Så var den veckan över också. Vilket jag välkomnar. Det var en vecka som helt enkelt blev för mycket.

Bloggen strulade och jag förstod nu hur viktig den är för mig. Och känslan när jag idag fick klart för mig att jag har min ängel bakom mig där går inte att beskriva, varm och lycklig får räcka. Sidan finns där och den vårdas av andra än mig. En väldigt värmande känsla som damp ner i precis rätt tid.

Veckan som varit med sitt regnbågstema har medfört massor med tårar och känslor som dallrar på ytan.

Jag balanserar på kanten just nu. Det är så otroligt mycket som snurrar i mitt huvud. Så mycket att hantera.

Idag har jag redan fått en del av den energi jag så innerligt behöver. Nu måste jag börja tänka på allt jag behöver göra innan operationen nov/dec.

En del ger sig självt annat behöver jag planera och fundera på. Som tur är så får jag många goda råd att ta med i tankarna. Ger mycket med deras utifrånperspektiv.

Så nu är det en ny dag, en ny vecka. Och jag laddar om på nytt. 

Idag kände jag mig alldeles tom när jag fick klart för mig att min blogg inte gick att öppna. Varken hemsidan eller WP programmet fungerade.

Nu vet jag hur mycket min blogg betyder för mig. Hur mycket jag behöver den. Jag skriver väldigt mycket för min egen skull. Märktes tydligt idag.

Och jag tänker på dig Tessan hur rätt du hade. Det var du som fick mig att börja, och du sa just det den gången. Att jag skulle skriva för att själv kunna gå tillbaka. Få ur mig alla tankar.
Tack underbara du. 💞

Nu fungerar den igen och jag funderar nu bara på hur jag ska göra för att spara alla inlägg som kopior på ett sånt där minne.

Den här veckan har varit den mest känslomässiga på väldigt länge. Förutom ryggsäcken jag redan hade fullt upp med, så har svensk TV något de kallar regnbågstema. Något jag tycker är väldigt bra, men lite typiskt att det blir koncentrerat under en kort period.

Och än mer förvånande är det att det är flera program om transsexualitet. Förhoppningsvis för att de vill lyfta fram en transsexuells liv, och inte bara något sensationellt och exotiskt för att göra temat mer intressant.

För egen del så har dessa program varit oerhört känslomässiga och tagit hårt på mig. Att se andra berätta om sig själva, och se sig själv i nästan varje mening. Glädje, sorg, tårar och känslan av hopplöshet. Att se hur andra kommit längre och fortfarande inte accepteras för den de är.

Och allt det som tydligen vi alla tvingas uppleva, rusar upp i mitt huvud och känns som att allt hände idag. Att födas i fel kropp, kampen inombords, stirrande blickar, hån, nedlåtande kommentarer, djupt smärtsamma kommentarer, hånskratt, förolämpningar från både människor, samhälle och instanser, oförståelse från alla möjliga håll, hatbrott och inte minst den känslan vi alla har eller haft, att det inte finns någon mening längre, att ta livet av sig känns som en befrielse.

Det verkar som att vi allihop har övervägt att ta våra liv, blivit utsatta för hatbrott och ständigt mår illa av oförståelse och sårande kommentarer.

Att få allt upprivet, alla känslor och händelser har totalt tagit musten ur mig. Jag är bara så trött just nu.

Gårdagen blev en välkommen bubbla från veckans verklighet, Att större delen av dagen bara få vara. Att vistas bland människor som tycker det är den självklaraste saken i världen, både för deras egen del och andras.

Dagens program var inget undantag, många tårar igen men ändå en känsla av livsglädje. Det är väldigt mycket nu och väldigt känslomässigt. Jag hoppas alla dessa politiker som pratar så mycket de här dagarna inte glömmer bort allting nu på måndag. Att minnas, prata och ge löften en vecka om året gör inte ett dugg för mitt och alla andras liv.

Vi behöver handling och förändring. Vi vill bara kunna leva. Utan rädsla och oförstående känslolösa möten med samhället i stort.

Så sitter jag här igen då. Coffeehouse by George i Uppsala. Med en halvmeter lång smörgås och en latte. Äntligen lite hungrig i alla fall, men den här mackan var lite väl mycket.

