Så sitter jag här äntligen. Drömmen som funnits i mitt huvud så många år. Nybliven entreprenör med inriktning på föreläsningar och konsultationer med mig själv som grund. Och det kan inte börja bättre än såhär. En egen plats i Gavantes Företagshotell. Tidigare fanns jobba hemma i tankarna, men det blev mer och mer en orealistisk tanke. Nu blir det en annan koncentration på arbetet när jag har en arbetsplats att jobba på. Och den sociala biten dessutom. Den känns ändå som en mycket stor och viktig del i det här. 

Känns overkligt på nåt sätt också. Så mycket som bara ramlat på plats. Som det här med en arbetsplats att jobba ifrån. Nämnde det för Tessan och ja, vem sitter som delägare i företaget jag nu hyr en plats hos…….

Och sociala medier, vem tycker om att ordna sånt….. Jennie, den underbara tjejen som stormade in i mitt liv inför Gävle Pride. Den här bloggen, ja den hade inte funnits utan Tessan och Mikael som finns där i bakgrunden. Jag har enbart behövt fixa skrivandet själv. Det jag gillar dessutom, så nån spökskrivare blir det aldrig här, vare sig för bloggen eller boken.

Det finns en hel del som hänt i precis rätt läge utöver det nyss nämnda, allt går inte att förmedla. Men nog känns det mäktigt, som att det är meningen att nu ska det ske. Och vilket härligt varmt välkomnande jag fick här idag. Blir alldeles  varm och sjukt taggad. Det här ska bli sååå roligt.

Och helt plötsligt så är bloggandet en del i mitt arbete. Bara en sån sak. Höll på att skriva förena nytta med nöje, men det beskriver hela min verksamhet kom jag på. Jag ska syssla med något jag älskar att göra och samtidigt förmedla något viktigt. Som kan ge andra ett enklare liv förhoppningsvis.

Fram till månadsskiftet så blir det mest att boa in sig, ordna en massa detaljer och administrativa saker. Att det är så mycket som ska till för att köra eget med föreläsningar blev en överraskning. Att det var en hel del det visste jag, men alla små detaljer. Kursen jag fick i september var verkligen en gåva. Och insikten att det finns så mycket kunskap omkring mig, som jag kan fråga när det behövs. För det kommer det att göra. En lycklig novis i en ny värld, taggad som aldrig förr, och mår som en drottning just nu.

Det här blir första gången jag skriver en blogg enligt önskemål. Min mentor kloka Tessan gjorde ett inlägg på Facebook om Åhlens mixning av barnkläder, och ställde en direkt fråga till mig. Ämnet är viktigt så självklart ägnar jag gärna en blogg till det här.

Känner redan att det här kommer sväva ut så jag tar frågan  först. Skulle det göra skillnad om jackan hängt blandat bland alla kläder i affären? Skulle det ha blivit annorlunda? Svaret är NEJ!!!! Möjligtvis att jag aldrig skulle sett jackan överhuvud taget. Men känslomässigt och annorlunda hanterat av min mamma. ABSOLUT INTE!!!!

Det har ingenting att göra med hur kläder exponeras. Könskodningen finns där oavsett var kläderna finns. Häng dem nere i källaren, det gör ingen skillnad.

Det går att likna vid en kortlek. När du köper den så ligger den fint sorterat i färg och valör. Rött, hjärter och ruter, svart, spader och klöver. När du blandar den, vad har förändrats? Ingenting mer än att allt ligger i en blandad röra. Rött är fortfarande rött, svart är fortfarande svart. Kungen, avbildad som man är fortfarande mer värd än damen, som inte får kallas drottning utan bara dam. Säger en hel del om vårt samhälle, normer och kultur.

Och sedan har vi texter och tryck på de olika kläderna. De som görs till killar har oftast häftiga tryck med anspelning på action, macho och sport. Hur ser det ut till flickorna? Hello Kitty mer vill jag påstå. Vore bra mycket bättre att börja i den ändan än att börja blanda kläderna. När får jag se en riktigt pojkaktig tröja med Hello Kitty och lite glitter? Tycker du det låter fånigt? Ja, det är det som är problemet snarare än hur kläderna exponeras.

