omöjligt. 

Alldeles nyss smattrade regndropparna mot fönsterblecket samtidigt som det bildades randiga mönster på fönstret, skiftande och ständigt i förändring. Små rännilar som obevekligt letade sig nedåt fast beslutna att nå sitt mål så långt ner det bara går. Träden ruskade och vred sig i vinden som formligen skenade fram och greppade allt i sin väg.

Från ingenstans trängde solen sig fram, dominerade himlen, lyste upp det mörka trista gråa. Och allt det blöta viker undan, gömmer sig, försvinner och dunstar bort. Får det ensamma lilla ljuset som brinner, ståendes där vid mitt vackra lilla fönster att förblekna, kämpa för att synas.

Utanför så fortsätter skådespelet med träden som sakta ruskar av sig regndropparna där de står uppradade på andra sidan av vägen. Bakom skymtar den gamla kyrkogården, stilla, eftertänksam, grön och ändå på något sätt färglös och bortglömd.

På vägen rusar en ständig ström av stressade bilister fram i en kaskad av olikheter, färger och former. Och på parkeringen utanför står min lilla Ellen med slokande ögonfransar och väntar på mig. Omkring henne gör alla jättar till bilar henne sällskap.

Själv sitter jag inne i den gamla kvarnen, vid mitt skrivbord och blickar ut genom mitt fönster. Det känns som att skåda en livsresa med variationer och växlingar mellan ytterligheter, färger och ljus.

Tankar, bilder och minnen fladdrar förbi i mitt huvud. Far omkring oförutsägbart precis som trädens grenar och löv i vindarna som greppar hårt för att sedan släppa taget.

Lyssnar på Ruby Rose som låter musiken strömma ut och det lilla ljuset i fönstret fladdrar energiskt. Jag har redan gjort en livsresa från den stapplande, krypande början fram till slutet. Nu är jag återigen i en stapplande, krypande och utforskande början. Och den här gången brinner lågan i mig precis som hos det  lilla ljuset oavsett vad som händer runtomkring. Jag är rätt nu, men inte färdig.

Fick ett nytt meddelande idag, med frågan ¨har du könet kvar¨. Endast fyra ord innan frågan ställdes. En fråga jag är van att få i lite olika varianter och upplägg. Och varje gång blir jag helt enkelt förbannad. Vad menar han? För det är nästan alltid en han. Frågar han alla om könet det första han gör? Förväntar han sig ett glatt svar på den frågan? Inte från mig i alla fall. 

Även om jag är ovanligt frispråkig så känner jag mig inte bekväm med en så närgången fråga direkt av en för mig helt okänd person. Tycker det är oförskämt. Jag förstår nyfikenheten, det är en mänsklig sida vi alla besitter. Men ingen av oss ställer en fråga om underlivet/könet det första vi gör när vi möter en okänd människa. Eller är det OK bara för att jag är transsexuell?

Och bilder, vill se!!! Ja, vill man inte ha någon kontakt med mig så är det helt rätt fråga. Det är inte OK! 

Jag kan mycket väl ta just den delen i mina föreläsningar, om det känns rätt i det forumet. Men det kommer då i ett sammanhang som är förknippat med kunskapsspridning. Det finns en anledning. Då kan jag vara väldigt detaljerad.

Jag är väldigt nöjd med min kropp idag, blir lycklig av att se min spegelbild varje morgon fortfarande. Det har gått 18 månader sedan operationen. Jag har inget emot att visa mig naken numera. Men absolut inte sådär utan vidare för vem som helst. 

Inte ens en nära väninna som redan innan operationen klargjorde att hon ville se, ställde frågan rakt ut efter operationen. Hon väntade tills jag bjöd in till det. Men där fanns min känsla av trygghet, min lycka, vetskapen om hennes glädje med mig. 

Ja, jag är annorlunda. Men mina känslor är inte annorlunda, de är precis som dina. 

Sedan mitten av förra veckan så har jag varit en osocial bitch. Dåligt humör i en grå, trist värld. Utan någon egentlig anledning, det har bara varit så. Det borde varit tvärtom men inte då. Och så många dagar dessutom.

Idag på lunchen fick jag äntligen en förklaring. Tidpunkten kändes fel men de där älskade små monstruösa hormonerna lever som vanligt sitt eget liv. Och cykler följs oavsett vad jag tänker och tror. Eller ja, styr mitt då. Så många dagar i sträck var ändå något nytt i det här. Undrar om jag någonsin kommer vänja mig vid det här. 

En ganska skrämmande insikt hur de styr och påverkar min kropp, min hjärna på så många sätt. Att uppleva skillnaderna mellan testosteron och östrogen i min kropp. Vi är alla olika och påverkas naturligtvis på olika sätt. Men det här händer med min kropp, min hjärna, mina känslor.

Egentligen så finns det ingen anledning till just den här effekten på mig. Helt onödigt tycker jag då. Jag menar jag har inte ens en livmoder, och befinner mig i en ålder då klimakteriet är rimligare. Ja, nu slapp jag i och för sig inte det heller. Svallningar är min vardag, och  kom redan i början av min hormonbehandling.

