Ja så mörknar det för människor som mig i Brasilien också då. Och USA som verkligen anstränger sig för att göra det omöjligt att vara transperson. Långt borta från vårt Sverige kan tyckas men min känsla är inte den. Tongångarna finns även här och de har blivit mer framträdande de senaste åren. Feminister, respekterade kvinnor som indignerat i det mediautrymme de har makten och företräde i proklamerar att jag inte är en kvinna.

Extrema grupper som ser mig som ohyra som bör utrotas. Psykiskt degenererad och hopplöst förlorad. Ett hot mot deras ideala renläriga familjeideal. Transfobin som alltid funnits även här men motats tillbaka in i sin mörka känslokalla grotta under många år vädrar morgonluft. De där strömningarna runt om i världen stärker dessa krafter.

Under valet gick dessutom en del kändisar ut och ifrågasatte min identitet, mitt liv och min kropp. Speciellt de människor som under många år kämpat för rätten att bara få vara den de är, vara en självklar del av samhället gör mig särskilt besviken när de inte bara förnekar utan även motarbetar andras likartade kamp för ett liv.

Fortfarande så väntar vi på beslut från vår riksdag som starkt påverkar vårt liv, vår hälsa. Utredningarna finns, underlaget finns men viljan verkar vara sådär. Eller är det rädsla som gör att det drar ut på tiden så till den grad att Sverige inte längre är ett land i framkant för allas rätt att få vara sig själva. Det finns alla möjligheter att återta den positionen. Inkluderingarna i hatbrottslagen och diskrimineringslagen tog tid men är i alla fall i hamn.

Antalet länder som jag kan besöka utan att riskera livet enbart på grund av att jag är den jag är krymper. Och jag är inte trygg i en hel del delar av vårt kära Sverige heller.

Jag är ändå en lycklig människa som vågar, kan och får leva mitt liv. Som har ett socialt liv med familj och vänner. Jag tycker själv att jag är lagomt knasig men det finns de som anser att jag borde bli vuxen snart. Tror inte jag hinner det, det finns så mycket roligt att göra i livet och med mina vänninor så finns tryggheten att göra det.

Frukost intagen på tåget mot Stockholm. Jag ska deltaga i Företagarnas gala idag. Som börjar med ett seminarium på Nalen med föreläsningar och en del anat, som lunch t ex.

Trodde jag fått med mig allt men det första som händer är att batterierna i hörisarna ger upp. Och jag hade kollat innan jag åkte att det fanns nya i handväskan. Två st vilket räcker långt hade jag tänkt. Nu är livet inte alltid så medgörligt och de ord jag använde när jag insåg att det ena batteriet var kasst lämpar sig inte i skrift här.

Bra start det här. Kommer säkert bli ett antal VA!! fram tills imorgon lunch när jag är hemma igen. Nåja vi ska utse årets företagare och det är inte jag så det gör ingenting.

Men det utser vi under galan ikväll då det blir middag i Stockholms stadshus med underhållning och en del stökande i Gyllene salen före och efter. Om jag tar mer än en fördrink där så blir det ingen skillnad för min hörsel.

En väninna föreslog att jag skulle köra min pooledance med en pelare där. Men det går inte. Så mycket kan jag inte sära på benen vilket visade sig tydligt på ett gympass tidigare. Min designade kroppsdel protesterade t o m. Vi får se hur det blir.

En liten reflektion av en förundrad kvinna i en ibland väldigt märklig värld. Vid olika mottagningar inom vården, tandvården mm så går det att med ett snabbt enkelt svep under en konstig pryl vid en TV skärm anmäla sin närvaro. Men den vill alltid veta om jag är född på 1900 eller 2000 talet. Redan där vaknar mina kränkthetsreceptorer. Uppkäftiga maskin. Klämmer den in 1800 talet också så kommer ni märka det i nyhetsflödet.

Varför har jag alltmer börjat undra. 1958 eller 2058. Det är väl ganska uppenbart eller? Det är då tanken slår mig. Framtiden kanske redan är här. Terminator är baserad på verkligheten. Att det finns ett antal världsledare som utan vidare kan kvalificera sig som nutidens Skynet vet vi redan.