Och om vi nu ska vara konsekventa i tänkandet och handlandet. Hur klär sig föräldrarna som efterfrågar det här. Det borde vara utan könskodning i konsekvensens namn. Nu blir det avancerat när vi ser till de fysiska skillnaderna i manligt, kvinnligt. BH!! Ska kvinnan kasta sin eller ska männen också använda BH? Nu börjar det bli larvigt tycker ni säkert. Men hela frågan bortser från något mycket fundamentalt.

Det är skillnad på kvinnor och män hormonellt, fysiskt och neurologiskt. Och det händer som i mitt fall att det neurologiska, dvs hjärnan, blir mer eller mindre motsatt till fysik och hormoner. 

Problemet finns i de normer och värderingar vi överför till våra barn. Inte hur kläder exponeras. Utan i hur reaktionerna blir när en pojke vill ha en glittrig söt klänning. Tänk efter. Idag kan en man leva gott på att klä sig som kvinna, göra karriär på det och ni betalar dyrt för att se dem uppträda. Varför?? Ni skrattar hjärtligt åt Morran och Tobias, eller Robert Gustafssons brandchef. Hur påverkar det era barn? 

Det är här som tänkandet och agerandet måste börja. Inte i exponering av kläder. Det skapar bara motsättningar och irritation med den röra som blir effekten för de flesta. 

Det går ihop på flera sätt. Könsmaktsordning, tvåkönsnormen och alla värderingar som vi överför och fortsätter använda oss av. 

Skillnader är inte nödvändigtvis av ondo. Det är hur vi värderar och hanterar olikheter som är det viktiga. Och variationerna är många. Ett flickfoster som påverkas av höga nivåer av testosteron tenderar att bli en pojkflicka, tycka om det som vi kallar typiska pojklekar. Ja, kvinnor har testosteron ja. Bara ett exempel. Vårda våra olikheter och låt alla vara den de är. Välja fritt bland kvinnligt och manligt utan fördömande tankar och normer.

Det svävar ut som jag misstänkte. Men det är en komplex fråga och blandning av kläder är ingen lösning. Snarare ett fördömande av typiskt pojkaktigt och flickaktigt. Knappast rätt väg att gå när acceptans för alla identiteter är målet.

Fjärde och sista veckan på min kurs i Starta eget. Känns hur bra som helst, så jag kör en liten blogg i väntan dagens föreläsning om försäkringar tror jag det var. Taggad var jag innan men det har bara stärkts för varje dag. Och alla inblandade verkar tro stenhårt på mig.

Igår blev det dock full fart på allt. Konsulten som ska bedöma min affärsplan har bara den här veckan på sig. Sen ska nya upphandlingar från AF göras. Så det brann i knutarna typ. Min handläggare tog kontakt och ville ha alla handlingar typ NU. 

Så nu är allt lagt i ett kuvert och inlämnat till AF för behandling. Bara att vänta och se utfallet. Men det skulle förvåna om det inte gick vägen. Framtiden väntar nu.

Sammantaget så händer det väldigt mycket i mitt liv nu. Och vecka 47 verkar bli en fantastisk vecka. Många roliga händelser den veckan. Min ettårsdag framförallt. Och en del annat.

Ooooopps!! Dags att koncentrera sig på skolan. Suger i mig all kunskap jag kan få. Har redan fått otroligt mycket som kommer hjälpa mig i mitt företagande.

Så har ännu en vecka gått sittandes i skolbänken. Och drömmen kommer bara närmare verkligheten för var dag. Starta eget med föreläsningar och konsultationer. Jag kan och jag är bra på det. Så osvenskt att ens tänka tanken, eller hur. Men jag har kommit så långt i livet nu. Jag vågar tänka så och även säga det. Och det finns inget annat i min tanke än att det här kommer jag lyckas med.

Förra helgen är historia nu. Ännu en episod att bära med mig i livet, en del i att vara jag. Som ständigt återkommer, en känslans evighetsmaskin. Styrkan i mig växer ändå fortfarande och ganska nyligen såg jag mig själv bildligt. Fiktion och verklighet gav mig insikter om mig själv. Tänk att sagans värld kan frambringa sånt.

Saphira, draken i Eragon fick mig att förstå mig själv på ett helt annat sätt. Draken som väntar på sin ryttare, den enda som kan tygla henne. Jag vet såväl att jag många gånger sprutar eld verbalt, otyglad och ständigt starkare. Ibland skrämmande. Och jag har sökt mig själv i de flesta sammanhang, som jag inte går närmare in på här. Några av er som står mig närma förstår ändå.