Vaknade imorse och kände mig hur trött som helst. Dessutom kändes huvud och kropp som om gårdagen bestod av sommarens party. Märkligt hur det kan vara. Gårdagen bestod av besök hos världens goaste kanin och hans matte. Med ett möte senare på kvällen som gav oerhört många funderingar. Och lust att jobba hemmavid med hbtq frågorna igen.

Det innehöll även en händelse som påminde mig om livets förgänglighet. Hur viktigt det är att leva här och nu. Göra livet så bra och roligt som möjligt.
Allt det här gjorde mitt huvud oerhört aktivt. Sova var inte att tänka på där jag satt i soffan runt midnatt.

När jag väl lagt mig så var det bara att köra igång Spotify och fortsätta surfa på telefonen. Lite chatt också då jag tydligen inte var den enda vakna människan en onsdagsnatt som denna.
Tyckte mig höra regnet slå mot rutan i pausen mellan två låtar. Inte den bästa sommaren såhär långt det här.

Det blev en morgon i mental dimma. Och det mesta kretsade kring beslutet cykla eller buss till stationen. Himlen lovade och hotade med både regn och sol. Irriterande velig himmel tänkte jag. Beslutsångest eller? Inte konstigt att späckhuggarna irrar sig in till svenska kusten.

I väntan på tåget hann jag reflektera över kultur och religion. Hur barn aldrig får en chans att själva växa upp och ta ställning utan obevekligt föses in i ett religiöst leverne enbart för att deras föräldrar har valt det livet. Jag tycker inte om det.

Nu väntar veckans diatermi. Huden har inte återhämtat sig efter förra veckans behandling, så det kommer göra ont idag. Ändå längtar jag varje gång. Att få bort skägget betyder så mycket och tar grymt lång tid.

Jag har i vart fall en stor livslust i dagsläget. Något som ni som följer mig här har kunnat konstatera varierar mycket. Mitt liv helt enkelt.

Och inte gjorde det så ont med diatermin idag som jag befarade. Huden har väl somnat in eller nåt.  Vad vet jag. En av de bättre timmarna vill jag nog påstå. Smärtan var klart hanterbar och timmen försvann snabbt.

Har återigen skickat ett remissvar till Akkis för att få ekonomisk hjälp med behandlingen. Nu lägger jag runt 3000 i månaden själv på diatermi. Skägget är något som inte hör hemma på min kropp. Något obehagligt och fruktansvärt pinsamt. Att vakna upp med skäggstubb efter en trevlig kväll /natt är allt annat än roligt. Att helst bara försvinna när kramas borde vara det självklara.

Nu är jag på hemväg igen. Tider bokade för sommaren. Har världens gulligaste terapeut. Hon har pusslat ihop ett schema så att det bara blir en vecka utan behandling i sommar.

Sammantaget så är det ingen tvekan om att jag har ett bra liv för att vara transsexuell. Bra omhändertagen i vården och många fina vänner. Och en son som jag älskar som accepterar sin pappa som hon är. Fniss, lustig mening men så är det.

Lev och njut kära vänner, här och nu.
Kram till alla. ❤❤

Kom ihåg att spotta ut snusen innan fotot den här gången. 😄

Det är det här med manligt och kvinnligt. Hur vi tänker, agerar och beter oss. Och det har alltid gjort ont när någon säger något i stil med att så där beter sig inte en tjej.

Jag har från första stund velat vara bara jag. Inte fejkat nåt jag inte är. Det enda undantaget är min röst. Den har jag tränat upp för att bli mer kvinnlig för att helheten ska stämma någorlunda. Och jag har valt ett läge som känns bekvämt och numera naturligt.

Nu vet jag inte riktigt hur jag ska ställa mig. Ska jag återigen spela teater för att vara kvinnlig som det ibland förväntas att en tjej ska vara. Kommer jag må bra utav det?

Att bara få vara har varit en befrielse. Inte fejka, bara vara. Självklart blir det då både manligt och kvinnligt i mitt tänk och beteende. Det går inte att undvika. Min hjärna kommer alltid vara både och i viss omfattning. Min själ är bara kvinna men min kropp blev en mans.