Samtidigt inser jag att vissa av dem nog mer troligt kommer från baktiden. Ja alltså pratar vi framtid så måste jag väl kunna använda mig av baktid också. Jag tänker göra det oavsett rätt eller fel. De kanske borde ha fler alternativ ändå. Men hur tidigt ska vi börja då?

OK! Jag har nog en släng av PMS idag. Mina tankar flög ända till början där ett litet blötdjur kröp upp på land. Slemmigt, korkat och allt annat än attraktivt. Vem som fick mig att tänka på detta oskyldiga blötdjur är jag för civiliserad att nämna.

Något annat som förundrat mig denna morgon är…. om det är en halvmeter vatten på vägarna runt omkring. Vad får en del människor att fatta det märkliga beslutet att ta bilen? Förhoppningsvis är det inte elbilar. Och deras upprörda förvåning när de står på taket och undrar vad som hände.

Människan är den intelligentaste varelsen på jorden. Ibland undrar jag faktiskt. Speciellt när jag försöker passera glasdörren på Tessans altan utan att öppna den.

Nåja, det är bara måndag. Ny vecka och nya äventyr och förvånande upplevelser väntar. Jag log iaf mot min spegelbild imorse som vanligt. 

Ja i alla fall vad gäller att bara njuta och ta dagarna som de kommer. Nu är det dags att få till rutinerna i vardagen igen. Nästa vecka drar Gävle Pride igång där jag är involverad även i år. Mest bakom kulisserna den här gången. Ett seminarium på slottet är mitt enda publika bidrag i år.

Det är ett seminarium i samband med utdelningen av mångfaldspriset i länet. Och jag sitter inte med i juryn, har i skrivande stund inte en aning om vem pristagaren är eller motiveringen till utmärkelsen. Kan bli spännande i sig det.

Förra veckan så var det EuroPride i Stockholm. Och där visade sig intoleransen på ett oväntat sätt. Ett felaktigt språk enligt vissa renderade i hårda dömande och ifrågasättande ord. Inte av den stora allmänheten utan i hbtq kollektivet. Där frågan var vem som har “rätten” att skriva och prata om transpersoner.

Ännu ett exempel på hur vi transpersoner emellanåt är våra värsta fiender själva. När det inte ens anses ok att en mamma till en transkille skriver böcker om oss. Och om att vara anhörig till en transperson.

Det får en verkligen att fundera. Över arbetet med mångfalden, inkluderandet och normförändrandet. Vi har en bit kvar utan tvekan.

Så jag blir inte förvånad över att det i Göteborg blir ett panelsamtal om vem som är trans nog under EuroPride nästa vecka. Vem avgör? Var går gränsen mellan cis och trans?

Och till er som frågat om föreläsning öppen för allmänheten så finns chansen närmast under Hudik Pride. Torsdag 23 augusti kl 18.

Ses vi då kanske…

Så var tiden här när Sverige går på semester. Ja de som kan i alla fall. Inom sjukvården så är de nog glada om de får ledigt öht. Vilket för egen del innebär att det sällan finns någon att prata med när jag ringer och vill presentera mig och mitt företag. Men ledigt kan jag inte ta. Det finns en hel del att syssla med inför augusti då landet börjar återgå till arbetet igen. 

Energin är i alla fall tillbaka så nu är det bara att köra på, bearbeta och förbereda material och hemsida bland annat. Det var total bränslebrist vid midsommar så det känns bra att den är tillbaka. Jag är lyckligt lottad som har mina vänner när livet känns motigt. Min Anna Mård som jag har daglig kontakt med snappade upp mitt sinne och dök upp på midsommarafton med skaldjursfat och vin. Stannade kvar över helgen och helgen efter så var det till att åka hem till henne. 

Veckan som var blev ändå en jobbig vecka, men på annat sätt. Måndagskvällen var allt annat än upplyftande. I mitt fall så ska det inte blöda öht från underlivet, men det gjorde det. Så i tisdags var det täta kontakter med Karolinska på morgonen och sedan ett besök på vårdcentralen för provtagningar till att börja med. Sammantaget så var det en oerhört jobbig händelse. Vad hade hänt? Jag sov inte många stunder den natten.