Nu fattar jag äntligen. En styrka om den används rätt. Något som blir en tillgång i livet framöver. På alla sätt. Självinsikt är alltid bra oavsett. Och med tanke på att jag hittat min ryttare så blir det ännu bättre. Ger mig en bit till som fattats. Oväntat var det ändå. På flera sätt dessutom, men det är väl som det ska.

Att hänga på och våga är något som kanske inte alltid är lätt i livet. Något som inte alla klarar av. Men just det är något som växer hos mig. Att inte fundera så mycket när det händer. Ta det som det kommer och se vad det ger. Våga leva helt enkelt. 

Jen var en stormvind helt klart. Ni kommer träffa henne så småningom. Häng med i svängarna bara. Vi gör det knappt. 

Nu ska jag ladda för en kväll med skitbra musik tillsammans med Tessan. Två bra saker i livet samtidigt det. Läxan får vänta tills imorgon. Jag har unnat mig en sovmorgon deluxe och njuter av att bara vara.

Livet går inte i repris. Du är i direktsändning varje minut

Det är fortfarande med tvekan jag skriver den här bloggen. Hur mycket ska jag lämna ut av mig själv. Hur mycket ska jag blotta mig. Tanken är ändå med allt jag gör nu i livet att sprida kunskap om hur det är att födas i fel kropp. Våndan , sorgen, hatet till sin egen kropp och alla demoniska känslor som det föder. Skriva är ändå på sitt sätt att bearbeta. Och innan jag trycker på Publish så är det bara jag som kan läsa. Ja, kan ni läsa det här så tryckte jag på den, och antagligen stängde ner mig inför omgivningen ett tag.

Jag vet att jag tidigt i mitt bloggande förutsåg att de här känslorna, sorgen var något jag alltid skulle få bära med mig i livet. Ständigt närvarande som ett öppet sår som aldrig läker. Mitt liv är fantastiskt nu, det är det. Lyckan av att vakna varje dag och kunna se sig i spegeln och le. Drömmar är på väg att bli verklighet. Och fram tills igår hade jag det där såret under kontroll. Fokus på nuet och framtiden. Inte det som varit, passerat. Vissa dagar har det ändå funnits där korta stunder bakom en fasad jag är skicklig på att hålla. Jag är fortfarande dålig på att visa min sköra sida, mina stunder av ångest. Men de finns där, dyker upp när något sliter mig tillbaka tillfälligt.

Men sedan operationen i november 2015 så har det bara varit korta små ögonblick, snabbt övergående. Men igår var det som förgjort. Något fick mig att tappa fotfästet helt. Tecknen som ändå fanns där dagarna innan uppmärksammade jag inte. Fullt upptagen med att gå i skolan för första gången sedan 1978. Förutom en lunchdate i veckan så har jag inte klart för mig när jag åt ordentligt senast. 

Med tanke på att det stämmer så bra att jag är stark, harmonisk och lycklig i livet så får det mig att fundera över alla i min situation som inte har den kraften. Hur klarar de dessa känslor, sin sorg. Och kanske bara därför måste jag dela med mig även av det här.

Redan på morgonen igår så fanns det något där. Knuten i magen, känslorna som for runt i huvudet som en skogsbrand, som spred sig okontrollerat. En artikel om självmord var som om en stormvind slet tag i lågorna i den där skogsbranden. Ändå klarade jag på något sätt att hålla min fasad hjälpligt. Under kvällen levde jag på en chatt med en väninna, men väl hemma brast det slutligen.

Då föll jag ihop i ena soffhörnet med tårarna rinnande, känslor som stormade, slet och drog i mig. Jag vet inte när och hur jag hamnade i min säng, och jag vet inte om det var morgonens tårar som fuktat kudden till en blöt svamp. Ett hjärta i messen i min telefon fick mig i alla fall att vakna till liv och kliva upp. Och krypa upp i det där soffhörnet igen. Kaffe, musik och bara vara med tårar som fortfarande rann. Somnade till en stund igen, när telefonen plingade återigen.

En ny chatt dök upp som andades respekt och kärlek. Av någon anledning så drog det mig tillbaka till nuet. Och jag fortsatte samtidigt chatten från kvällen innan. Någon timme senare så var harmonin och lugnet tillbaka. Tårarna torkade och branden under kontroll. Fortfarande rykande och svart, som ännu ett minne.