Det här är en kombination med konsekvenser. Fram tills nu har jag försökt att förtränga allt det här, och lite villrådig är jag nu. Att bli påmind om mitt manliga är något jag numera alltid blir ledsen av. Så vad att göra? Jag vet inte.

Och samtidigt blir jag varje gång påmind om allt jag aldrig fick i mitt liv. Att bära ett barn fram till födseln t ex. Jag vet att det inte är alla biologiska kvinnors möjlighet heller. Det gör det inte lättare för det.

Och den förbannade hostan. Den är såå avslöjande. Att harkla sig med ett kvinnligare röstläge funkar sådär. Hosta däremot är svårare. Dessutom något jag är alltför medveten om. Sjukt jobbigt ibland.

Lite fascinerande är det att jag har svårt att prata med mitt medfödda manliga röstläge. Hjärnan säger ifrån och det blir konstlat.

Jag är den jag är. Och det är inte den lättaste av människor. Men ska jag försöka vara något annat, så blir det återigen någon som inte är jag. Och det skulle antagligen bli ännu mer komplicerat och ännu en gång skulle jag bli en människa du inte kan komma nära.

Så det får nog vara. Tillräckligt mycket att hantera som det är.

Som tur är har jag min Anna som jag kan prata rakt ut med, och få ärliga raka svar som inte är inlindade. Medvetenhet är ändå viktigt. Jag ser mig själv som vilken kvinna som helst, och förstår inte alltid de reaktioner jag är upphov till. Något som i sig innebär medför jobbiga situationer.

Nu är det fem dagar sedan jag bröt ihop hos kuratorn. Och känslan har inte släppt än. Självklart har jag haft bra stunder de här dagarna och fredagens mysshopping var en andningspaus.

Nu vet jag att det inte är något unikt för mig. Vi har dessa dagar allihop. Då vi funderar över vårt liv, vår existens och vem vi är. Var vi är och varför. Vi med könsdysfori har en hel del ytterligare att lägga ovanpå allt dessa dagar.

Känslan att inte vara fullt ut accepterad och integrerad i samhället. Jag är ju en människa som du med känslor och lustar, men jag är ratad av gayvärlden och heterovärlden. Jag lever i ingenmansland typ.

Hela tiden de här dagarna maler de här tankarna i mitt huvud, och sammantaget med alla känslor som alla nån gång har så känns det ibland övermäktigt. Så känns det idag.

Så jag ligger här i soffan och radar upp allt positivt jag kan komma på, och ställer det mot allt jobbigt. Ett slags mentalt peppande.Och lutar mig mot min kurators ord.

Jag är inte här i nuet utan är mentalt längre fram. Inte så konstigt tycker jag då. Jag vill inte vara i det här skedet i livet. Sommaren kommer bli jobbig. Bikini och shorts är fortfarande något jag bara kan drömma om. Så badandet blir minimalt i år igen.

Jag måste även växla ner och tänka kortsiktigt. Eller som kuratorn sa, ta hand om mig. Fokusera på andra saker, tänka tidsmässigt fram till jul och inte en dag längre.

Själv tänker jag ändå bara att jag vill inte vara här längre, jag vill vara där. Och det tar bara mer och mer på styrkan jag hade.

Så fortsätter debatten med alla amatörexperter som tror de kan, förstår och vet allt då. Debatten om Catilyn Jenner, som föddes som Bruce. Det dyker alltid upp en massa påståenden, fördömanden och så kallat vetande. Det värmer att människor står upp för oss i de diskussioner som följer. För okunskapen och oförståelsen lyser så klart igenom när dessa “experter” och bestämmare uttalar sig med självpåtagen rätt till att veta vad som är sant och riktigt.

Och alltid används begreppen på ett förödmjukande och ledsamt sätt. Det var en av få gånger jag orkat svara på ett inlägg, men det fanns redan bra svar från andra så den här gången kände jag att det kunde vara konstruktivt också. Inte bara något som mest skulle likna pajkastning.

