Ni som följer mig nära vet att jag inte har drivit mitt företag med föreläsningar och utbildningar sedan i våras. Att jag har legat lågt för hälsans och ekonomins skull. Med intentionen att fortsätta när livet stabiliserat sig igen.
Jag hade redan innan årsskiftet börjat arbeta som timvikarie i Uppsala i ett privat LSS-boende. Med långa resor och långa dagar som slet än mer men arbetet i sig fann jag oväntat stimulerande. Att jag ville arbeta med människor visste jag sedan länge, företaget mitt är i den andan.
Men resorna tog för mycket och jag gjorde en intresseanmälan till min hemkommun och Gävle kommun om timvikariat inom vård och omsorg. Gävle kommun visade inget intresse vilket däremot samordnaren i Älvkarleby gjorde. Och redan i januari började jag arbeta som timvikarie här hemma. Och det har rullat på med hisnande fart, och jag trivs så ofantligt bra. Det är till och med så att den lediga tid jag har behöver jag till vila.
Så företaget och boken som ska skrivas, inte längre för andras skull utan för min skull har inte heller fått sin tid. Den är ändå viktig för mig, jag har ett behov av att skriva ner allt, sätta det i pränt. Och det är en förändring som är rätt så markant. Att behovet att dela med mig inte längre är så uttalat.
Vilket antagligen också är en anledning till att jag inte tar mig tiden att driva företaget. Utan mer och mer har tanken på varför kämpa för att övertyga om de ändå inte vill lyssna. Jag har min historia och min kunskap, villig att dela med mig av den men det är inget måste för mig. Så är känslan för tillfället.
Även i debatterna och stormarna som förekommit i media, senast Uppdrag Granskning så har jag tyst följt men inte deltagit. Tills helt nyligen då jag skrev lite om det på mitt FB konto för Erikas resa. Jag har inte känt behovet att skrika om ingen lyssnar.
Jag är dessutom något av en udda figur här känner jag. För jag förstår UG:s sk vinkling redan när första avsnittet sändes. Vi pratar inte om de som inte blir hjälpt av könskorrigerande behandlingar. Vi pratar inte om de som behöver vården initialt för att själva förstå att det inte är det som ger deras psykiska ohälsa. Och jag vägrar kalla dem ångrare, de är människor som lärt sig mer om sig själva som fått insikt.
Därför blev jag inte upprörd och ramaskriet om nyansering kände jag var hyckleri. Då vi inte pratar om dessa människor så är vi själva inte heller nyanserade. Och när en av våra transikoner deltog i avsnitt två så verkade ramaskriet fastna i halsen. Det blev tyst! Och jag känner än mer att det blir hyckleri.
Att upprört anklaga UG för att sprida lögner blir så galet. Vi har faktiskt ingen klinisk evidens att luta oss emot när det gäller könsdysfori. Bara erfarenheten av den vård som de fantastiska människorna i utredningsteamen besitter. De som ska göra bedömningen av hur jag känner det i mitt huvud/psyke. Försök själva så får ni se hur svårt det är.
Och den statistik vi har tillgång till är smal, riktad och med få respondenter som själva sökt sig till enkäterna. Referensmaterialen vid klinisk forskning är i samma anda. Det enda vi kan se i alla dessa sammanställningar är riktvärden som ger oss en insikt i att vi mår väldigt dåligt psykiskt utan vård, att vi i många fall är suicida, att vi som har könsdysfori ofta får en bättre psykisk hälsa efter vård.
Något som inte sägs när debatterna är som hetast är det faktum att vården kan inte ge mig mitt liv, min sociala gemenskap. Den måste jag precis som du som just nu läser detta själv skapa oavsett om du är trans eller cis.
Jag tänker inte lägga ner företaget men det är inte i fokus just nu. Jag mår så bra idag och året ut är redan intecknat med timvikariat och umgänge med mina vänner.
Den 5 december kommer jag i alla fall att stå på Friends Arena med min älskade stampakompis och njuta av hyllningen till Avicii. En människa som gav sig själv oss andra. Det stämmer till eftertanke. Nu ville Tessan att vi skulle ta en tvådagars vistelse i Stockholm, njuta av livet även hela fredagen.
Och det är precis sådana saker i livet som jag känner är viktiga för mig.