Nu är jag bara så otroligt trött. Som om jag sprungit ett mentalt maraton två varv. Tårar har en läkande effekt ändå, men mitt sår kommer nog aldrig läka helt. Jag vet det, och det här är något jag får leva med framöver. Något jag förutsåg tidigt i min resa. En del i att vara jag. Något att ta med mig i mitt kunskapsspridande. Sorger bleknar och läker ut med tiden sägs det, men jag tvivlar på att den här sorgen nånsin kommer göra det. Det var lika tungt och tärande som tidigare om åren, inte lika ihållande i och för sig. 

Om jag nu trycker på Publish så hoppas jag att det kan ge något för er andra i min situation. Att ni inte är ensamma om det här. Jag som ibland kallas stålkvinnan faller även jag.

Tre månader igen då. Vilka tre månader undrar ni. Konvalescensmånaderna efter operationerna är vad jag syftar på. Imorgon så har de senaste tre passerats. Och allt har läkt ihop bra igen. Vilket innebär att nu är jag färdigbehandlad och klar vad sjukvården beträffar. Fd transsexuell är min medicinska klassificering.

Nu känner jag mig allt annat än som föredetting. No way!!! Pånyttfödd känns mycket mer korrekt. Vilket många instanser som banker, Telia etc tagit bokstavligt. Jag fanns inte men fanns ändå på något sätt. Vilket hindrade att jag fanns igen. Låter det snurrigt? Det är fortfarande en kamp i kampen om livet. Nu förs den striden mer med ett leende än frustration. För det liknar mer en fars än verklighet ibland, och har bjudit på en hel del skratt mellan svordomarna.

I veckan var jag i alla fall och gjorde en del nya inköp. BH i rätt storlek var något som inte längre fanns i min garderob. De har ökat i storlek. Designed by Hannes. Ja jag är designed by Hannes hela jag kan man säga. Nu är min Hannes en mycket seriös man, så mina hintar om det ultimata perfekta kunde jag glömma. Docka får jag vara på annat sätt.

Men jag är väldigt lycklig som det är. Så nöjd med allt. Och imorgon kan jag äntligen klä mig som jag vill. Ja utan restriktioner från min hunk till kirurg i alla fall. På sätt och vis kan man säga att nu börjar nästa resa på riktigt. Färdig och redo för resten av livet. Som redan stakats ut till stor del. Målen finns och vägen dit är också planerad.

Sitter och tittar på en kvarglömd jacka från nattens eskapader, som jag inte tänker berätta om. Ganska tung i huvudet idag kan jag väl erkänna åtminstone. Luktar gott gör den också! Livet kan verkligen vara överraskande tack och lov. Och förvånande! Man kan verkligen säga att den här resan rivstartade. Typ med märken kvar i asfalten. Rolig metafor tyckte jag då. 

Nu ska jag leta efter en tv kanal som inte visar det där O(intressanta)S och chilla vidare i mitt soffhörn. 

Vilka veckor det har varit. Gävle Pride med förberedelser och en över all förväntan lyckad folkfest. Jag hoppades att det skulle bli så, men man kan aldrig veta såhär första gången. Nu chockade Gävle mig positivt. Älskar det. Men så mycket av min tid och kraft det har tagit. Helt tillbaka efter alla operationer är jag inte. Märks ganska väl nu. 

Det är så mycket jag tar med mig från årets Pride. Själva paraden såklart, och många fina seminarier och föreläsningar. Även min egen föreläsning, känslan efteråt var bra. Helt nöjd med mig själv är jag inte. Men det kanske man inte ska vara heller. Jag vill prestera varje föreläsning, och då måste målet vara högt. Redan i ett tidigt skede var jag iaf klar över att jag ville ha gott om tid till förfogande. Med gott om utrymme för frågor. Nåja, det lyckades väl bara sådär. Det blev knappt 15 min kvar till frågor av de två timmarna. Ändå hoppade jag över vissa delar. Jag har så mycket att dela med mig av. Igår blev jag jämförd med Forrest Gump. En livshistoria med så mycket i.

Jag har kommit till ro med mig själv, erkänna att jag älskar att stå där framme. Dela med mig av mitt liv. Ge människor en inblick hur det är att födas i fel kropp. Och kanske göra livet lättare för andra i samma situation. Ge några svar, visa att de inte är ensamma. Så tanken nu är att starta eget med min föreläsning som grund. Leva på att göra skillnad.