Det första som störde mig var uttrycket att Bruce Jenner var en han men som ville vara en hon, nu är hon kvinna. Jag blir så ledsen varje gång. För det första är vi kvinna redan vid födseln, det är ingenting som kommer med uppväxten. Det som kommer förr eller senare är acceptansen och förståelsen av oss själva. Något som många av oss inte orkar med eller klarar av. Självmordsstatistiken är hög inom våran grupp.

Och sedan det där om vill vara kvinna. Jag har definitivt inte valt att vara kvinna. Jag föddes som kvinna, men i en mans kropp. Något jag heller aldrig velat. Nu blev det så och jag har då bara två val. Leva som den jag är eller avsluta allt här och nu, för jag varken klarar av eller orkar längre leva i en lögn, en kropp som inte är jag. Så det enda jag väljer och vill är att få vara jag, den jag föddes som mentalt och själsligt.

Och med tanke på allt vad det innebär att vara transsexuell så kan jag definitivt här och nu klart belägga att hade jag haft ett val hade jag aldrig gjort det här. Senast i måndags bröt jag ihop hos min kurator. Det är så mycket sorg  i det hela med att födas i fel kropp, och så många onödiga jobbiga situationer som kommer när man äntligen förverkligar sig själv. Och oförståelsen hos dessa förståsigpåare underlättar verkligen inte.

Dessa påståenden om att jag valt och ville vara kvinna, och därför byter kön, är begrepp som gör mig ledsen och arg. Jag är den jag är och rättar till alla fel så gott det går. Så jag korrigerar min kropp med hjälp av plastikkirurgi till att bli mer jag. Jag kommer aldrig helt få den kropp som motsvarar min själ, och vissa saker fick jag aldrig uppleva som kvinna. Och det är en stor sorg jag aldrig kommer ifrån.

Jag kan utan tvekan påstå att ni som föddes i rätt kropp aldrig kan förstå mig fullt ut. Så varför är så många människor så bestämda och fördömande gentemot mäniskor som mig. Igår i ett tvprogram framfördes återigen en anspelning på den löjliga, äckliga transan i en sk rolig kommentar. Det förekommer så ofta och det gör inte mitt liv enklare. En liknande kommentar om typ invandrare eller funktionshindrade hade aldrig ens kommit med i ett manus. Men vi är ju bara transor………….. 

Trött, lite sliten kanske sitter jag här i soffan och dricker mitt kaffe. Nyhetsmorgon på tv, mobilen ligger bredvid och datorn i knät. Funderar över allt som passerat och vad som väntar. Maj månad kom att bestå av ovanligt mycket resande. 

Nu börjar äntligen sommaren, med massor av sol och värme hoppas jag. Den sista med vissa förhatliga kroppsdelar. En annorlunda sommar på många sätt. Den kommer bli minnesvärd, det är det ingen tvekan om.

Det här med drömmar far genom mitt huvud. Jag ger själv mina drömmar chansen, och gör vad jag kan för att få mitt liv, mitt drömliv. Nu gör en av mina väninnor samma sak. Ger sin dröm chansen. Den enda som kan förändra våra liv är vi själva. Livet är till för att levas, och går inte i repris. Ett citat värt att lägga på minnet. 

Hur det blir kan vi aldrig veta innan. Det enda som är helt säkert är att vi i livets slutskede åtminstone kan säga att jag levde ut min dröm. Jag vågade. Och det är så olika vilka drömmar vi har. Stora ambitiösa, vissa nödvändiga och en del enkla små drömmar. Men alla har vi dem. 

Ojdå! Ett svar på mobilen…. men då, inte det jag väntade på… rörigt i mitt huvud just nu, men det är ok. Jag mår bra, eller lite ja lite påverkar gårdagen tillfälligt då. Känner mig något uttorkad…..

Nä, dags för påtår och frisk luft. Hej så länge……

Ett år framåt så kommer jag åka till Uppsala för diatermi. Skäggborttagning den hårda ålderdomliga vägen. Har man inga mörka pigment i stråna så fungerar inte laser. Och jag har redan gått på behandlingar varannan vecka i ett och ett halvt års tid. Det här tar tid, väldigt lång tid. Igår var en av dessa dagar.