Ofta så känner jag mig verkligen som det lilla barnet på snart 18 månader. Det är bokstavligen ett helt nytt liv jag lever. Och precis som det lilla barnet så lär jag mig att leva än en gång. Hur jag själv fungerar, och hur världen fungerar i mitt nya liv.

Jag älskar mitt liv idag, njuter av min spegelbild, mina vänner, ja allt runtomkring mig. Och det är nu jag äntligen förstått att min resa bara fortsätter. Så mycket att förstå och lära sig om mig själv, mitt liv, min värld.

Tidig morgon, trött och fortfarande inte riktigt vaken. Påslagen TV, ljudet på en behaglig nivå, röster som fyller rummet, ett och annat skratt som avbryts av den för egen del mest irriterande reklamen. Jag vet, den är nödvändig för TV-bolagets verksamhet, dess ekonomi. Men ändå…….

Elfel hör jag en bekant röst basunera ut, tågen står stilla och morgontrafiken fungerar inte. Jaha, ja det var ingen sensationell nyhet direkt var min första tanke. Sen kom det som fick min hjärna att börja arbeta på egen hand.

Tågen står på fel ställe, och personalen står också på fel ställe så därför kommer vissa tåg att ställas in idag.

???? om både tågen och personalen står på fel ställe, är de inte på samma ställe då? Men om personalen är på fel ställe där tågen finns, är inte de på rätt ställe då? Går personalen också på el? Vad hände med personalen som ställde tåget på fel ställe, var de på rätt ställe och gick hem? Om tåget är på fel ställe, hur hamnade det där? Jag menar att om tåget brukar åka där så borde det väl vara på rätt ställe nån gång under morgonen. Är det då personalen är på fel ställe dvs inte där utan där de ska vara på morgonen, rätt ställe som då blev fel ställe. Och personalen som gick hem, de som var på rätt ställe och ställde tåget på fel ställe. Kan inte de ta det tåget som står på fel ställe nu när de är på rätt ställe, fast då skulle de vara på fel ställe och tåget på rätt ställe…..

Vid det här laget snurrade min hjärna fort, men stannade snabbt upp när rösten den här gången förkunnade att den vita fisken var röd….. eller åtminstone gul…???? När den röda fisken skulle vara grön gav jag upp och bytte kanal. 

En ganska vanlig morgon i den här kvinnans ibland förvirrade liv. Som tur är så samarbetar jag och min hjärna oftast, bara vi får tid till att vakna ordentligt.

Måndag och vardagen kräver min närvaro igen. Livet som ska rulla på som vanligt igen. Men det är inte som vanligt. Hela helgen har genomsyrats av det hemska som hände i fredags, i Stockholm. Där liv släcktes, terrorn visade sitt fula tryne. Och det var egentligen meningen att jag skulle befinna mig där, på just den platsen, exakt just då.

Men ett för mig väldigt oväntat och så otroligt ovanligt beslut, så ovanligt att det aldrig förekommit tidigare i mitt liv, ändrade scenariot helt. Jag kom inte längre än till Uppsala den dagen, där jag vände hemåt igen. Något mina vänner började övertala mig att göra redan när tåget mot Stockholm började sin färd söderut kl 15:09.

Jag hade föreläst för VO programmet på Bessemerskolan den förmiddagen. En underbar föreläsning med en härligt frågvis samling elever och lärare. Den slutade 11:30 och från början så var planeringen att ta tåget till Stockholm vid ett tiden samma dag med ankomst Stockholm 14:38.  Konferensen jag skulle deltagit i började kl 17 samma dag. Tid att checka in på hotellet och ta sig till lokalen där konferensen hölls stämde perfekt i det tidsscenariot. Och var egentligen det självklara valet för fredagens upplägg. 

Men av någon anledning som jag inte kan förklara så bestämde jag mig redan veckan innan för att inte göra det självklara, det jag alltid gjort, se till att hålla tiderna när det är möjligt. Istället så bestämde jag mig för att utan någon som helst anledning komma försent till konferensen. Avsiktligt och planerat försent trots att det inte behövdes. Så olikt mig som det kan bli. Visst jag är ofta en tidsoptimist som inte kommer i tid, men aldrig planerat försent.

Jag tog dessutom ombokningsbara biljetter när jag beställde. Varför? Jag gör inte det annars, då jag aldrig uteblir när något är bestämt om jag inte blir sjuk. Och då kan man avboka med läkarintyg ändå. Men nu gjorde det. Och jag vet inte varför.

Numera är mitt lokalsinne inte något att förlita sig på. Något mina väninnor kan intyga. Men Sergels torg, Åhlens och affärerna runtomkring där, dit hittar jag hur enkelt som helst. Dit går jag oavsett vart jag ska någonstans i denna stad. Jag behöver nog inte förklara varför eller hur? Och jag visste adressen till mitt hotell och att det låg på lagomt gångavstånd. Drottninggatan 77!!! Ja just det, gatan där allt hände.

