Nu sitter jag här. Väntar på att besöka mannen som för tillfället är det närmaste gud en människa kan bli.

Hur mitt liv är, och kommer att bli, styrs av denne man. Vad jag får göra nu, bestämmer han.
När tiden är inne och ansökan skall skickas in, är det hans ord som betyder något.

Är det konstigt att jag är nervös varje gång.
Tack och lov för att det är människor som vet vad de gör. Som försöker lugna mig. Men ändå. Rädslan inför ansökan i maj är ständigt med mig.

Onödigt? Javisst!  Men logiken kan inte ta bort rädslan i det fallet. Vet att det är en formalitet bara. Den biter sig envist fast och vägrar släppa taget.

Så nu samlar jag kraft inför ännu ett besök hos mannen som betyder så mycket för mitt liv.

Förstår hur det känns för alla de människor som inte längre får bestämma över sina liv av olika anledningar. Jag är ju en av dem.