Jag hade tid bokat kl 11:45 hos Matilda nere i Uppsala. Så det blev en tidig morgon. Tåget gick 09:49, och det tar en stund att cykla till stationen. Och jag vill absolut inte vara stressad de här dagarna. Den här gången var jag ändå nervös, jag hade gjort det stora misstaget att raka mig dagen innan. Min skäggväxt är långsam som tur är, men nu kunde det bli ett problem. Det är svårare att se mina ljusa strån och få grepp om dem med pincetten.

Dagen började med kaffe som vanligt, samtidigt som jag tittade på väderprognosen och trafikinformationen på UL. Just det här med beroendet av tåget och hur det går gör att jag är uppe lite tidigare än vad som behövs när det fungerar. Att komma försent fungerar liksom inte i situationer som den här.

Så strax före halvtio cyklar jag till stationen, kofta och kappa på då det var molnigt och kallt. Värmen skulle komma senare. Framme vid stationen var det tydligen redan senare. Solen spred värme och välbefinnande, så kappan fick hänga över armen. Nu börjar fler människor strömma till, och jag ser att fler än jag tampas med klädsel och väder. Kallt eller varmt? Jag fastnar snart för en man som pratar i telefon. Han går fram och tillbaka, och hans sätt och fart när han går motsvarar hetsigheten i hans röst. Jag har ingen aning om vad han sa, språket var inget jag känner igen. Men glad var han inte. Samtalet fortsätter tills tåget kommer i varje fall, kanske längre än så, vi klev på olika avdelningar.

Nu kommer tåget och alla rusar omkring för att vara först vid rätt dörr till den avdelning vi tyckte hade lediga platser. De som ska vidare till Upplands Väsby vill även sitta långt fram. Jag klev på i mitten, och slår mig ner på den skuggiga sidan. Framför mig sätter sig en kvinna jag såg i väntan på tåget. Bakom mig sitter ett äldre par. Till saken hör att jag nyligen accepterat att jag nog behöver en hörapparat. Hörseln är allt annat än bra. Paret bakom pratar ganska mycket, men det slår mig att jag hör vad kvinnan säger, men inte vad karln säger. Jag blir irriterad över min dåliga hörsel, och naturligtvis så försöker jag trotsigt lyssna på vad karln säger. Det tog en stund innan polletten ramlade ner. Han var amerikan och pratade med djup bred typ Texas dialekt. Oooops! Min hjärna var nog delvis avstängd tror jag.

Nu kom tågvärden och damen framför mig börjar diskuttera biljetter och priser. Jag lyssnar förstrött, inte mycket annat att sysselsätta sig med. När tågvärden gått börjar en kvinna på andra sidan vagnen prata med damen framför mig. Nu startar en dialog om priset 130 kr och nummerserien 1,2,3,5 på Stockholmsdialekt och bred östgötska. Den pågår ett tag och jag har svårt att inte börja skratta. Den dialogen hade nog kunnat vara med i Solsidan.

Nåja, framme i Uppsala så börjar den vanliga proceduren. De som ska vidare med SL pendeln har bråttom av och ställer sig upp tidigt. Jag förstår dem, och brukar vänta tills de har gjort sig redo att springa av tåget. Själv ska jag ha min latte med tilltugg här på stationen, så nån minut mer eller mindre spelar absolut ingen roll. Fast den här gången så stoppades de upp av en man med barnvagn som absolut skulle av först.

Nu satt jag äntligen där med min latte, och tittade på folk omkring mig. Ganska roande. Så många olika personligheter. Och alla sätter sig så långt ifrån de andra som det går. En gång har jag träffat på en social människa här, och han var mörkhyad och kunde inte svenska. Blev en trevlig pratstund den gången. Såsmåningom så var det dags att gå vidare, genom centrum förbi domkyrkan. Såna här dagar när solen lyser är det en underbar promenad. Jag tycker om miljön och det vimlar av människor.

Så var det dags för diatermin. Jag börjar alltid med ett besök på toaletten. Att kunna slappna av helt gör det mer uthärdligt. I en timmes tid så sticker hon ner en nål till roten på ett strå, för på ström som dödar roten och drar sen ut stråt. Och det gör olika ont beroende på var i ansiktet hon arbetar. Men det handlar hela tiden om smärta. Så slappna av och koncentrera sig på nåt som avleder är något jag blivit ganska bra på nu.