När jag sedan får se inslag på nyheterna hur lastbilens färdats under sin vansinnesfärd, en nedmejad gatuskylt med adressen Drottninggatan 70 bredvid en blodig cementklump, skakar jag i hela min kropp. Kallsvetten och tårarna kommer. Jag inser till min fasa att den stals i kvarteret vid mitt hotell, tog en omväg förbi hotellet för att ta sig in på Drottninggatan igen och vidare på sin vansinnesfärd.

Hade jag gjort som jag alltid har gjort tidigare så hade jag vid det laget varit vid Åhlens eller promenerat uppför Drottninggatan mot den där lastbilen. Och jag hör dåligt och är sedan tidigare väldigt ouppmärksam på min omgivning. Något jag la mig till med i början av min transition för att slippa vara medveten om alla som pekade och skrattade när jag kom. Något jag fortfarande försöker förändra, men det sitter så djupt.

Men ett väldigt ovanligt, oväntat beslut helt olikt mig förändrade allt. Jag var inte där just då, jag satt på tåget i tryggheten. Ett enda beslut som fick en sån ohyggligt stor betydelse i mitt liv. Oförklarligt och jag kan inte sluta tänka på det. Ett enda ynka ovanligt beslut från helvetet.

Jag köpte genom en väninnas försorg en väldigt söt liten skyddsängel att hänga i halsbandet. Hon hänger runt min hals nu och jag fingrar då och då på henne och tänker på dessa om och varför. Tacksam över min lycka och sorgsen, arg över andras olycka. Livet är skört och vi vet aldrig vad som väntar runt hörnet. 

Jag har valt att göra det jag älskar, föreläsa i eget företag. Ovisst och osäkert i början, men nu känns det som petitesser. Jag har tack vare ett enda oförklarligt beslut livet här och nu. Kan fortsätta njuta och göra det jag vill, det jag brinner för och älskar.

Jag skriver den här bloggen för att ge er mina tankar, om helgen som var. För jag vill inte prata om den. Så snälla fråga mig inte. Och jo jag vet, prata behövs, men jag pratar om det med ett fåtal nära. Det räcker och är jobbigt nog. På några år har jag haft ¨änglavakt¨ett par gånger nu. Det skakar om en.

Väldigt intressant att ta del av artikeln i Läkartidningen från Astrid Lindgrens sjukhus, Karolinska. Att antalet remisser ökar till utredningsteamen det har vi vetat i flera år nu. Men att få konkreta siffror var välkommet. Och även chockerande för egen del iaf. Ökningen är så massiv, runt hundra procent årligen på just Astrid Lindgrens mottagning. Från ett par stycken fram till 2011 så var det 197 st 2016.

Och det handlar om barn, ungdom upp till 16 år. Men ökningen sker likartat även bland vuxna. En sådan ökning var ingen förberedd på och det innebär naturligtvis att köerna blir långa, väldigt långa både till utredningsteamen och behandlande delar inom sjukvården. Såg häromdagen att väntetiden för att få hormoner för fortsatt utredning och real life perioden nu var 18 månader i Göteborg. Vilket i princip innebär en paus i utredningstiden. 

Jag minns så väl dagen när jag fick mina första hormoner, och den lycka jag kände. Så jag förstår hur otroligt jobbigt det här är psykiskt. Och hur tankarna kommer gå om självmedicinering, något jag avråder bestämt. Av egen erfarenhet med mina egna hormoner och hur svårt det var att hitta rätt nivå. Trots en relativt låg dos så låg jag skyhögt i nivåer på könshormonerna jag ville ha, mina kvinnliga. Och testosteronet var så kraftigt tillbakatryckt att det i stort sett var på nollnivå. Vilket innebär stora risker för blodproppar bl a.

Det fanns så mycket mer i den artikeln som skapade många funderingar hos mig. Jag söker kunskap i ämnet, sätter det i relation till mig själv. Något jag måste i mitt företagande där jag föreläser och utbildar i transsexualism. Att det är neurologiskt betingat råder det ingen tvekan om, men varför och på vilket sätt finns det inget entydigt svar på idag. Och teorierna, både de psykodynamiska och de socialkonstruktivistiska ger inga entydiga svar heller.

Något som försvårar det hela är att gruppen transsexuella är en relativt homogen men liten grupp människor. Och det är i stort sett enbart de som deltagit i utredning och de som är aktiva i någon förening som forskarna når. Underlaget blir snävt och alldeles för litet. Och oftast så klumpas transvestiter och transsexuella ihop under paraplybegreppet transperson.

Inte ens Folkhälsomyndigheten kunde i sin sammanställning av de idag relevanta teorierna avgöra om det var till fördel eller rent av negativt att göra så. Det finns en risk att viktig specifik kunskap om transsexuella missas på det viset. Och de konstaterar dessutom att det behövs mycket mer forskning ur ett multidimensionellt perspektiv, biologiskt, psykologiskt och socialt.