Nu visade det sig att det bara vara en urinvägsinfektion som slagit till ordentligt. Jag är nog ensam bland mina väninnor att bli så glad över ett sånt besked. Men alternativen hade mest troligt inneburit kirurgiska ingrepp. Så en antibiotikakur blev resultatet. Nu är det så att jag och antibiotika inte är direkt kompisar. Efter min första stora operation 2015 så var de tvungna att ta bort den för att jag skulle kunna behålla de andra medicinerna. Och det är något de helst inte vill göra.

Nåja, nu är kuren avklarad och min mage börjar återhämta sig. Det har i alla fall fungerat såhär långt med antibiotikan. Väldigt nöjd med effekten, det är inte så lätt att särskilja uvi från de besvär som förväntas efter ett ingrepp som mitt.

Så nu ska jag noga läsa igenom ett utkast till Regional handlingsplan för suicidprevention i Gävleborg och ge mina synpunkter på innehållet. Jag ingår i referensgruppen i framtagandet av den. Ett tungt ämne men viktigt, och det berör mig nära då jag själv har varit i den situationen tidigare i livet. Tyvärr alltför vanligt bland oss transpersoner.

Och i augusti så är det en del framträdanden som ska paketeras, ja det är bara ett nördord som betyder förbereda material, ämne och upplägg. Så jag har en del att göra även de här juliveckorna.

Nu ska jag svara Anna på messenger, så tills nästa inlägg… njut av sommaren och livet.

Fotbolls VM…. alltså slutade det inte ett VM nyss…??? hmmm just ja det var på is det ja. Har vare sig tid eller intresse för dessa VM i alla möjliga sporter. Hur många finns det egentligen. Ingen plats i hjärnan heller. Mina 100 miljarder hjärnceller är fullt upptagna med Insula, bäddkärnor, synapser, dimorfa och allomorfa utvecklingar, limbiska system mm.

Lägg till mastermind och delidentiteter, frontallobscortex och samhörighets teorier, kopplingen till amygdala och så vidare….

Det är tur att det är dags för årets Tjejfest imorgon. En överhettad hjärna som behöver flippa ur det är vad det är. Och med det gänget, Therrorese i spetsen så blir det som vanligt, galet knasigt.

I onsdags 23 maj så var det två år sedan jag gjorde den andra kompletterande operationen. Och 30 månader sedan min första operation, 23 november 2015. Självklart så firades det med bubbel och lite gott till. Med min kroppsdysfori så har de operationerna helt förändrat mitt liv. Att varje morgon se mig själv i spegeln och känna hur värmen, lyckan sprider sig i kroppen är helt enkelt underbart. Och det är samma känsla fortfarande, det har ändå gått en tid nu.

Skillnaden mellan nu och innan är i det närmaste monumental. Liv och död, kärlek och hat. Så kan det sammanfattas. 

Något som är intressant är hur den människan jag var innan mer och mer blir någon annan. alltså inte jag. Någon jag vet allt om men som ändå är en främling. Jag brukar likna det vid att födas på nytt, men det känns mer och mer som något konkret, rätt överensstämmande.

Under de 19 månader jag har drivit mitt företag, där mitt liv är utgångspunkten så har jag i både eget och företagsintresse riktigt grottat ner mig i just transsexualism. Vad gjorde mig till just mig? Det finns en hel del kunskap om ämnet men just det faktum att en del av svaret finns att hämta i det neurologiska, hjärnan, så inser alla med kunskap om hjärnan hur komplicerat både forskning och förståelse är.

Lägger vi sedan på det psykologiska efter födseln och det biologiska, genetiska innan och under graviditet så blir det än mer komplicerat. Jag brukar dela in det i tre faser. Fram till födsel, min första då såklart, tiden efter födseln och sist min andra födsel då jag äntligen var jag.

Något som är helt klart är att de som påstår att jag någonsin haft ett val nog kan likställas med de som en gång bestämt hävdade att jorden är platt. Fast det då förstås, det finns tydligen de som fortfarande hävdar att den är platt…..