På väg därifrån efter avslutad behandling, vilken jag numera får betala själv om nån undrar, så blev det besök i klädbutikerna på väg till stationen som vanligt. En drömmande tur bland underkläderna den här gången. Framme vid stationen så blir det ofta ett besök på Pressbyrån, en latte, nånting till och den här gången en glass. Sen upp till perrongen och njuta i solen. Naturligtvis satt den där kvinnan med sitt dragspel och spelade och “sjöng” samma låt som när jag kom, och i stort sett alla gånger jag varit i Uppsala. Minimal repertoar minst sagt, och jag blir mer och mer frustrerad över henne. Jag har svårt för dragspel överhuvudtaget, och med den sången…. På väg till diatermin så hade jag till en början blivit så glad över ett band som spelade frejdigt, ända tills ett dragspel tog i allt det kan. Skit också. Vilken dag.

Inte ens hemresan blev händelselös. Framför mig satt en kvinna som hade en termos med sig. Ja nu  vet inte jag allt i livet, men jag har aldrig tidigare sett någon dricka kaffe i små skvättar typ snaps och gång på gång ända fram till Tierp då termosen tydligen var tom. Mellan huttarna slumrade hon bara.

Väl hemma så lyste de sista strålarna från solen, och mörka moln närmade sig. Jag insåg att det här kommer inte bli bra. Ett snabbt stopp för att handla var nödvändigt på väg hem. Och precis som jag befarade så möttes jag av regnet på väg ut från affären. Så det var bara att fälla upp paraplyet och gå med cykeln. Hade kunnat funka om det inte varit för blåsten och att himlen bestämde sig för att dra ur proppen. Stora tunga regndroppar som studsade i backen och anföll mig från alla håll. Och vinden försökte ständigt stjäla mitt paraply.

Nästan hemma trodde jag att jag skulle brinna av. Broreparation som sker utan eftertanke. Nån idiot tycker att det är helt rimligt att barnen som cyklar över bron ska ta sig över vägen och cykla på en smal remsa när bussar, lastbilar och andra dundrar förbi på en väg som smalnats av till det minimala. Och på norra sidan så tar den smala remsan slut. Jag blev så ilsken. Ansvarslöst, det här kan bara sluta med katastrof. 

Så kan en dag i veckan se ut i mitt liv. I ett år framåt.

Det blir ännu en natt utan sömn verkar det som. Tystnaden och mörkret gör tankarna och funderingarna starkare. Några timmar på morgonen är vad som blir de här dagarna. Existentiella frågor, funderingar och tankar som får mig att må illa.

I onsdags begravde jag min moster 82 år, så det är väl en del av sorgearbetet antar jag. Men tankarna sätter också fokus på mitt liv. Det som är kvar av det. För nästan exakt ett år sedan begravde jag min mamma 78 år. Förra året var det min brorsdotter 27 år som gick bort.

Det är inte längre mor och far föräldrar jag får ta farväl av. Det är de som är nära nu. Och jag inser att jag också närmar mig. Befinner mig på slutsträckan innan upploppet. Att dessutom ha fått beskedet av läkare sen tidigare att jag inte kommer bli en av de äldsta i släkten isar blodet.

Jag har inte ens fått leva mitt liv än. Jag har bara levt till hälften tidigare. Visserligen lever jag ut så mycket jag kan numera, men det saknas en del, som gör mitt liv så helt som det går. Kommer jag hinna är den ständiga tanken som surrar i mitt huvud just nu.

Så jag sover inte på natten nu. Saknaden efter de som redan gått bort, och oron för vem som är nästa som går bort gör ont. Och skräcken för att inte hinna leva själv är krampaktig.

Jag håller mig undan just nu. Vill inte, orkar inte le och vara glad. Att vara social känns bara jobbigt. Bloggen får helt enkelt bli min ventil i natt.

Märkligt ändå hur livet är. I höstas hade jag långt gångna tankar på att avsluta det avsiktligt, nu är jag rädd för att inte hinna leva.