Pride gav mig också många nya bekantskaper och vänner. Många meddelanden och förfrågningar att gå igenom. Det kommer ta sin tid, men det är bara roligt. Något överraskande var det att en person påverkade mig så mycket. Positivt och jag älskar det. Men jag kunde inte tro att jag var mottaglig överhuvudtaget med allt som snurrade i huvudet med Priden. Och framförallt på det sätt som det skedde. Men livet känns fantastiskt numera och det här gjorde det bara ännu bättre.

Nu har det gått några dagar och vardagen börjar kräva sin rätt av mig med. Och det är sååå mycket att ta itu med. Men två veckor till kan jag njuta av, sen startar kursen starta eget. Då måste även jag vara vuxen. Ska nog gå bra det med. Säger som Dag Otto. Kan det med 🙂

Puss på er, nöjer mig såhär. Så kanske det inte dröjer innan nästa blogg.

Sätter mig ner i soffan och låter tankarna flyga iväg en stund. Slås av hur mitt fönster och dess avgränsning speglar mitt liv. Hur ute och inne så väl skildrar mitt liv, tidigare och nu. Ute blåser det, träden växelvis vajar kraftigt för att stundtals vara helt stilla. Mörka moln sveper förbi och då och då skiner solen igenom i korta små molnluckor. Det känns oroligt, växlande och obestämbart. Så som mitt liv varit de senaste åren fram till operationerna.

Inne är det lugnt (ja lite stampamusik då iofs), varmt. behagligt, nöjt, rosa i alla rum såklart, redan rätt så ombonat. Jag bytte lägenhet i slutet av juli. Så precis som mitt liv så startar det om på nytt. Förändrat till något mycket bättre. Men resan har varit lång och snirklig.

Fortfarande så upptäcker jag saker som skett under tiden med mig själv. Nu senast slogs jag av mitt sökande efter mig själv. Något som även till viss del förklarar mitt oroliga sinne under åren. Precis som barn och tonåringen söker efter sig själv, vem de är, så har jag gjort samma process men på betydligt kortare tid. Och jag har inte reagerat på det.

Fascinerande egentligen att alla de skeenden i livet som vi alla kämpar oss igenom har jag tampats med en andra gång. Puberteten, tonårsrevolten, sökandet, formandet, testandet etc. Ja ni vet, ni har själva en gång gått igenom det. Jag har gjort det igen i rekordfart jämförelsevis.

Den stora skillnaden är att den här gången har den kombinerats med alla mina erfarenheter sedan tidigare. Ändå inser jag och förstår nu hur mycket min omgivning har format mig. Hur mitt umgänge gett mig de signaler och normer som barnen får från sitt första andetag. Hur betydelsefull den är. 

Precis som det lilla barnet är nollställt från start och provar, söker sig fram. Utforskar världen och svarar på omvärldens reaktioner så har jag gjort samma sak. Och såsom föräldrar har en stor inverkan på sitt barn, så har några av mina vänner haft stor inverkan på mig. 

Nu sitter jag här och mår fantastiskt bra. Ler varje gång jag passerar de speglar jag satt upp omedvetet strategiskt. Plockar förnöjt och pysslar lite mellan alla rutiner och måsten. Ingenting känns vare sig jobbigt eller omöjligt. Vissa saker lite mer insatskrävande bara. Lugnet, harmonin och tron på mig själv och framtiden är stor. 

Något som även det har förändrats är viljan att bara köra på, våga följa med i oväntade svängar. En kväll slutade jordgubbar med glass i en sväng med vattenskoter. Något jag aldrig åkt förut och inte hade hängt med på tidigare.

På de här senaste fyra åren har jag vuxit från det lilla barnet till avslappnat vuxen. Och det är mina vänner som fört mig hit. Deras betydelse blir mer och mer uppenbar ju mer jag ser tillbaka och analyserar det som varit. 

Alla har mer eller mindre gett mig verktygen till att finna mig själv. Men som jag tidigare har skrivit någonstans så har tre tjejer haft en extra stor betydelse. Lollo som var den första som tog mig till sig i ett väldigt känsligt läge i mitt liv. Då jag tog mina första steg, tog mig till sin familj och deras kärlek. Anna som kom som en virvelvind och fick mig att våga, testa och leva ut. Som guidade mig igenom tonårstiden, stöttande och förklarande. Som kom mig otroligt nära.

