Om någon frågat mig för ett par veckor sedan, om jag skulle blogga, hade svaret blivit ett absolut nej. Att skriva om mitt livs största och mest omvälvande resa, innebär en väldigt nära och utlämnande skildring. Och känslan är densamma som för två år sedan. Rädslan, osäkerheten inför de första stegen ut i en annan värld. Men med fina och kloka vänner som vill en väl, kommer insikt och styrka.

Jag behöver skriva ner mina tankar, känslor, upplevelser, rädslor mm för främst min egen skull. Redan känns de första stegen som en avlägsen förhistorisk tid. Så mycket händer, inom mig och runt omkring mig, att detaljerna bleknar. Behovet av att skriva av mig för att senare i livet kunna gå tillbaka känns stort och nödvändigt.

Tack Tess för insikten och hjälpen med min sida. Utan dig tror jag uppriktigt sagt att den här sidan aldrig uppstått.

Det kommer bli en salig blandning av det som sker just nu, och resan hit. Behöver få med hela resan, få helheten.