Ibland så överraskar mitt liv till och med mig. Fick en kallelse till Akkis, bentäthetsmätning. En resa till Uppsala igen då, det har blivit en hel del sådana vid det här laget. Och alltid så fylls jag av glädje av dem. Ser den som min andra födelseort. Och att solen visade sig får humöret att stiga än mer.

Nåja, enligt reklamen så skulle det bara vara att fylla i personnummer i appen så fick en biljett på UL som gällde 24 timmar för två. Följde anvisningarna de gav och nöjd med mig själv så ploppade det in en vilande biljett i min telefon. Som levde sitt eget liv, ja alltså den fanns där men var sovande och vaknade av sig själv på resedagen.

De senaste gångerna jag åkt till Uppsala så har dragspelarna förgyllt min ankomst med sin frånvaro. Jag tycker INTE om dragspel!!!! Vet inte om de försökte jobba ikapp den här dagen, de var två stycken som körde i skift. De hörs redan när jag kliver ut från tåget och tanken finns alltid där att bryta mot reglerna och springa över spåren för att slippa passera ljudterrorn i kulverten.

Nåja, jag småsprang iaf förbi dem och fortsatte min promenad till Akkis. Och följde anvisningarna prickfritt ända fram till väntrum fem. Väl inne i röntgen, labb 25 😳 så var det dags för striptease och div gymnastiska övningar enl instruktion från en kvinna som med stoiskt lugn gjorde sitt arbete. Hon sprang mellan labben och gjorde två personers jobb den här dagen. Imponerande minst sagt att de bara låg tio minuter efter i tidsschemat kl 14 som var min tid.

Men det var här som överraskningarna dunsade in i tillvaron. 69 kg och 175,7 cm lång..!!!..???

Jag har i alla mätningar under mitt vuxna liv fram tills nu varit över 181 cm. 182 står det i passet. Men inte nu inte! Och det var inget fel på mätutrustningen heller. Så nu var jag officiellt sex cm kortare… vad hände med dem undrade jag fundersamt.

Nu vet jag inte om det var mitt numera kassa lokalsinne eller de sex cm som kan anses skyldiga för den förvirrade sortin efter undersökningen. Men jag gick iaf ut i korridoren, åt rätt håll förvånande nog, och vek in vid hissarna.

Stannade förvånat upp då det såg så konstigt ut i vad jag trodde var entrén. Och dörrarna dit hade jag inget minne av. Sen såg jag skylten. Centrum för kirurgisk forskning eller nåt sånt.. 😳🤔

Det tog en stund innan det slog mig att just ja, jag gick en trappa upp när jag kom. För vardagsmotionens skull så tar jag oftast trappen om det är möjligt ist för hissen. Så jag går till dörren som i mitt huvud leder till trapphuset. Den var låst! Och det var inte rätt dörr, jag stod och ryckte i dörren in till ett personalrum. Blev visad till rätt dörr av en sköterska som förtvivlat kämpade för att inte skratta. Så ner för trappen snabbt och ut i entrén som nu ser ut som den ska. Och ut i solen för en ny skön promenad mot stationen och resan hem. Dragspelarna hade en paus nu som tur var. Och tåget som strax skulle gå var inte överfullt.Mitt liv är ibland förbryllande även för mig. Vart tog de där sex cm vägen? Försvann de med lokalsinnet?

Sitter i ett hörn på Hudiksvalls bibliotek, vid fönstren självklart. Solen lyser och härinne är det varmt och skönt. Att åka tåg har sina konsekvenser. Ett laddat ord det där. Konsekvens! Men allt har en konsekvens och nu innebar det att jag kan sitta här och ta det lugnt en stund, fundera och blogga. Positivt i sin helhet. Då har jag ändå inte vägt in den miljömässiga aspekten. Plussar på den med.

En filmvisning som avslutas med ett panelsamtal är det som väntar. Det sista för den här gången. Jag har varit med ända sedan premiärvisningen under Gävle Pride 2016. Transsexuella Cleo i Pearl of Africa. Förra veckan var vi i Bollnäs och inte oväntat så handlade en del av frågorna om mig och mitt liv från åhörarna.