Och den tredje, Tessan. Den kloka, starka, tuffaste och vackraste av oss alla. Som inte låter sig begränsas. Som utan omsvep säger sin mening i alla lägen. Inte tar ställning utifrån någon annan än sig själv. Affärskvinna, chef, bullmamma och samtidigt den så härligt barnsliga, impulsiva partyprinsessan. Hennes påverkan från tidigt skede har jag inte förstått tidigare. Hur hon med en enkel kommentar fått mig att tänka. De som hon droppat då och då under åren, som fastnat där i mitt huvud och flashar till oftare och oftare.

Det och hennes sätt att vara har påverkat mig i mitt sökande mer än jag tidigare förstått. Nu när jag äntligen är framme vid slutet på den första resan i livet och ser tillbaka, så blir det så tydligt. 

Så nu förstår jag än mer min psykologs ord i slutet på min utredning. Att det var både ovanligt och oerhört betydelsefullt med ett socialt nätverk som mitt. Vänner som gav mig svaren i mitt sökande, tryggheten när jag trampade fel, visade vägen till den bra stigen igen och gett, gav och ger mig den kärlek vi alla behöver.

Sjukvården gav mig min kropp och vårdade mitt inre. Men livet är något som enbart jag själv kunde ge mig. Något min psykolog också påpekade. Anna sa ofta att jag gjorde det mesta på egen hand. Vilket är både rätt och fel. Självklart så måste jag göra min del i allt. Våga svara upp på mitt sökande och min omgivning. Men responsen på mina initiativ från de omkring mig kan aldrig underskattas. Den hade kunnat sänka mig i ett tidigt skede. Nu hade jag lyckan att träffa rätt vänner, som fått mig att fortsätta utforska, söka och testa.

Nu väntar Gävle Pride dagarna som kommer. Ska ha en föreläsning om min resa på fredag. Det är också något som förvånat mig.  Att jag älskar att stå där framme och ge människor en inblick i hur det är att födas i fel kropp. Kom gärna och lyssna, ja fråga gärna med såklart.

Klockan är bara halvsex, jag har redan druckit mitt kaffe. Det är tyst i husen, bara jag är vaken. Fåglarna kvittrar, en del glatt andra klagande vissa nästan ursäktande. Solen kämpar sig fram, lägger sin ljusa, varma, underbara slöja över träd och byggnader runtomkring. Här där jag sitter har den ännu inte nått fram. 

För att inte frysa så har jag min höstjacka på mig. Matchande min favvo Chilla såklart. Låter blicken vila en stund på blommorna mina grannar smyckat vår lilla veranda med. Rosa, gult, grönt och orange. Njuter av hur de i sin skönhet kan förändra det slitna färgflagnande virket omkring sig till något vackert. Att så lite kan göra så mycket. 

Förväntasfullt ser jag skuggan på marken sakta krympa, dess skarpa gräns drar sig närmare för varje minut. Tiden tickar raskt fram men jag märker det inte, den känns så oviktig i denna stund. Hela min kropp, mitt sinne är placerad i nuet. Njutningsfullt så är jag bara. 

Det svåra är inte att vara i det här tillståndet. Nej, det är att ta sig den tiden, låta sig gå ner i viloläge, stänga av alla tankar och bara ta in. Njuta av det vackra lugnet och ljuden från världen omkring. 

Nu börjar det röra sig i huset, grannarna vaknar och ger sig tillkänna. Bilarna som är på väg någonstans med morgontrötta förare ökar i antal. Och kontrasten mellan stressen och tröttheten de förmedlar och min känsla av lugn och den fina glädjefyllda energi min morgon gett mig är högst påtaglig. 

Jag har hur mycket som helst att göra. Men det bekommer mig inte. Jag hinner ändå, och stöter jag på hinder som skulle kunna ställa till det, så finns den värmande insikten där. Jag är inte ensam, jag måste inte klara allt själv. Behöver jag och ber om det så finns ni där. Bara den tanken i sig får tiden och energin att räcka så oerhört mycket längre. 

Alltså frustrationen över Telia börjar närma sig astronomiska proportioner. Ägnat ännu en dag till mina mellanhavanden med den förhistoriska kolossen till företag. Att någon kan ändra sin könsidentitet och erhålla ett nytt personnummer verkar vara något helt obegripligt nytt för detta företag.

Redan för mer än ett år sedan skickade jag in papper till dem som visade på att jag har ett nytt personnummer. Och påminde vad gällde bredbandet även ändrat mitt förnamn. Borde var den enklaste saken i världen kan en tycka. Men inte då! Åtminstone inte för Telia. Som jämförelse kan vi ta Åhlens. 

Knappt en vecka efter att nytt pnr utfärdats så skulle jag köpa ny parfym där i en av deras butiker i Uppsala. Lämnade fram mitt körkort med gamla identiteten som vanligt. Jag hade inte kontaktat dem om mina ändringar. Kassörskan tittade undrande på mig och frågade om jag brukade använda körkortet för mina inköp som Åhlens kund. Hon hittade mig nämligen inte. Jag sa mitt nya pnr och undrade om jag fanns med där då, vilket kändes osannolikt så här snabbt. Men jodå, och all historik var med. Hur enkelt och självklart som helst. 

Men så var det Telia då, 16 april i år besökte jag deras butik i Gävle för att få ordning på allt. En stor röra är nog det enklaste beskrivningen av allt. Jag fanns med på både nya och gamla personnumren. Dessutom vad gäller bredbandet i mitt gamla dödnamn, det manliga förhatliga namnet. Nu pratar vi flera år sedan ändringen skedde i mitt liv. Och nu börjar cirkusen. En kille började titta igenom abonnemangen ett och ett. Ändrade till rätt uppgifter. Fungerade bra med mobiltelefon och fast telefon. 

Men inte med ett mobilt bredband som legat vilande, ett gammalt erbjudande som helt plötsligt blev aktivt. Vilket resulterade i faktura på månadsavgift. Något jag ringde om för att protestera emot. Vilket fungerade rätt så bra. Det var 24 maj nu. Hon la det vilande och annullerade räkningen. Nu dök det ändå upp en till faktura för tiden 1 – 24 maj. Jag orkade bara inte bry mig nu. En skitsumma ändå. Fick även veta då att mitt bredband fortfarande stod kvar på mitt gamla pnr.

Men nu börjar cirkusen. Frustrerande, förolämpande och kränkande. Bredbandet med TV!!! Helt omöjligt att ändra förnamn och pnr. Nej, jag måste överlåta abonnemanget sa killen lite försiktigt. Överlåta sa jag. Ja det går inte på annat sätt. Så du menar att jag ska överlåta mitt bredband till mig själv sa jag irriterat. Och så var det. Han började skriva och när han var klar för att skriva ut pappren så säger han att det är en avgift på 250 kr för att överlåta mitt bredband till mig själv. Med hög irriterad röst frågade jag om han skämtade. Vilket han inte gjorde.

Skamset erbjöd han sig att ta bort två månaders faktura på min mobiltelefon. För att få ett slut på galenskaperna gick jag med på det. Men det kokade i mig nu. Den här killen var ändå fel person att skälla ut. Han gör bara sitt jobb. Men nu slutade det inte där. När överlåtelsepappren skulle undertecknas så stod mitt gamla dödnamn som överlåtare. Jag påpekade förolämpat att jag kan inte skriva under med ett namn jag inte har. Han konsulterade sin chef återigen, han fick göra ett par vändor dit. Och jag fick skriva under med mitt namn som både den som överlåter och till den som tar över abonnemanget. Och han skulle skicka in pappret till kundtjänst, och det borde vara klart inom två veckor.

Förra veckan ringde jag för att flyttanmäla i tid. Och då visade det sig att fortfarande var inte överlåtelsen genomförd. Överlåtelsepappret saknades fick jag veta. Hon skulle skicka nya till mig och tyckte jag skulle vänta med att flyttanmäla tills det var klart. 

Idag ringde jag igen då jag inte fått några papper och tiden rinner iväg. En ny stackars tjej som jag fick förklara allt för ännu en gång. Nu hittade hon pappret under mitt nya pnr samtidigt som abonnemanget stod kvar på det gamla. Läget är nu som så att hon ska kolla vad som händer och varför och återkomma. Och då ska vi ta flytten föreslog hon. Jag har ledsnat rejält vid det här laget. Ny leverantör ganska snart känner jag.

Så Telia är för mig just nu ett kränkande hopplöst föråldrat okänsligt företag.