Jag är ändå lite förvånad över att jag har så lätt att vara öppen och utlämnande på alla sätt. Klarar av att samtidigt ha en distans till mig själv på ett objektivt sätt. Analysera och fundera över sammanhang, biologi och psykologi. Ser det som en gåva verkligen. Att förstå sig själv och kunna älska sig själv är något relativt nytt i mitt liv.

Eller förstå, kanske snarare förstå mer, för desto mer kunskap jag berikas med desto mer komplicerat blir helheten. Att hela tiden lyssna på mina tankar och känslor leder mig framåt, gör mig lyckligare. Och ger mig än mer kunskap. Att dela med mig av allt som jag har idag skulle ta det mesta av en dag i anspråk. En bra grund för mitt företagande det.

Att nå ut tycker jag är det svåraste. Inte det som jag är bra på helt enkelt. Sälja sig själv har inte varit en del av min vardag tidigare. Det är ändå en stor skillnad på att prata om sig själv och för sig själv.

Men en effekt av att landa i sig själv och sitt liv är för min del iaf att utmaningar inte längre är något jag räds eller undviker. Att kämpa så mycket för att nå mitt mål som människa och lyckas ger trygghet och kraft att kämpa för nya mål.

En skulle ibland kunna tro att jag aldrig mår dåligt, har mina ledsna dagar. Men då missar en det väsentliga. Jag är trots att jag nog är en av de lyckligare i livet så är jag också inte mer än människa jag med. Mörka stunder och ögonblick har vi alla. Då det känns jobbigt att vara jag.

Numera pratar jag inte direkt om dessa stunder. Oftast så drar jag mig bara tillbaka med vetskapen att det är en del av livet. Och vet att jag har framförallt några tjejer omkring mig som finns där om det skulle behövas.

Okej, mitt liv är speciellt, jag vet. Vi var inne på konsekvenser tidigare. Men det var jag medveten om den dag jag klev ut i livet som mig själv. Att det skulle medföra tråkiga rutiner, ständig medicinering, oförståelse och förståelse i samhället. Inget som kom som en överraskning med andra ord.

Snart dags för filmvisning och samtal. Kanske skulle visa att jag är här. Det ska väl soundcheckas och sånt där teknikmeckande gissar jag. Skönt att det finns de som fixar sånt, så jag kan låta min hjärna slippa den kampen.

Känslan när en äntligen kan sitta ute i solen i bikini, ja upptill iaf. Dricka morgonkaffet, njuta av den värmande solen och långsamt börja dagen. Fortsätta sortera tankar och intryck från veckorna som gått.

April startade med en helg i Köpenhamn. Den årliga spa-resan med tjejerna. En helt galet bra helg, som det nu brukar vara på de här resorna. En mental rekreation och nytändning. Detaljer är sekretessbelagda, men klösa lite på en fransk tränad bröstkorg var verkligen inte fel.

Panelssamtal i samband med filmvisning, Pearl of Africa samt skolinformationer åt Rfsl är det som mitt företagande ägnat sig åt. Vilket gett många möten med unga. Givande och tankeväckande.

Att leva mitt liv är inte helt okomplicerat och några händelser stör och snurrar också i mitt huvud. Inte riktigt klar över hur jag ska hantera dem än. Tillfällen då omständigheterna skapar situationer som gör det jobbigt att vara jag. Som jag inte vill ha och några gånger nu inte klarat att hantera.

Irriterande och förvånande är det. Varför kan jag inte bara skaka av mig det och gå vidare som jag blivit ganska bra på att göra senaste tiden i livet?

Nåja, nu börjar snart en ny vecka, en vecka med panelsamtal, skolinfo och typ föreläsning/samtal på lördag. Andra saker att fylla huvudet med. En lite lång vecka men det tar jag igen med ledig måndag (sista april) som ändå är en klämdag.

Förhoppningsvis soligt och varmt igen då. Chilla och njuta i solen, lugnt och stilla är planen isf. Fyrverkerier och brinnande skräphögar överlåter jag åt er andra.